Andra andningen

Av bara farten lyssnade jag också igenom Sarenbrants andra bok i polisdeckarserien om Emma Sköld: Andra andningen.

Den lite udda inramningen är Stockholms maraton: det första mordet begås vid start och mördaren fångas vid målgång fyra timmar senare. Alltså ett oerhört tidsbegränsat polisarbete. En maratonlöpare segnar ner redan efter de första hundra meterna. Det visar sig vara en man med en ouppklarad ”händelse” i det nära förflutna. Men vem som har motiv att ta livet av honom beror på vad som hände den där gången i dåtid! Mycket lurigt.

Precis som med första boken finns det en hel del frågetecken kring allt det praktiska. Detta är inte särskilt realistiska romaner. Det är också liiite väl långrandigt att hela boken handlar om hur löparna får allt mer ont. Efter sju timmars lyssning tror man sig ändå ha hört precis allting som en människa kan känna under fyra timmars maratonlöpning. Det kunde gärna få vara lite mer handling och lite mindre ”stackars Josefin, nu gör det verkligen ont i fötterna och hon behöver gå på toa nu igen”.

Slutet är oerhört frustrerande, poliserna är ju så otroligt dåliga, för att inte tala om Josefins man som inte direkt skyndar på att få in sin fru i sjukvårdstältet eller åtminstone i torra, varma kläder. Men precis som i första boken så är den allra sista lilla knorren svår att förutsäga och mycket kreativ/smart. Sarenbrant tar i alla fall inte de enkla och självklara spåren.

Och som sagt – huvudpersonen Emma är mycket, mycket, mycket dålig på att välja män.

Annons

Vila i frid

Jag hade ju ändå hyfsat roligt (kan man säga så om en polisdeckare?) åt Sofie Sarenbrants lättsmälta Skyddsängeln. Så jag läslyssnade på hennes första roman i samma serie: Vila i frid. Polisen Emma Sköld kallas ut till spahotellet Yasuragi, där folk dör i rasande fart.

Det är lite ”Morden i Midsomer”-känsla: inte särskilt realistiskt och väldigt många mord. Spejsade karaktärer och ett absolut orimligt mordmotiv. Det här är underhållning, inte thrillerläsning. Dock med en klurig liten extraknorr precis på slutet som ger rysningar längs ryggraden…

Ganska ofta vill man skaka om poliserna, särskilt Emma som uppenbarligen är usel på att välja män. Det kunde också ha varit bara hälften så många detaljer om Yasuragi, det känns nästan som att Sarenbrant mest ville ha en ursäkt att hänga väldigt mycket i badtunnorna för sin ”research”.

Dum-reform

Alla är vi överens om en sak: alltför många klarar inte av att skilja på ”de” och ”dem”. Antagligen för att skriftspråket är på väg att utarmas och färre och färre läser riktig text regelbundet.

Med vad vi inte är överens om är vad som borde göras åt saken. Vi har ett bildningsgap – ska vi då sänka kraven eller öka kunskapen?

Språkrådets chef har alltså föreslagit att byta ut de och dem mot dom. Så korkat och kortsiktigt.

Förutom att språket blir fattigare och mer oprecist så blir det då ännu svårare för svenska elever att lära sig andra språk, där grammatik fortfarande finns.

Svenska studenter har så låg bildningsgrad redan och så stora kunskapsluckor i internationell jämförelse. Mindre tid på tiktok och videospel, lite högre krav på att man åtminstone ska kunna klara av sitt eget modersmål. Det bör de klara.

AI enligt Ishiguro

Kazuo Ishiguro! Vi skulle kunna ge honom nobelpriset varje år. Allt han skriver är genialt.

Klara och solen är en typiskt Ishigurosk roman om ett knepigt ämne: AI, smarta robotar och moraliska dilemman.

I en dystopisk framtid kan barn och ungdomar köpa sig en Artificiell Vän som sällskap. Klara är en sån vän, hon står i skyltfönstret och drömmer om att bli vald av ett barn en dag.

Det är så fruktansvärt smart skrivet. Mycket sägs inte alls eller bara mellan raderna. Gradvis upptäcker man mer och mer vad som egentligen händer omkring Klara. Och varför hennes nya matte Josie är så svag! Utan att skriva en splattrig eller överdriven skräckroman pekar Ishiguro väldigt tydligt på vad som kan bli problemet med AI-teknik: Klara vill så väl, hon vill göra gott. Men hon drar sina slutsatser baserat på vad hon lärt sig från människor… och därför blir det inte alltid riktigt bra och säkert i slutänden. De mänskliga tillkortakommandena överförs till robotarna, fast lite farligare. På många sätt blir detta mer skrämmande än om det bara hade varit mord och blod och cyborgerna anfaller.

Det är en förfärligt sorglig och mycket fin bok. Tänkvärd, klok, välskriven, intressant och mycket rar. Stora tankar dolt i det till synes lilla formatet och en enkel berättelse. Genialt.

Skyddsängeln

Min ljudboksapp har inte så många titlar (ja, jag kanske är dumsnål, men det är ju ändå nästan bara polisdeckare och feelgood som blir ljudböcker så jag är inte säker på att jag skulle hitta mer att lyssna på i en av de större köpeapparna) så nu blev det en deckare igen. Jag valde helt enkelt utifrån vilka böcker Katarina Ewerlöf har läst in, hon är min favorituppläsare.

Sofie Sarenbrants Skyddsängeln är nummer fnutton i serien om polisen Emma Sköld och jag har inte läst tidigare delar, så det var lite av en överraskning alltihop. Obs: det är en del referenser till tidigare fall så om man inte gillar spoilers kanske det är bättre att läsa de här böckerna i ordning.

Poliserna Nyllet och Emma är lyckligt separerade men med problem: Emmas kille Krille är försvunnen, möjligen kidnappad och Nyllets nya tjej är nog inte så lycklig som han tror. Emma lägger all sin vakna tid på att spåra Krille och den mycket otrevlige gangstern som misstänks för försvinnandet. Dessutom händer mystiska saker på ett nerlagt gammalt mentalsjukhus.

Alltihop följer standardmall A för polisdeckare: ganska mycket om polisernas vardagliga privatliv, blandat med spännande bovjakter och ledtrådar. Lite ”misslyckas med att hämta på förskolan”, lite ”galen mördare har haft ihjäl någon på ett hemskt sätt och det är blod i taket” och sen tillbaka till ”ånej, hur ska det gå med påsklunchen hos gamla mamma” igen. Lite samhällskritik, lite jämställdhetsresonemang, några kluriga tvistar och falska spår.

Ändå: för att vara en polisdeckare är den helt okej, mycket tack vare Katarina Ewerlöf förstås.

…

Hundskadeindex: varning!

Fly, Ingrid, fly

Helena von Zweigbergk har tydligen skrivit detektivromaner också, det hade jag missat. Eller ”detektivromaner” är väl kanske en överdrift. Romantiskt drama med thrillerkuliss?

Fly för livet handlar om ett gisslandrama: prästen Ingrid blir kidnappad av ett gäng tungt kriminella när de rymmer ur fängelset där hon jobbar. Ingrid blir mänsklig sköld och dessutom minipsykolog åt busarna och deras ryska flickvänner i kort-kort.

Första kapitlen var jag mest irriterad över den gnälliga, mesiga huvudpersonen Ingrid som längtar efter sin man och ältar gamla relationer istället för att hitta på en vettig flyktplan. Dock – efter många om och men kryper det faktiskt fram en poäng med hela berättelsen. Den handlar nämligen inte alls om busarna och gisslandramat som det först verkar. Boken handlar istället egentligen om de kriminella machosnubbarnas översminkade och illa behandlade tjejer. Svansen av dåligt respekterade flickor som kanske till slut får nog och skaffar sig en egen agenda. Så väljer i alla fall jag att tolka berättelsen.

Otäckt och bitvis rätt spännande men lite väl mycket malande om Ingrids medelmåttiga medelklassrelationer längs vägen.

Tjärdalen

Sara Lidman! Jag hade läst Med fem diamanter tidigare, den var ingen direkt aha-upplevelse. Men nu tog jag mig an Tjärdalen och NU! Nu förstår jag Sara Lidmans storhet. Det är en fantastisk roman.

Unga paret Nils och Agda vaknar upp till en solig, vindstilla sommarmorgon i Västerbotten. Perfekt väder för att bränna tjära, en livsfarlig process som kräver månader av hårt förberedelsearbete men som kanske kan skapa tillräckliga inkomster för att försörja dem hela vintern och till och med kunna köpa nya skor och kappor till barnen. Men katastrofen inträffar, någon har begått ett oförlåtligt sabotagebrott. Hela byn dras in och påverkas.

Det är så mycket här. Berättelsen. Berättandet! Karaktärerna, språket. Jag älskar boken.

…

Djurskadeindex: stackars katten

Liten Ida

Jag jobbade något år i Marit Paulsens team i Europaparlamentet i Bryssel, det var väldigt lärorikt. Hon var fantastiskt kunnig och tuff.

Förutom reportageböckerna om mat och hållbart jordbruk skrev hon också ett antal romaner, bland annat den mer eller mindre självbiografiska Liten Ida.

Ett litet barn under andra världskriget, hennes mamma lever som flickvän till en eller flera tyska soldater och familjen är därför paria hemma i fiskebyn. Barnets äldre syskon är aktiva i nazisternas tjänst i Tyskland. Själv skickas hon till slut ut på landsbygden för att undkomma flygräderna, men som dotter till en ”tyskhora” får hon det inte lätt. Att hon bara är 5-6 år och inte förstår det där med kriget och nazismen är ingen ursäkt… och när freden kommer blir hon i princip laglös i sitt eget land, dessutom föräldralös när modern genast plockas in som kollaboratör.

Det är en strålande men alldeles förfärlig bok, kraftfull i sitt korta och koncisa format.

Inte konstigt att man blir tuff (och fredsförkämpe) med en sådan start i livet.

…

Djurskadeindex: aj aj.

Blod och mobbing

Jag läste om en modern klassiker: Carrie av Stephen King.

Stackars mobbade Carrie, hon hade aldrig någon chans. Uppvuxen med en religiös fanatiker och galning till mamma, misshandlad och retad från dag ett i skolan. Och när hon får sin första mens blir det en traumatisk upplevelse, mamman hade inte berättat för henne att det skulle hända och hon får panik. Det sätter i sin tur igång en kedjereaktion av händelser – och släpper fri Carries undanträngda superkrafter. Crescendot på den blodiga (!) skoldansen är oförglömligt.

Romanen är skriven i form av en reportagebok med intervjuer och tidningsurklipp från den stora katastrofen. Det är ett bra grepp och boken är, för att vara King, väldigt lagom lång.

Underhållande och rysligt hemsk. Läs den, om du törs!

…

Djurskadeindex: stackars grisar!