Neverwhere

Neil Gaiman for President!

Neverwhere är en charmig liten roman om en rätt misslyckad ung man som en dag råkar snubbla över ett parallelluniversum gömt mitt i, eller rättare sagt under London. Han slår följe med en tjej jagad av två hemska lönnmördare. Bland katakomberna finns också ett gigantiskt vildsvin och en lömsk markis.

Gaiman är lite av en rock’n’roll Terry Pratchett. Klurig ordvändarhumor, oväntade karaktärer, listig intrig. Mycket, mycket kreativt och fantasifullt. Jag älskar det.

Långpromenad med flottyrringar

Jag har haft ett väldigt starkt läsminne som jag har varit lite rädd om: Den långa vägen hem av Cynthia Voigt. Det var en av de allra första böckerna jag lånade från vuxenavdelningen på bibblan, när jag vågade mig upp från barnhyllorna en våning ner. Kan jag ha varit elva-tolv? Det kändes i alla fall stort att ta steget till vuxenböckerna och jag blev väldigt fascinerad av Voigts berättelse. Jag har därför dragit mig för att läsa den igen, tänk om den inte alls var så bra som jag mindes?

Boken handlar om Dicey 13 år och hennes tre småsyskon på 6-10 år. Deras mamma har stora problem. Hon packar in dem i bilen och börjar köra till en moster i nästa delstat – en släkting som de bara har haft sporadisk kontakt med. Men längs vägen överger mamman barnen och de är plötsligt ensamma på en parkeringsplats utanför ett köpcentrum. Mamman kommer inte tillbaka. Dicey har sju dollar på fickan och ansvaret för tre småbarn som hon ska försöka transportera till mostern på egen hand. De börjar gå till fots längs motorvägen.

Som tur var höll berättelsen för omläsning! Det är en ungdomsbok, lättläst och inte särskilt avancerad. Dicey är en fantastisk karaktär, och kampen för överlevnad längs vägarna är spännande. Jag gillar slutet.

Den stora skillnaden den här gången är att nu vet jag vad flottyrringar är för något. Det är alltså munkar de äter större delen av vägen! Som tolvåring såg jag framför mig något slags isterklumpar…

Hickory dickory dock

Jag lyssnade på Agatha Christies Mord klockan fem, i original Hickory dickory dock. Ingendera titeln är särskilt välsatt.

En serie märkliga småstölder på ett studenthem fångar Poirots misstänksamhet. Alla andra tycker att det verkar som futtiga typiska kleptomanfasoner men Poirot förstår att det ligger något värre bakom. Och mycket riktigt – redan nästa kväll ligger en flicka död.

Det här är en av titlarna som handlar om mer moderna storstads-Poirot med Ms Lemon som hypereffektiv sekreterare. Jag är inte helt begeistrad men det är inte heller en av de sämsta.

Kon-tiki och jag

Foto: de duktiga seglingsinstruktörerna från Upsala Segel Sällskap [sic!]

Nja, det var väl varken en Pequod, en Argo eller en Hispaniola. Men rätt skoj var det ändå, att testa jollesegling igen på äldre dar. Synd bara att det knappt blåste. Om det inte går halv storm är det inte värt besväret med segling…

Klubbens särskrivna namn är ett annat smärre problem.

Som Madicken på speed

Jag gillade inte Anne på Grönkulla som barn. Det hedrar mitt barndomsjag, tänker jag när jag lyssnar på ljudboksversionen nu i vuxen ålder. Det är ju en alldeles förfärligt fånig bok.

Åh, Marilla! Vilket förtjusande virkmönster, tänk att det finns så alldeles underbara virkmönster.

Marilla och Matthew är ett äldre syskonpar på kanadensisk landsbygd och de beställer ett barnhusbarn som extra arbetskraft (ja – många frågetecken på den saken, ja). Av misstag får de inte en stark pojke att utnyttja på åkrarna utan ett särdeles irriterande och fåfängt flickeflarn med illrött hår. Hon är så enormt entusiastisk över allting, så hon får stanna kvar.

Åh, Marilla! Jag fick matematikläxa! Så härligt att få matematikläxa, det ska bli så förtjusande roligt att göra den genast.

Men hon är inte bara extremt optimistisk (och orealistisk som karaktär), hon är också väldigt otursförföljd, för att inte säga en vandrande katastrof för allt och alla som kommer i hennes väg. Det blir någon slags cross-over mellan Emil i Lönneberga och Unga kvinnor. Moralkakor till höger och hyss till vänster.

Åh Marilla! Jag skulle vilja sitta hela dagen och titta på grusgången, jag tycker det är alldeles förtjusande romantiskt med grått grus.

Jag ser ju att det finns en del humor, att de vuxna driver med Anne och hennes överdramatiska tramsande. Det verkar också vara någon slags debattinlägg om barnuppfostran (för kärlek, mot smisk). Och det finns små politiska gliringar, till exempel om att det borde finnas kvinnliga präster. Men allra, allra mest handlar det om en osnuten flicka besatt av klänningar med puffärmar. Och om det förfärliga i att ha rött hår (!).

Åh, Marilla! Tänk att det är tisdag! Så hedrande att jag som är föräldralös ändå får uppleva en sådan sak som en tisdag.

Anne växer upp och blir en liten smula förståndigare med åren, och allt slutar naturligtvis lyckligt efter diverse våndor. Dygden och kärleken segrar. Halleluja.

Åh Marilla! Tänk att jag har tånaglar, är det inte förtjusande. Jag ska kalla dem Fotfingrarnas Gulnande Snäckskal.

Jag hade skickat tillbaka Anne till barnhemmet redan i kapitel 1.

Djävulens cigarrökande kattkompis

Michail Bulgakovs moderna klassiker Mästaren och Margarita var mycket bättre än jag väntade mig. Jag har gått och dragit mig för den lite, den verkade så jobbig.

Men rysk satir är ändå något alldeles särskilt! Jag antar att den här romanen kritiserar en hel del som jag missar för att jag inte vet tillräckligt om sovjetiskt trettiotal. Men jag plockar i alla fall upp en del trådar: korruption, hyckleri och människor som mystiskt ”försvinner” när de gått hemifrån med en polis. Jag misstänker att det finns en religionskritisk vinkel också, men den är så finurlig så jag kan inte lista ut åt vilket håll den är menad att slå – är Bulgakov mot kristendomen eller mot statsateismen? Kanske är det kängor åt bådadera.

Två poeter sitter och samtalar en varm sommarkväll när en främling kommer fram till dem och utmanar dem på filosofisk utläggning. Det visar sig vara Herr Satan själv, han är på besök i Moskva för att ställa till med en midnattsbal. Med sig har han ett par otäcka kumpaner varav en är en jättestor svart katt (katten Behemot är det bästa med hela romanen!). Alla som försöker stoppa eller ifrågasätta deras framfart hamnar snart på sinnessjukhuset. Det finns också två inflätade parallelspår: Jesus-på-korset-historien från Pontius Pilatus synvinkel samt kärleksrelationen mellan den misslyckade författaren Mästaren och hans älskarinna Margarita.

Att skriva politisk satir på trettiotalet var farligt, och det är väl därför Mästaren och Margarita är så absurd, komplicerad och inlindad. Ingen kan påstå att Bulgakov skriver någonting kritiskt rakt på sak. Jag gillar det. Det är knasigt, det är klurigt och det är ganska skojigt, om en gillar vansinnigt skruvade berättelser.

Shōgun

Jag har läst James Clavell’s Shōgun minst tre gånger, kanske fler. Och nu läste jag den igen, för den är så härlig och storslagen och intrigerna är fantastiska och komplicerade.

Skeppet Erasmus går på grund strax utanför den japanska kusten i en storm. Året är ca 1600 och Erasmus är det första brittiska/nederländska skepp som lyckats ta sig till östra Asien, där portugiserna och spanjorerna dittills haft monopol. Kapten James Blackthorne överlever och blir genast indragen i en japansk maktstrid mellan de två krigsherrarna Toranaga och Ishido som spelar ett gigantiskt och våldsamt schackspel med hundratusentals civila liv som insats på båda sidor.

Det är lite av en uppfostringsberättelse: britterna kommer med bristande hygien och impulskontroll och beter sig som – och blir behandlade som – treåringar. De får lära sig den hårda vägen att den brittiska kronan inte är världens enda, största eller äldsta civilisation.

Det är inte en historiskt korrekt roman, inte alls. James Clavell är inte världens bästa Japanskildrare. Eller kvinnoskildrare. Han vet inte så jättemycket om sex. Men berättelsen är fantastisk och mycket underhållande! Maktspelen! Vändningarna! Alla de olika karaktärerna och deras privata mål och ambitioner som pusslas ihop av geniale intrigmästaren Toranaga. Jag älskar boken.

Tisdagstrio: sommarläsning

Har jag planer för sommarläsning? OM jag har!

Här tre som jag ser mycket fram emot, som bidrag till Ugglan&Bokens tematrio:

James Herriot, All creatures great and small. Jag har förstås sett den rara nyinspelningen av BBC-serien och veterinäranekdoter är visserligen ofta hemska men också charmiga.

Neil Gaiman, Neverwhere. Gaiman är alltid bra så jag har höga förväntningar!

Delia Owens, Där kräftorna sjunger, för den har jag hört så mycket om. Om jag nu lyckas lägga vantarna på den, på bibblan står jag ju bara på plats 109 i kön. Mitt bibliotek ger visserligen ut böcker långt innan en hunnit till plats 1 (!?!?!?) men ändå.