Från feelgood till spionthriller?

Kajsa Ingemarsson skrev ju ett antal chicklitt-feelgoods (Små citroner gula osv) och har tydligen dessutom skrivit en serie trams om andlighet och ”hjärtats vägar” men eftersom jag gillat hennes skarpa tunga i På minuten testade jag ändå hennes mer seriösa roman: Den ryske vännen.

Den är över förväntan, kanske just eftersom jag har haft Ingemarsson stabilt placerad i chicklittfacket och alltså startade från ganska låga förväntningar.

En ny, ung och ambitiös biståndsminister vill visa sig på styva linan och godkänner ett biståndsprojekt i Tjetjenien trots att alla experter avråder henne. Det blir till en prestigefråga som kanske kan stoppa hela hennes gryende karriär. Pengarna försvinner nämligen… Till sin hjälp har ministern en menlös och ganska misslyckad handläggare som i sin tur har trassel i sitt äktenskap (pga han beter sig lite svinigt mot sin unga fru). Misslyckade handläggaren tar kontakt med en till synes mycket hjälpsam diplomat på ryska ambassaden (det kan väl omöjligen slå slint?) och ministern uppvaktas samtidigt av en mycket hjälpsam (och snygg) amerikan.

Det intressanta med den här berättelsen är alla spår av feelgoodskrivandet som dröjer sig kvar: det är överdrivet mycket detaljer om mat och karaktärerna är ganska… korkade. Men där finns också otroligt detaljrika och korrekta beskrivningar av offentlig förvaltning: kontraspionage, biståndshandläggning, hierarkierna på UD. Jag sitter på en liknande typ av jobb och känner igen så mycket.

Det som avgör genren är slutet på romanen. Nej, det är inte en feelgood. Det är en deppihop.

Plus för ljudboksversionen uppläst av Pia Johansson!

Annons

Abortpolitik

Karin Alfredsson har skrivit flera bra romaner, men kanske att serien om läkaren och biståndsaktivisten Ellen Elg inte är hennes vassaste verk. Klockan 21:37 är en pedagogisk genomgång av abortproblematiken (alltså: problemet att folk inte får bestämma över sina egna kroppar) mot bakgrund av en dramatisk spänningsscen i Polen.

Ellen åker med det holländska fartyget som hjälper kvinnor i abortkonservativa länder genom att erbjuda preventivmedel och andra behandlingar ute på internationellt vatten för att kringgå förbud. Problemet är bara att aktivisterna på motståndarsidan är lika envisa och dessutom ganska skrupelfria. Dessutom verkar Ellen ha drabbats av en stalker på hemmafronten…

Det är lite för mycket skriva-på-näsan, lite för många ouppklarade frågor på slutet och lite för mycket faktabok för att bli en bra roman.

Å andra sidan: faktaböcker om vikten av fri abort verkar vara precis vad som behövs i världen just nu.

Tisdagstrio: Medelhavet

Nog kan en längta en smula till varmare vatten så här års… Kanske är det vad som ligger bakom Ugglan&Bokens temaval?

Tre bra författare kring Medelhavet:

Nina Bouraoui (Frankrike/Algeriet). Är ett geni. Så intressant. Läs t.ex. Pojkflickan eller Enstörig. På grund av jättebra. Feministiskt, intelligent, ofta med en udda vinkel. Lite franskt svävande, men för det mesta på ett bra sätt.

Nawal el-Saadawi (Egypten). Sådan tyngd och skärpa och relevans. Läs Imamens fall. Så otroligt otäck. Och läsvärd. Ingår i den feministiska litteraturkanonen.

Ismail Kadare (Albanien). Politiska dystopier av klurigt slag. Läskigt, smart. Läs t.ex. Drömmarnas palats. En Kafka vid Adriatiska viken.

Autistisk superhjälte och zombies

M. R. Careys Pojken på bron är en fristående prequel till haussade Flickan med gåvorna.

Zombieapokalypsen är i full gång och desperata överlevande människor försöker hitta ett botemedel mot zombiesmittan. De skickar ut en pansarvagn med ett forskarteam och några (skjutglada) militärer. Ombord finns också en femtonårig pojke som visserligen är ett geni men också autistisk och därför aningens svår att kommunicera med. Men de hittar något helt annat än det de förväntade sig, och ett forskningsetiskt dilemma uppstår.

Intressant, men det blir ändå lite segt. Det är oftast ingen bra idé att fortsätta karva i samma romanidé om och om igen bara för att första boken blev en succéfilm. Det är en tunn intrig. Om än lite tänkvärd.

Hundskadeindex: varning.

The big four

Agatha Christie skrev pusseldeckare och spionthrillers, och så skrev hon en som är lite mittemellan: The big four.

Hercule Poirot kallas in för att sig an en internationell liga med kriminella genier. Fyra superskurkar som tillsammans planerar att ta över hela världen. Bara Poirot kan stoppa dem.

Lite märkligt – ganska rolig – mycket knasig.

Unge Mungo

Bokklubben läste Douglas Stuarts Unge Mungo om ung kärlek i skabbig Glasgowslum på sisådär åttio-nittiotalet.

Gulligt! Tänker du.

Och visst, tonårsgrabben Mungos första spirande förälskelse är oerhört mjukt och vackert skildrad. Problemet är bara att det är en förälskelse med… problem. För det första: Mungos kärlek är katolik medan Mungo är protestant, i en tid och på en plats där fel religion i fel stadsdel innebär storstryk. För det andra: Mungos kärlek är en pojke och det är Mungo också, och det finns det inte någon tolerans för i åttiotalets arbetarklass. För det tredje: Mungos familj är… dysfunktionell. Så till den milda grad. Vilken tur då att unge Mungo får följa med två snälla farbröder på en fisketur för att komma bort lite från alltihop..?

Det som gör den här romanen så extra hjärtskärande är just den känslomässiga bergochdalbanan – från gulligaste mjuka tonårspussar till rå misshandel och förfärlig misär. Den är riktigt välskriven, om än hemsk. Så väldig hemsk.

Men håll ut, det finns en fin ljusglimt på slutet.

Och framsidesbilden är klockren.

Djurskadeindex: Nej, inte bara barn och bögar råkar illa ut i den här historien.

Sluta aldrig fly

Jo, jag trillade dit på en till Harlan Coben. De är ju så lättsmälta och finns som lagom långa ljudböcker som är enkla att lyssna på medan en tränar.

Sluta aldrig fly är en typisk Coben med extravaganta och excentriska karaktärer, många vändningar och flera olika ihopnästlade intriger. Stormrika Win gillar två saker: att spöa upp folk och att ha på sig fina kläder. Han blir inblandad i ett mystiskt mordfall där offret verkar ha kopplingar både till ett gammalt hippieattentat på sextiotalet och till en konststöld och/eller kidnappning av unga flickor. Såklart är ingenting vad det först verkar vara.

Den är rolig, hemsk och lagom underhållande. Tempot är rappt och överraskningarna många.

Inte så dumt alls.

Harlem Hellfighters

Jag läste Max Brooks serieroman (graphic novel), The Harlem Hellfighters. Lärorikt! Och snyggt.

Om en oftast bortglömd aspekt av första världskriget, nämligen de kompanier med mörkhyade män som deltog i flera länders arméer. I det här fallet: de afroamerikanska soldaterna som kom att kallas Harlem Hellfighters eftersom de slogs dubbelt så hårt och var dubbelt så tuffa som de andra. Orsaken var förstås att de fått kämpa redan från dag ett mot den amerikanska rasismen och därför blivit lite extra hårdhudade – och mer motiverade att bevisa sitt värde.

Förfärliga scener från mardrömstillvaron i skyttegravarna och den eländiga behandling som de icke-vita soldaterna utsattes för av sin egen (!) militärledning.

Men en intressant historia som behövde berättas (och bättre av Max Brooks än ingen alls).

Ordets makt: skog/trädplantage

Debatten om skogen har tagit fart och det var banne mig på tiden. Sverige är ju unikt i Europa med vår starka inriktning på kalhyggen. Trots att kalhyggen ju innebär växthusgasutsläpp, bristande biologisk mångfald, förlorade naturvärden, sämre möjlighet för svamp- och bärplockning, och så vidare.

Språket spelar en viktig roll här. Kritiker säger kalhygge, förespråkare använder det mer positivt klingande trakthygge. Men kalt blir det ju!

Och vad händer efter återplanteringen? Oftast blir det ju inte en skog, utan en virkesåker eller trädplantage. Ordet skog borde vi verkligen värna mer om och skydda från felaktig användning.

Jag skulle väldigt gärna se nationell statistik som skiljer ut hur mycket mark som idag är riktig skog och hur mycket som är trädplantering. Raka rader med träd av samma sort och i samma ålder, som står så tätt att inget blåbärsris kan titta upp – det är inte en skog. Och det borde inte få rapporteras som skog i statistiken.

Läs gärna mer på Naturskyddsföreningens hemsida.

Kobran

Frederick Forsyth är ju mest känd för geniala thrillern Schakalen och bland hans andra böcker finns både bra och dåliga titlar.

Kobran är någonstans mittemellan, den är lättläst och håller ångan uppe tvärs igenom men den är inte så där smart som Schakalen.

USAs president övertygas om att narkotikahandeln och tillhörande organiserad brottslighet måste bekämpas med alla tillgängliga medel. Alltså verkligen ALLA medel. Han ger carte blanche och en jättebudget till en erfaren man utan skrupler och kriget mot drogkartellerna trappas upp.

Det är en bok med smak av önsketänkande: tänk om vi verkligen kunde få sätta dit de där jävlarna och stoppa kokainflödet. Och rädda tusentals liv.

Det som gör boken mindre spännande är att det går så lätt för den goda sidan. De bygger fantastiska specialbåtar och skjuter ner smuggelbåtar och smuggelplan utan att bry sig om konsekvenser eller rättstatens principer. Men så enkelt skulle det ju aldrig funka i verkligheten.

Mellanbetyg. Pluspoäng för idealism och optimism.