Tisdagstrio: bäst hittills i år

Ugglan & Boken frågar om bästa läsningen sedan årsskiftet. Jag har läst tre riktigt bra som jag hade mycket nöje av:

Zen Cho, The order of the pure moon reflected in water. En fantastisk, fantastisk liten berättelse i kortform, med oväntade karaktärer, roliga actionscener och en ovanlig variant av HBTQ-tema. En magisk stridsnunna slår följe med några laglösa rebeller/banditer. Zen Cho är underbar, hon skriver alltid ”extra allt”.

Wilkie Collins, No name. Jag har en särskild vurm för Wilkie Collins bland artonhundratalsklassikerna. No name har det mesta: romantik, klurig intrig, fiffiga lurendrejare och samhällskritik. Två systrar blir snuvade på sitt fadersarv men ger inte upp så lätt.

Andrzej Sapkowski, Den sista önskningen var en skojig överraskning! En fantasyhjälte med fler bottnar än det först verkar. Fria omtolkningar av de gamla folksagorna. Mycket att klura över mellan raderna. Härliga monster och ingen tydlig uppdelning i gott och ont.

(Hade det inte varit för att jag nämnde Exit West förra veckan så hade jag haft med den på listan också – läs den!)

När fick du ett maskinskrivet brev av din granne sist?

Tema: genuin överraskning. Den äldre piffiga damen på översta våningen sköt in ett maskinskrivet (!) brev på blommigt brevpapper (!) under min ytterdörr (!) häromdagen.

Tänk att det finns människor som skriver små brev på maskin fortfarande! Jag blev hemskt glad.

Brevet i sig är inte så spännande. Damen är vår motsvarighet till bostadsrättsföreningsordförande och jag hade skickat vidare information till henne om ett klagomål från en grannfastighet som inte vill att våra träd ska tappa nötter på deras gräsmatta.

Men det maskinskrivna typsnittet är förtjusande och det blommiga brevpappret likaså. Jag funderar på att rama in klenoden och hänga upp någonstans.

Betty

Bokklubben läste Betty av Tiffany McDaniel. En klassisk uppväxtskildring av livet i hård miljö. Jag gillar den.

Det handlar framför allt om Betty och hennes pappa. Bettys pappa är cherokee, hennes mamma är vit. De flesta av de totalt åtta barnen är hyfsat ljushyade men Betty är lika mörk som sin pappa och de har därför ett särskilt band, framför allt för att de utsätts för samma grova rasism. Familjen lever fattigt och utsatt, flera av barnen dör mycket unga. Det är inte en barnen-i-Bullerbyn-uppväxt om vi säger så.

Den här berättelsen täcker in så mycket: ras, jämställdhet, psykisk ohälsa, HBTQ-perspektiv. Det handlar om sexuella övergrepp, mobbning och skadliga skönhetsideal. Men det finns också värme och hoppfullhet. Det är en mycket ovanlig pappaskildring och Betty tar sig igenom med huvudet högt. Hon är en mycket stark karaktär, och intressant genom sitt dubbla utanförskap.

Jag blev positivt överraskad och sträckläste boken.

..

Hundskadeindex: en hund, flertal kattungar, fåglar, etc.

Tisdagstrio: väderstreck i titeln

Ugglan & Boken frågar om boktips med väderstreck i titeln – tur att det räcker med en trio för jag kommer inte på något bra för söderläget!

Tre riktigt bra är däremot:

  • De från norr kommande leoparderna av Bodil Malmsten. Jag älskar det mesta hon skrev, så fint, klokt, klurigt och roligt.
  • Exit West av Mohsin Hamid, en alldeles strålande elegant liten berättelse om livet som flykting. Osentimentalt och renskalat, inga gotterier i hemska detaljer men ändå (kanske just därför) så väldigt drabbande.
  • Öster om Eden av John Steinbeck. En familjs hårda nybyggarliv i torra Kalifornien. Inte precis det paradisliv de hade tänkt sig, istället slit och familjetrubbel. Sägs vara delvis självbiografisk men det spelar inte särskilt stor roll, välskriven är den i vilket fall.

Nu ska jag ut och surfa runt bland de andra bloggarna och se om någon knäckte något sydligt tips!

Äsch, krig finns ändå inte på riktigt

London, november 1940

-Nej nu är jag trött på att sitta instängd i det här dumma skyddsrummet. Politikerna kan inte bestämma över min frihet, jag går väl ut och festar om jag vill. Hejdå.

-Men bomberna då?

-Äsch, det är bara som etablissemanget säger för att vi ska köpa brandsläckare och ansiktsmasker, jag tror inte alls att bomber är så farligt som snöflingorna i regeringen påstår.

World War Z, paralleluniversum, mars 2007

-Jag måste faktiskt åka på skidsemester, jag behöver komma bort lite eftersom den här epidemin aldrig tar slut.

-Om folk höll sig hemma så det inte blev nya zombiesmittade hela tiden så skulle det ju ta slut snabbare?

-Jag vet, det är så himla störigt, varför skärper sig inte folk, liksom! I just mitt fall är det ju i alla fall en nödvändig resa.

Sverige, juni 1350

-Tänk, i framtiden när stora farsoter drar fram över landet, då kanske de uppfinner någon sorts medicin att ta innan man ens har blivit sjuk, så att folk inte längre kan bli smittade. Vad bra det vore!

-Det var det dummaste jag har hört! Jag skulle aldrig ta en sån medicin, den kan säkert ha biverkningar.

-Men oj, vad är det du har i armhålan, det ser ut som en stor svart fläck? Och är du inte lite febrig?

-Äsch, det ska vara så. Är du snäll och knuffar undan råttorna, nu är de där och gräver i osten igen.

Mitt längsta boklån någonsin?

Strax innan jul 2019 hade vi bokklubbsträff och värdinnan tyckte jag borde läsa mer på franska så hon lånade ut Laurent Gaudés Le soleil des Scorta till mig.

Det borde hon kanske inte ha gjort. När vi träffades igen i februari 2020 hade jag inte riktigt hunnit läsa ut den och sedan hamnade vi i lockdown allihop och jag har bara vinkat till mina bokklubbstjejer på zoom och skype sedan mars 2020.

Laurent Gaudé ligger på hyllan i hallen redo att tas med vid första bästa tillfälle, snart ett och ett halvt år senare. Håll tummarna för att det blir snart.

Kulturfråga: radardeckarpar

Enligt O frågar efter favoritradarpar i deckargenren och kniper själv den trevliga duon Barbara Havers / Thomas Lynley. Jag har alltid varit mycket svag för Barbara och tycker det generellt har handlat alldeles för mycket om hennes jättetråkiga kollega. Det är ett tag sen jag gav upp Elizabeth Georges böcker nu. Det gick i stå och blev alldeles för mycket massproducerad dokusåpa av det hela, jag tappade allt intresse.

En glasklar storfavorit är förstås duon Ture Sventon / Herr Omar (är Omar hans förnamn eller efternamn?). Även om Ture ibland är väldigt otålig och otrevlig mot stackars Omar. Efter modellen Poirot + Hastings, skulle jag gissa, där Poirot dock ryter lite mindre och skickar taggiga gliringar lite mer.

Exit West

Hatten av för Mohsin Hamid! Att skriva om krig, flyktingskap och livet under IS är inte lätt, men att dessutom göra det i form av en kärleksroman – och det blir bra! – det är skickligt.

Exit West är den mycket fina och välskrivna berättelsen om Saeed och Nadia som möts i en stad under insmygande krigshot. Landet och staden nämns inte vid namn, inte heller de extremister som flyttar in och inför strikta klädkoder och regler, men det behövs inte heller. Samtidigt öppnas plötsligt metaforiska dörrar här och var i världens fattiga och/eller krigsdrabbade länder och människor flyr till västländerna, som i sin tur drabbas av panik. Saeed och Nadia chansar på en flyktväg och blir del i den massmigration som förändrar världen.

Det är så snyggt, så tänkvärt och så mycket som sägs med så lite. En stram, kortfattad berättelse som rymmer massor, massor. Jag älskar den.

Glad påsk!

Särskild hälsning till alla med små gula påskfåglar. Vår lilla gula hette Thisbe, efter flickan med lejonet och mullbären i Ovidius Metamorfoser.

Foto: Thomas Marquart

Hennes största intressen i livet var att gnaga på trämöbler och snacka strunt med talgoxar. Vila i frid, lilla Thisbe.

Favorit i repris: rickrolling

Den som inte har ordet Rick-rolling i sin vokabulär ännu klickar inte tillräckligt mycket på mystiska länkar på första april.

Å, Rick Astleys Never gonna give you up, den summerar åttiotalet så fint. När det sexigaste en kvinna kunde göra var att stanna med ryggen till och se sig över axeln, när det coolaste danssteget var att snurra. Och all hårsprej och stora hårsnoddar!