God kommunjul

Jonas Karlssons långnovell/miniroman God Jul var ju en riktig pärla!

Kommunledningen i någon typisk svensk kommun kommer på den briljanta idén att sätta ut adventsljusstakar i vissa fönster i kommunhuset så att ljusen bildar orden GOD JUL. Men det visar sig vara mycket svårare än det först verkade. Bengt ”med bekväma kläder” Nilsson obstruerar. Börje i vaktmästeriet tvingas prioritera bort posthanteringen för att istället jobba heltid med att sortera ljusstakar. Anna-Lena på Miljöanalys sprider konspirationsteorier om kommande personalnedskärningar. Och Ralph på HR får inget gehör för sina managementklyschor.

”Ralph höll med.

-Det är nog bra för hela projektet om själva insikten är upplevelsebaserad.

-Ja, sa Åke och tittade på Ralph. Alltså att de ser det från parkeringen”

Det är så många karaktärer jag känner igen från jobbet, men bäst är förstås unga och överambitiösa Frida som så gärna vill göra allting rätt och övar på att le för att bli mer uppskattad. Och som skickas fram av de fega cheferna när någon måste berätta för den skräckinjagande Gunvald på Fritidsförvaltningen att hans team ”starkt rekommenderas” att skärpa sig.

Statsvetarnörden i mig protesterar mot att Karlsson skriver kommunalråd (politiskt vald) när han menar stadsdirektör (högsta förvaltningschef) men i övrigt är det förvånansvärt korrekt, pricksäkert och väldigt roligt.

Läs den!

Miss Marple strikes again

Thirteen problems är en av Agatha Christies roligare novellsamlingar, med Ms Marple i huvudrollen.

Den börjar med ramberättelsen Tuesday Murder Club: sex personer inklusive Ms Marple startar en problemlösarklubb. Varje tisdag träffas de och en av medlemmarna berättar om ett intressant problem eller en mystisk händelse de varit med om, och så hjälps de åt att lista ut svaret. Såklart gissar alla andra fel och Ms Marple alltid rätt. Varje tisdagsproblem blir sedan en egen novell i samlingen.

Det är en mycket blandad samling och alla gåtor är inte bra men underhållningsvärdet totalt är ändå hyfsat högt.

Geekerella

Jag hittade det här tipset på någons bokblogg men nu kan jag inte hitta vem/var! Den såg så smaskig och lättläst ut: Geekerella av Ashley Poston. Den har till och med glitterfärg på framsidan…

Elle bor med sin elaka styvmor och elaka styvsystrar och tvingas städa huset åt dem hela tiden. På dagarna extrajobbar hon i en foodtruck formad som en – javisst – pumpa. Men vad hon egentligen är intresserad av är retro-scifi-serien Starfield. Elle är nämligen nörd, extremnörd. Och hon är inte road av rollsättningen i nya Starfield. Unge snygge skådisen Darian har fått huvudrollen och han drar en massa skrikande tonårsflickor till Elles dittills skyddade zon av nördskap. Men… såklart råkar Elle och Darian träffas, på en bal, och hon tappar sin sko när hon flyr därifrån vid tolvslaget…

Efter första kapitlen tänkte jag: ånej, vad är det här för tramsig feelgood-romance. Men sen läste jag ändå ut den. Det är nämligen tramsig och förutsägbar feelgood med nördtema och det är ju lite gulligt.

Men inte en tiopoängare.

Tisdagstrio: överst i min läshög

Jag är på längdskidläger (nåja, jag är i en stuga och äter mycket mat och umgås med vänner, och ibland hasar jag mig ut och segar runt ett varv i något spår) och har förstås med en stor hög böcker. Nämligen:

  • Havsboken av Morten A. Strøksnes, på rekommendation från Boktanken
  • Insekt av Claire Castillon efter att ha läst Enligt Os recension
  • The Martian chronicles av Ray Bradbury, eftersom: Ray Bradbury

Vad läser ni andra?

Underhund

Låt oss börja i rätt ände: varför finns inte det svenska ordet underhund som rolig översättning av engelskans under dog? Jag ska försöka införa det.

Jag läste nämligen Agatha Christies novellsamling The under dog and other stories och betade av en handfull titlar från Christielistan.

Tanten har lånat flitigt från sig själv under åren, det blir tydligt när en läser många av hennes noveller i ett sträck. Vissa berättelser återkommer i flera versioner med olika titlar, till exempel den om ubåtsplanerna eller historien om gonggongen.

Just den här samlingen handlar om Poirot och är utmärkt uppläst av duon David Suchet och Hugh Fraser. Den har flera små pärlor, till exempel den om den försvunna kokerskan, men också ett par som redan har fallit mig ur minnet.

Paradis

Toni Morrisons Paradis var bra men deprimerande läsning.

Sjuttiotal. En gammal nergången herrgård på amerikansk landsbygd har blivit till fristad för kvinnor som flyr från män eller från sin vardag eller både och. Kvinnorna som bor där vet hur man kokar te som framkallar abort, så många tonårsflickor smyger dit om natten för att få hjälp. Och ett hus fullt av kvinnor som dessutom sysslar med magisk medicin… de måste förstås vara häxor. Det börjar och slutar illa.

Som i alla Morrisons böcker är rasism och jämställdhet huvudspåren. Gemenskapen kvinnorna emellan är fint skildrad, liksom generationsväxlingen och missförstånden mellan de unga och de gamla i den lilla stan.

Men det här är inte hennes bästa bok. Den kunde ha skalats av lite ytterligare, det är till exempel helt onödigt att herrgården visar sig vara ett gammalt bordellnäste – berättelsen hade funkat fint ändå.

Kulturfråga: nyupptäckta favoriter

Enligt O frågar efter nya favoritförfattare vi upptäckte under 2021. Jag har ett tydligt svar: Andy Weir! Jag läste Uppdrag Hail Mary och var omedelbart fast och har sedan i rask takt läst båda hans andra romaner, Artemis och Ensam på Mars. Härligt nördig Robinson-Kruse-SciFi. Med irriterande jobbiga jävlar i de mänskliga huvudrollerna men ändå fantastiskt underhållande läsning.

Jonas Karlsson, Andrzej Sapkowski och Daphne du Maurier var tre andra nya bekantskaper som jag genast gick igång på.

Men Weir for President!

Bitterblue – statsvetarfantasy

Bitterblue är Kristin Cashores tredje roman i serien om de utvalda, efter utmärkta Graceling och Fire.

Artonåriga Bitterblue är nu drottning i det sargade landet Monsea. Men att vara drottning är inte enkelt, det är massor med pappersarbete och hon anar alltmer att saker inte står rätt till. Kan hon verkligen lita på sina rådgivare, de var ju också rådgivare åt hennes sadistiska pappa? Stämmer alla de optimistiska rapporterna om hur glada alla hennes undersåtar är? Bitterblue bestämmer sig för att smyga ut inkognito i stan om nätterna för att undersöka saken. Det visar sig förstås att något är jättefel och hon behöver snart få hjälp av de tuffa huvudpersonerna från de två tidigare böckerna: Katsa och Flamma.

Det riktigt intressanta med den här boken är temat: hur återbygga ett samhälle sönderslaget av ett gemensamt trauma? Hur bygga upp en ny administration, skapa tillit och försoning? Här finns drag av försoningsprocesserna efter apartheid i Sydafrika och efter folkmordet i Rwanda men också av rensningsarbetet efter nazismen och efter östtyska Stasi. Jag gillar det, här finns mycket att tänka på.

Dessutom är Bitterblue en väldigt charmig huvudperson, även om det är lite för mycket kärlekshistoria för min smak (nå, så är det en bok skriven för tonåringar också).

Gott nytt år!

Det blev 107 lästa böcker i år, inte illa. Tack pandemin!

Varav mer än hälften på svenska, bara två på tyska och inte en enda på franska. Det blev 21 titlar av Agatha Christie och då är jag fortfarande inte klar med hela Christielistan.

Årets topp-tio:

Och tre riktiga bottennapp: