Varför blir en så mycket argare av en ljudbok?

Har du också tänkt på det här: varför känns en dålig ljudbok så mycket mer som en personlig förolämpning än en pappersbok?

(Undran på förekommen anledning. Kristina Appelqvist, jag tittar på dig)

Är det för att det tar fler sekunder att rycka ur sladden och få stopp på en ljudbok än det gör att slå ihop en pocket? Eller är det för att ljudboken liksom matas direkt in i hjärnan via örat och den därför är svårare att ha på mental armlängds avstånd?

Eller är det bara jag som känner såhär?

2 reaktioner till “Varför blir en så mycket argare av en ljudbok?

  1. Hmmm, jag känner mig inte det minsta förolämpad av en dålig ljudbok – däremot RETAR jag mig generellt mycket mer på ljudböcker än jag någonsin gör på tryckta, riktiga böcker.
    Någon talar otydligt eller alltför teatraliskt, någon har märkliga uttal på person- eller ortsnamn, någon verkar inte fatta vad den läser, och allra värst: någon som har en HELT skev intonation. Då slutar jag lyssna direkt.

    Blir aldrig upprörd över usla böcker som jag själv läser, men ljudböcker kan reta mig något vansinnigt. (Däremot tar jag det inte som en personlig förolämpning. Jag bara konstaterar krasst att min röst inuti mitt huvud är grymt mycket bättre uppläsare än vissa andra 😀 )

    Gilla

    1. Jag tror vi är inne på samma spår, bara att jag uttrycker mig lite mer drastiskt. Det är något med ljudböcker som gör att det liksom går under skinnet om uppläsningen eller berättelsen inte håller måttet. Jag retar mig inte alls lika mycket på pappersböcker, förutom David Grossman.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s