Kemilektioner och jämställdhet (?)

Bokklubben läste Bonnie Garmus: Lessons in chemistry.

Smått aspergeraktiga kemisnillet Elizabeth Zott lever i fel årtionde (tidigt sextiotal) och får ingen rimlig chans eftersom hon är kvinna. Männen på labbet behandlar henne som en sekreterare samtidigt som de knycker hennes idéer och resultat och säljer in som sina egna. Bara en man – labbets andra snille – ser henne som en jämlike. Tyvärr händer två olyckor: hon blir gravid och han dör. Och om det var kämpigt som ogift vetenskapskvinna blir det nu omöjligt som ogift ensamstående vetenskapsmamma. Elizabeth tar sin revansch genom att uppvigla en hemmafrurevolt via eftermiddagsteve.

Det är… en märklig bok. Jag har gjort små noteringar (lösa papperslappar – är ju ingen barbar) på var och varannan sida och de flesta noteringar lyder ungefär ”men lämna honom för tusan” eller ”kan han inte bara gå och dö snart”. Jag förstår INTE det romantiska stråket i boken, Zotts kille är en skitstövel. Men jag fattar att han är nödvändig som intrigmekanism för att skapa situationen med den ensamstående tevekocken.

Det handlar också mycket om rodd, om matlagning och om världens mest orealistiskt beskrivna hund.

Hunden är kanske det märkligaste i hela boken. Jag tror inte Bonnie Garmus någonsin har träffat en hund på riktigt.

Jag tror inte på berättelsen, jag gillar inte karaktärerna och jag tycker inte romanen tillför något över huvud taget till jämställdhetsdebatten. Möjligen lärde jag mig något litet om kemi men med tanke på hunden litar jag inte alls på faktaunderlaget och tänker behandla hela boken som fantasy.

Annons