Tisdagstrio: bäst hittills i sommar

Tisdagstrion hos Ugglan&Boken är tillbaka!

Jag har inte läst lika mycket som jag brukar i år, vi köpte en liten gård så jag har skyfflat halm och målat hus hela sommaren istället. Men ett par ljudböcker blev det, och i helgen åkte jag tåg Uppsala – Bryssel för att komma tillbaka till kontorsjobbet och på den sträckan hinner man med två normaltjocka romaner.

På topp tre under sommaren:

Oscar Wilde, Spöket på Canterville – en alldeles oemotståndlig liten novell om ett stackars spöke som inte hänger med i övergången till den moderna tiden med dess mycket högre krav på underhållning. Den nya bullriga amerikanska familjen som flyttat in i herrgården visar ingen respekt alls för hans hantverk.

Cherie Priest, Boneshaker var också en liten pärla: zombie/steampunk, om du kan tänka dig den kombon. En mamma måste ge sig in i den zombieinfekterade avstängda stadskärnan för att hämta ut sin tonårsson som tror att han kommer kunna hitta viktig information om sitt ursprung. Men det finns mer än bara zombies i dödszonen! Så snyggt, och steampunkgenren med luftskepp, mekaniska jättemaskiner och läderkepsar är som en stilkaramell till kuliss.

Dödszonen skulle man kanske också kunna kalla Adam Kays arbetsplats som han beskriver i hysteriskt roliga / supersorgliga läkarmemoarerna Det här kommer göra ont. Om sjukvårdens förfall, om hur det egentligen är att jobba inom vården idag, men på ett roligt sätt och pepprat med knasiga anekdoter. Bland annat en hel avdelning om saker folk inte borde ha petat upp i olika kroppsöppningar. Läs den!

Jag vet att det ska vara tre böcker i en trio, men jag slänger in två bonustips också: Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot – en reportagebok om den nästan bortglömda kvinna som (ofrivilligt) donerade de cancerceller som sedan blev grunden till en stor del av all cellforskning och många medicinska upptäckter, och Bokea av Grady Hendrix – en galen skräckis i IKEA-miljö. Fantastiskt formgiven.

Vad har ni andra läst?

Bebismannen och förlåtandekvinnan

Vi tänkte häromdagen att vi nog behövde en enkel komedi att hänga framför en kväll efter en lång dag med hårt jobb. Det blev Mrs Doubtfire från 1993 med Robin Williams. Jag har varit arg sedan dess, med start ca 1 minut in i filmen.

En typisk bebisman som inte klarar att vara seriös, som inte har något konsekvenstänk och som genom sin allmänna drullighet saboterar sin frus karriär för att inte tala om hur utbränd hon måste bli av att ha fyra barn istället för tre barn och en man som fungerar som likvärdig partner. Bebismannens ursäkt är 1) att han är rolig och 2) att han menar väl, och därför borde den illa behandlade kvinnan ständigt förlåta honom och gå med på att dubbeljobba så att han kan fortsätta leka som en treåring. SUCK och DUBBELSUCK!

Att bebismannen sen begår hemfridsbrott genom att klä ut sig till tant och snoka i exfruns privatliv gör ju inte saken bättre, det är INTE KONSTIGT att han inte får vårdnaden om barnen. Han ska ju UPPENBARLIGEN inte anförtros sådant ansvar. Och den stackars mamman i familjen, hon får inte bara genomlida allt det här, hon blir förstås också utpekad som det humorlösa monstret eftersom hon måste axla hela rollen som vuxen, när nu han inte gör det. #kvinnofälla. #dålighumor.

Jag blir så trött.

Det är precis samma dynamik i så många ”komedier”: Marge Simpson, Sunes mamma, alla nittiotals-sitcoms… ”Rolig” och gränslös pappa som vi förväntas skratta åt och ständigt förlåta – han är ju en ”loveable bastard”. Vuxen och utbränd mamma som får ta alla smällar, vara tråkig och se sur ut.

Tacka fan för att hon är sur.

Hon har ju blivit pålurad en bebisman.

Slöa hästar

Efter tips om Mick Herron började jag lyssna på spänningsromanen Slöa hästar men gav upp redan ca 8% in i den alltför långa boken.

En orgie i sorgliga, hopplösa män i olika gråtoner, i en sunkig och grågul miljö full av stereotyperna magsår, slitna trenchcoats, bakfylla och sexism. Ett gäng misslyckade föredettingar till poliser på jakt efter terrorister, kanske.

Snark.

Tisdagstrio: hetta

Ugglan&Boken har värmetema, jag hakar på med dessa tre:

I Maggie O’Farrells bok Instructions for a heat wave, på svenska Sommaren utan regn, är det varmt. Dryga trettio grader. Inte konstigt att pappa Robert en dag traskar ut genom dörren och helt enkelt försvinner. Ett familjedrama i sjuttiotalsmiljö, en familj som (förstås) visar sig ha fler hemligheter än man först anar.

Ray Bradbury skriver ännu varmare, nämligen 233 grader C. Eller som den heter i original, Fahrenheit 451. Titeln syftar på temperaturen i brinnande böcker. I ett framtida samhälle är all litteratur förbjuden och bokbålen står tätt. Folk lever sina liv framför enorma dummifierande skärmar (bekant, någon?). Hemsk läsning, men bra p.g.a. Ray Bradbury.

Solens yta är snäppet hetare ändå, uppåt 6000 grader. Läs till exempel fullständigt bindgalne Christian Krachts knasdystopi Jag kommer vara här i solsken och i skugga. Kracht skriver böcker som ingen annan. Just den här titeln handlar om en alternativ historieskrivning där Schweiz är en sovjetrepublik med imperieambitioner och stora kolonier i Afrika. Den är alldeles vansinnig. Jag älskar det.

Men vädret och klimatet, det får gärna bli lite svalare, så jag orkar gräva igenom min nyköpta gödselstack.

Passiv-aggressiv kontorsprotest

De har tvingat oss att flytta in i ett öppetkontorslandskap med ”hotdesking”, det vill säga inga fasta skrivbord och vi måste leka fruktsallad varje morgon på jobbet. Har man tur får man ett skrivbord att jobba vid! Och vi har fått skåp av högstadietyp att lämna våra saker i. Det är både ineffektivt och ovärdigt.

Visst, jämförelsen mellan Gilead och min arbetsplats är inte 100% rättvis men min skåpdekoration får mig ändå alltid lite gladare eller kanske snarare: mer konstruktivt sarkastisk.

Tisdagstrio: titeltid

Veckans tema hos Ugglan&Boken kommer i elfte timmen, för den som vet vad klockan är slagen. Här mina minutiöst hopsamlade tips:

Läs till exempel urgulliga Time stops for no mouse av Michael Hoeye! En äventyrsthrillerdeckare, fast där huvudpersonen är en excentrisk mus som jobbar som urmakare. Udda, gulligt och charmigt.

En av mina favoritförfattare är Juli Zeh, pga genial. Läs till exempel hemska relationsthrillern Nullzeit (på svenska: Stopptid) om ett livsfarligt triangeldrama på en dyksemester. Juli Zeh är lite som en mer morbid Margaret Atwood, hemska små berättelser men alltid mycket läsvärt och pricksäkert om människans olika sidor.

Apropå genial, läs också Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru. Det är den mest romantiska och sorgliga berättelsen jag vet, och den är så smart skriven. Jag älskar den. Clare och Henry älskar varandra men de har ett problem: Henry har en genetisk sjukdom som gör att han ibland blir tidsförflyttad, ofta precis i mycket opassande ögonblick. Så när de träffas första gången är Clare bara sex år gammal. Om jag bara hittar den i flyttkartongerna tror jag den får bli sommarens omläsningsbok. Igen.

Tisdagstrio: himmel och helvete

Ugglan&Boken har en trio på tema himmel och helvete, jag är ju inte det minsta religiös så drämmer till med följande:

Lena Bivner, Helvetet jag kallade kärlek. Om vad som händer när en råkar ut för en manipulativ man och gradvis luras in i ett förhållande präglad av psykisk misshandel. Ofattbart och samtidigt så väldigt typiskt mänskligt. En otäck, otäck berättelse.

Kjell Westö, Den svavelgula himlen är en märklig och välskriven roman om det rika syskonparet Alex och Stella som allting verkar gå så oerhört bra för. Men bakom den framgångsrika ytan… Jag gillar Helsingforsskildringen.

Lite mer bokstavligen så handlar My best friend’s exorcism av Grady Hendrix om ett riktigt tonårshelvete, när Abbys bästa vän råkar bli besatt av djävulen. Åttiotalstema med pastellfärgade benvärmare, och så lite satanism mitt i skoldiskot. Väldigt roligt och väldigt hemskt!