Sista färjan från Ystad

Jag trillade över en annorlunda polisroman: Sista färjan från Ystad av Karin Alfredsson. Den är uppfriskande! Eller menar jag tragisk?

En äldre man, en kärlekstörstande ensamstående mamma, en hypokondrisk kvinna. Vad har de gemensamt? Jo, de blir brutalt svindlade av ett skickligt bedragarpar. Lurendrejarna arbetar sig igenom hela handboken av bedrägerimetoder: den falske läkaren, den falska lägenhetsannonsen, sol-och-vår-historier… Polisen Aina ger sig ut på jakt efter dem, efter att hon hämtat barnbarnen från förskolan förstås.

Det är så deprimerande med alla dessa människor som luras från hus och hem, för det här är ju exempel ur verkligheten, även om Alfredsson presenterar dem i romanform. Och det gör hon alldeles utmärkt. För att vara en polisroman var det här riktigt bra läsning (lyssning).

Tre för att bli farlig

Janet Evanovichs serie om tuffa åttiotalsbruden Stefanie Plum är fortfarande charmig och härlig, nu har jag läst Three to get deadly, alltså den tredje i serien.

Stefanies jobb är att jaga bovar som smitit från sin rättegång medan de varit fria mot borgen. Den här gången är det den snälla och gulliga farbrorn från godisaffären som har försvunnit och Stefanie får därför ingen som helst hjälp eller sympati från grannar och vittnen. Alla är på godisgubbens sida, han måste ju vara oskyldig, han delar alltid ut karameller till barnen. Det hjälper inte att Stefanie är ganska klåpig och har högljudda, storväxta och allmänt extravaganta ex-horan Lula till sidekick.

Det finns så mycket skojigt i de här böckerna: små feministiska punchlines (för det mesta om att kvinnor också måste få äta snabbmat och gå i sunkiga träningskläder), en obetalbar åttiotalskuliss med tuggummitugg, orangea tuperade hår och biltelefoner. Och scener som när Stefanie Plum jagar och arresterar en man i kycklingdräkt, beväpnad med chilisås. Jag gillar det, även om jag knappast fortsätter igenom alla 29 (!) titlarna i serien.

En natt i juli

Jan Fridegård, den gamle sexdåren, får en väl inte skriva eftersom det är snudd på ärekränkning. Men hans böcker handlar ju faktiskt nästan alltid om kåta tonårspojkar…

En natt i juli är inget undantag. Den kåte tonåringen från statarfamiljen luras att bli strejkbrytare med löften om att få dejta brukspatrons fina dotter. Detta får allvarliga konsekvenser.

Det är klassisk arbetarlitteratur med fattiga statare som snusar, slår sina barn och tuggar härsken sill och som försöker stå upp mot fina brukspatron. Alla är mycket mänskliga och ingen klarar av att göra det som är helt rätt, i alla fall inte på en gång.

Men visst har vi bättre klassiker i genren…

John dör på slutet (eller?)

Ibland råkar en snubbla över en boktitel som är så knasig att en bara MÅSTE läsa den. Så var det med David Wongs John dies at the end (”John dör på slutet”).

För att illustrera galenskapsnivån: boken börjar med att John dör. Typ. Eller, inte genast, först blir de attackerade av ett monster gjort av korv.

Huvudpersonen David Wong möter en journalist på ett sunkigt kafé och försöker desperat övertyga honom om att det han berättar är sant. Det är bara väldigt osannolikt. David och John är nämligen specialister på att rensa ut övernaturliga fenomen, som till exempel korvmonstret, svävande bläckfiskar och den hotande armé av onda dubbelgångare som någon verkar släppa ut genom ett av universums maskhål. Specialister är möjligen ett starkt ord i sammanhanget, för de är verkligen inte särskilt skickliga, ens när de båda är nyktra samtidigt.

Det är rock-n-roll, fullständigt vansinnigt och absurt, mycket blodigt och väldigt, väldigt roligt.

Hundskadeindex: du vill inte veta.

Hillary Rodham Clinton skriver också actionthrillers

…och hon skriver förstås också ihop med en proffsförfattare: Louise Penny.

I terrorns grepp handlar, surprise, om en tuff utrikesminister. USA har just blivit av med en mycket korkad, högerextrem och okunnig drummel till president (han bor i Florida, spelar golf och tror på fake news, bara ifall man inte gör kopplingen på egen hand) och nu måste den nya administrationen ordna upp allt elände som puckopresidenten orsakade. Till exempel att tvinga Pakistan att släppa ut världens farligaste terrorist ur fängelset. En serie mycket allvarliga terrorattacker följer snabbt på varandra och utrikesministerhjälten måste flyga runt världen och utnyttja sin diplomatiska förmåga för att stoppa katastrofen.

Det är en ganska rolig berättelse med väldigt mörka undertoner. Terrorhotet som boken handlar om är nämligen inte alls vad det först verkar, och jag tror Rodham Clinton pekar ut något som vi borde vara allvarligt oroade över. Hon har nämligen väldigt bra koll på amerikansk politik och vad som jäser under ytan.

Lagom underhållning.

Coraline

Neil Gaiman är, som alla vet, ett geni.

Jag har sett filmen men hade inte läst boken om Coraline tidigare, det var förstås ett misstag. Men nu är allt bra igen för nu har jag läst den och är glad.

Coraline är en liten flicka med medelmåttiga föräldrar som lagar mittemellangod mat och ibland är lite för upptagna. Så när hon hittar en hemlig dörr till en parallellvärld med till synes snällare föräldrar verkar det först en smula lockande. Problemet är bara att de nya föräldrarna har sylvassa tänder, knappar till ögon och ett gäng med barnspöken inlåsta i garderoben.

En alldeles underbar liten skräckhistoria med en tuff hjältinna, en cool katt, några mycket märkliga grannar och ett fint slut.

Det stumma vittnet

Agatha Christies Det stumma vittnet är en smula ovanlig. Den som först blir misstänkt för mordet är nämligen – en liten hund.

En rik äldre dam skadar sig i en fallolycka men överlever tillräckligt länge för att bli misstänksam över någonting. Hon skriver ett brev till Poirot, faller sedan raskt ihop och dör. När Poirot anländer till platsen har den gnälliga hushållerskan redan ärvt hela godset, till allas stora förvåning. Hastings förhör hunden och Poirot förhör alla andra och tillsammans (Poirot och hunden, alltså) kommer de fram till vem som är boven och hur de ska sätta dit henom.

Problem under läsningen: jag var helt övertygad om att jag visste vad boken handlade om och vad som skulle hända. Detta hände inte. Jag har återigen blandat ihop* ett par Christietitlar.

Inte en av hennes bästa, men gulligt att hunden får ett lyckligt slut ihop med Hastings.

*Om du vet i vilken av hennes böcker som katten och plåstret är mordvapnet, hör av dig, jag blir tokig

James Clavells asiatiska-kvinnor-fetisch

Jag läste James Clavells tegelsten Gai-Jin och insåg halvvägs in att den här har jag nog läst förut, även om det måste ha varit väldigt länge sedan.

Året är 1862. Eländige snorvalpen Malcolm Struan, äldste son till tai-panen för Noble House, är i Yokohama för att ta hand om företagets affärer i Japan. Där möter han snygga franska lycksökerskan Angelique och blir störtförälskad. Ett väpnat överfall lämnar dem båda svårt skadade, på helt olika sätt, och sen är berättelsen igång! Intrigerna byggs kring flera konfliktlinjer: Frankrike mot England, kolonisatörerna mot japanerna, Malcolm Struan mot sin mamma, japanska ledaren Yoshi mot… alla andra. Det finns revolutionärer, spioner och förrädare på alla sidor.

Gai-Jin är Clavells sista bok, den skrevs 1993 och knyter ihop trådarna från Tai-pan och Shōgun genom att Toranagas och Dirk Struans ättlingar möts. Läsaren får veta mer om hur det gick sen för ”Anjin-san” från Shōgun och för Culum och Tess Struan. Skoj! Jag gillar också de kluriga strategierna och rävspelen.

Men boken är inte lika genial som de tidigare och mer storslagna romanerna i serien. Jag hade helst läst mer om Yoshi och den japanska maktkampen och lite mindre om alla brittiska besök i bordelldistriktet. Det är samma eländiga sexbeskrivningar som i alla Clavells böcker, samma fetisch över små ”frigjorda” japanskor. Författaren vet inte heller riktigt hur det där med mens och ägglossning fungerar så den stora cliffhangern genom boken (är Angelique med barn eller inte?) blir lite märklig. Enligt Clavell startar en klocka i samma ögonblick som man ligger och 31 dagar efteråt får man besked om det blev något eller inte. What?

Hundskadeindex: inte skadefritt.

Mitt namn är Monster

Den här har legat länge i hyllan och väntat: My name is Monster av Katie Hale. Inte för att jag inte ville läsa den – tvärtom! Men för att det varit så mycket annat att plöja igenom också.

Efter flera år av kraftig pandemi följt av världskrig (känns det bekant, någon?) klättrar en ensam överlevare ut ur frövalvet på Svalbard där hon varit skyddad. Hon tar sig långsamt tillbaka genom den fullständigt ödelagda världen. Hon är så övertygad om att hon är den enda kvarvarande människan att hon får en smärre chock när hon hittar en liten flicka i ruinerna. Monster förvandlas till Mamma och tar sig an flickan.

Det här är en jättefin bok. Hemsk och sorglig men vacker och välskriven. Ett efter-katastrofen-scenario där ganska lite sägs men ganska mycket händer (eller har hänt).

Parmiddag som går åt helvete

Parmiddagen av Martin Österdahl är spännande men inte direkt något mästerverk.

En stressad mamma blir hetsad av sin vedervärdige man och bortskämda tonårsdotter att bjuda in dotterns nya pojkvän och hans föräldrar på nyårsmiddag [orealistiskt scenario! och varför är hon så mjäkig?]. Problemet är bara att 1) mamman just haft inbrott på jobbet med stöld av starka droger; 2) mamman just haft inbrott i sin bil; 3) pojkvännens föräldrar visar sig vara… mammans dödsfiender från en hemsk händelse i det förflutna. Alltså en ganska stressig nyårsafton. Och den slutar förstås ännu värre än den börjar.

På minussidan: språket är inte genomarbetat, det är upprepning av ord som borde ha redigerats bort och det är verkligen inte helt klart varför mamman ens försätter sig i den här konstiga situationen. Antagligen för att det helt enkelt krävdes för romanidén. Det är lite slarvigt.

På plussidan: inläst som ljudbok av Katarina Ewerlöf som jag tycker är strålande. Bra tempo och en berättelse som ändå tar sig med en rafflande uppvarvning mot slutet. Inte helt svårgissat, men ändå ett par kluriga småsvängar.