En familjetragedi – eller?

Det var med viss déjà-vu-känsla jag läste Mattias Edvardssons En familjetragedi. För har det inte varit väääldigt många populära romaner på sistone med exakt samma startpunkt? ”Ett flådigt övre-medelklasshus. Chablisvin och fluffiga soffkuddar. Men oj! Teppanyakihällen och de Marie-Kondo-tomma bokhyllorna är blodbestänkta. Något hemskt har hänt! Men vad?” och sen börjar berättelsen om tre månader tidigare och vi ska få veta varför det är blod på bokashikompostbyttorna.

I Edvardssons variant verkar det handla om ett dubbelmord. Städerskan, älskarinnan och den arga unga arbetslösa mannen med spelberoende blir misstänkta en efter en. Men det finns förstås en mycket mörk hemlighet i bakgrunden och allt är mer komplicerat än det först ser ut.

Det är inte dåligt! Men kanske har jag läst för många likadana böcker. Det är lättläst, underhållande och ett rätt klurigt slut, ändå känner jag mest ”jaha”.

Edvardsson har också, som så många manliga författare, missuppfattat hur sex/orgasm funkar för kvinnor. Boken skulle kunna ha underrubriken ”till den stackars mannens försvar”. Jaha.

Annons

Mord på golfbanan

Jag läste den näst sista av de kvarvarande Christieromanerna! The murder on the links var inte lätt att få tag i men jag hittade ett gammalt antikvariatexemplar till slut.

Poirot kallas till en fransk by där en rik man vill ha hjälp eftersom han känner sig hotad. När Poirot väl kommer fram är det redan försent – mannen ligger mördad mitt på en golfbana. Frun pekar ut en sydamerikansk liga, men något verkar inte riktigt stämma. Det finns förstås både en älskarinna, en slipprig sekreterare och en bångstyrig odåga till son med i bilden. För att inte nämna testamenten, knivar som blir stulna och mycket svaga alibin.

På plussidan: det här var ett riktigt klurigt mord och en rolig berättelse! Även om den inte riktigt håller ända till slutet. Kul och knepig idé.

På minussidan: sällan har vi väl sett Arthur Hastings så gubbsjuk och jobbig. Han har mycket märkliga affärer för sig med en ALLDELES för ung flicka. Yäk.

Vietnamkriget i glimtar

Jag erkänner! Jag hade inte läst en enda bok av Kim Thuy. Förrän nu. Nu läste jag äntligen Em.

Temat är barn med blandad härkomst i Vietnam under kriget: barn till amerikanska soldater, barn till franska plantageägare. Oftast tillkomna genom våldtäkt, ofta övergivna eller bortstötta eller helt enkelt utan någon vuxen med möjlighet att ta hand om dem, till exempel på grund av det mycket dödliga kriget.

Vissa av barnen skickas till USA för omprogrammering och fosterhemsplacering. Andra får klara sig bäst de kan. Vissa har tur och blir omhändertagna av någon som bryr sig om dem.

Alltihop är berättat i små glimtar från många olika perspektiv. Det är snyggt, det är läsvärt, det är intressant. Och hemskt.

Psykisk ohälsa med humor?

Brysselbokklubben läste Broken – in the best possible way av Jenny Lawson. En samling självbiografiska kåserier om att leva med depression och ångest.

Att beskriva psykisk ohälsa är inte lätt, att göra det på ett roligt sätt är ännu svårare. Men det är ändå det Lawson gör. Hon har för det mesta en bra balans mellan att förklara med humor och med allvar och boken är för det mesta rolig och/eller intressant. Vissa delar kunde visst ha klippts ner, de verkar mest vara internskämt som Lawson själv har roligt åt men som blir lite ”jo jaha” för oss andra. Annat är jättebra och förklarar för oss ”normalfriska” vad det egentligen kan innebära att leva med de här sjukdomarna.

Dessutom handlar det ganska mycket om märkliga möten med djur, om ofrivilliga oanständigheter och om saker man inte borde prova hemma.

Läsvärt!

Tafflig deckare

Lurar du mig en gång är du dum, lurar du mig två gånger är jag dum! Jag har ju redan läst en bok av Belinda Bauer utan att bli imponerad så det är mycket oklart varför jag försökte igen.

Skuggsida handlar om store snälle polisen Jonas i en liten by i Exmoor. Han blir knuffad åt sidan av de tuffa storstadspoliserna när någon börjar ta livet av byns gamla tanter. Det är ju jättekorkat, lokalpolisen är väl den ende som faktiskt kan fånga mördaren – Jonas är ju den som känner byns invånare och deras hemligheter bäst!

Men nej, det blir inte särskilt bra. Det är så sprängfyllt med klyschor att jag nästan ger upp. Den dumma polisen tittar på porr, den bra polisen diskar och lagar mat åt sin dödssjuka fru. Det kan inte bli mer övertydligt. När det hela urartar till standardslutscenen ”mördare jagar en hjälplös kvinna upp på en mörk vind” undrar jag om Belinda Bauer kanske får all sin inspiration från dussinpolisfilmer. Eller är hon kanske en AI?

Det är taffligt, det är tråkigt och det är väldigt förutsägbart.

Hundskadeindex: en hel del hästar går åt

Den första frosten

Jag läste Anna Kurus Den första frosten TROTS att den beskrivs som ”första delen i en trilogi”. Jag gillar verkligen inte att bli pålurad en hel serie med böcker. Men den här romanen är självstående och har ingen fånig cliffhanger på slutet så det var okej.

Bilmekanikern Allis tar långsemester i en ödslig fjällstuga efter en traumatisk upplevelse på verkstaden. Där träffar hon bara fyra andra: en katt, en finsk fjällvandrare, stuguthyraren Lars som tror han är guds gåva till kvinnorna samt nyblivna singeln Jonas i närmaste stugan några kilometer bort. Allihop försöker ta sig ner i Allis säng men katten lyckas bäst. Tyvärr går det ganska illa längs vägen, eftersom alla utom katten (? kanske också katten) bär omkring på väldigt mörkt och tungt bagage som berättas om i små återblickar.

Kapitlen ur kattens perspektiv är inte bra.

Kapitlen om Allis, Raumo och Jonas är ganska bra, även om det ibland blir lite väl mycket hackefärs av berättelsen med små glimtar av information här och där. Det är spännande och otäckt och Allis är en utmärkt huvudkaraktär. Huvudtemat är ”lågkvalitativa machomän som inte begriper att låta kvinnor vara ifred / behandla kvinnor som jämbördiga” med sensmoralen ”och titta hur det gick för dem, de idioterna”.

Djurskadeindex: serievåldtäktsmannen är också smådjursmördare

Felix ever after

Jag läste rara ungdomsboken Felix ever after av Kacen Callender.

Transkillen Felix är sjutton år och en väldigt trulig tonåring med konstintresse. Han drar runt i sommarhettan i New York med sin bäste vän Ezra. Han letar efter kärleken men det är så många parametrar i hans identitet som skaver: han måste finna sitt pronomen, han måste lista ut om det är tjejer eller killar han gillar mest, och så är det den extra komplikationen att vara icke-vit och handskas med BÅDE transfobi och rasism på samma gång. Det blir ännu jobbigare när någon attackerar Felix anonymt, via sociala media och genom att sätta upp kränkande bilder på skolan. Felix flippar ur och börjar en motkampanj mot personen han tror är skyldig, vilket såklart urartar…

Det är gulligt och fint, en typisk tonårsfeelgood. Men också väldigt ärligt och ibland ganska provocerande: precis ALLA i boken beter sig ofta som skitstövlar. Framför allt Felix själv. Han skolkar, röker på och gnäller över att hans familj inte alltid kommer ihåg att använda hans nya namn. Han ser alla felsägningar som aktiva kränkningar – det tror jag inte är en särskilt hjälpsam attityd. Folk klåpar sig ju. Det är inte alltid transfobi, det kan helt enkelt vara ärliga misstag. Men Felix håller på nolltolerans.

Intressant ändå med ganska mycket som jag lärde mig om queerbegrepp. Könsidentitet är ju inte binärt utan kan vara en gråskala. Och Felix är mestadels rar trots att han är så trulig och stökig.

Hönsskötsel på rimligt vis

Jag hittade en utmärkt liten hönsbibel från 1986: Hönsskötsel på rimligt vis av danske hönsexperten Flemming Schiøtte. Väldigt informativ och koncis! Allt från hönans sociala beteende till mathållning och praktisk planering av hönsens årsrytm.

Men framför allt gillar jag Schiøttes drastiska språk, han sticker verkligen inte under stol med vad han gillar och inte gillar. Till exempel storskalig hönsindustri, den gillar han INTE. Han kallar det ”koncentrationsläger för hönor” vilket låter dramatiskt, men han har ju faktiskt helt rätt. Även om djurskyddet har förstärkts kraftigt sedan 80-talet och industrihöns idag har nästan drägliga liv. Nästan.

Men Schiøtte är nästan lika skeptisk till så kallat traditionell hönshållning som inte nödvändigtvis är bättre, med höns hållna i en liten lerig hönsgård.

Jag gillar boken, synd att den knappt går att få tag på längre!

Värma händer

Katarina Widholms debutroman Räkna hjärtslag var ju bra, så trots den onödiga cliffhangern i slutet lyssnade jag igenom uppföljaren, Värma händer.

Den är inte lika bra.

Käcka Betty från Hudiksvall gjorde kometkarriär från hembiträde till förlagschef i förra boken. Nu är hon gift med doktorns drummel till son, bor i stort hus med dottern Tina och driver förlaget på sidan av. Hon är olycklig och ensam och söker närhet varhelst hon kan finna den. Det är ofta hos helt fel personer.

Det är lite rafsigt och slafsigt och vissa problem löser sig så misstänkt enkelt, andra problem hade kunnat vara enkla att lösa men korkade Betty går ändå tio extra varv fram och tillbaka innan hon kommer på svaret. Hon har tråkigt på förlaget, men vips! så går hon helt enkelt och köper sig en liten bokaffär och börjar driva den. Många frågetecken på den saken. Å andra sidan måste vi dra ut på kärlekshistorien med Olof i hundra år för att Betty inte kan klämma ur sig och fråga om hans eventuella hustru.

Det bästa med boken är den trivsamma uppläsningen av Katarina Ewerlöf.

Hundskadeindex: Jäger, RIP

Ärende 1569

Jørn Lier Horst verkar vara en produktiv karl, ändå hade jag inte läst något av honom. Förrän nu. Jag läste Ärende 1569 som verkar vara en del i en serie om polisen William Wisting som löser gamla ouppklarade fall.

En ung kvinna mördades för tjugo år sedan och en man dömdes för brottet. Men nu verkar någon ha upptäckt något nytt och vill att polisen tar upp fallet på nytt. Samtidigt försvinner en kvinna på väg hem från krogen. Kanske ett samband? Men hur? En mystisk man i kamoflagejacka, en ung pigg journalist med näsa för scoop och ett par anonyma brev senare så löser Wisting fallet.

Lite… tråkig.