Det var med viss déjà-vu-känsla jag läste Mattias Edvardssons En familjetragedi. För har det inte varit väääldigt många populära romaner på sistone med exakt samma startpunkt? ”Ett flådigt övre-medelklasshus. Chablisvin och fluffiga soffkuddar. Men oj! Teppanyakihällen och de Marie-Kondo-tomma bokhyllorna är blodbestänkta. Något hemskt har hänt! Men vad?” och sen börjar berättelsen om tre månader tidigare och vi ska få veta varför det är blod på bokashikompostbyttorna.
I Edvardssons variant verkar det handla om ett dubbelmord. Städerskan, älskarinnan och den arga unga arbetslösa mannen med spelberoende blir misstänkta en efter en. Men det finns förstås en mycket mörk hemlighet i bakgrunden och allt är mer komplicerat än det först ser ut.
Det är inte dåligt! Men kanske har jag läst för många likadana böcker. Det är lättläst, underhållande och ett rätt klurigt slut, ändå känner jag mest ”jaha”.
Edvardsson har också, som så många manliga författare, missuppfattat hur sex/orgasm funkar för kvinnor. Boken skulle kunna ha underrubriken ”till den stackars mannens försvar”. Jaha.