Poirot i kortform

Jag läser Agatha Christies samlade verk och har nu börjat tröska mig igenom novellerna. Huff! Det finns en hel del att ta av där också. Jag läslyssnade till Poirot investigates som bland annat innehåller berättelsen om ”Poirots enda misslyckande” (har med en chokladask att göra).

Dessutom ett lurigt gömt testamente, en butler med god aptit och mordiska planer samt en väldigt knepig diamantstöldshistoria.

Underhållande och lättsamt.

Bill Clinton skriver actionthrillers!

Visserligen tillsammans med proffsförfattaren James Patterson, men ändå. Clinton har tydligt bidragit med unik information om hur presidentskapet och Vita Huset fungerar, och resultatet blev mycket bra: Presidenten är försvunnen.

Såklart är det USAs president som är bokens hjälte. Han har just ställts inför något oerhört – han har fått förhandsinformation om ett terrorattentat som hotar slå ut en stor del av USAs infrastruktur. Tiden är knapp, men de har fortfarande en liten chans att stoppa katastrofen. Till sin hjälp har presidenten sin fantastiska stab och en mycket modig avhoppare från fiendesidan; på minussidan har han just drabbats av ett återfall av en allvarlig sjukdom och dessutom har terroristerna skickat världens skickligaste lönnmördare.

Det är full action från första kapitlet, förstås mycket välskrivet och många politiska detaljer. De använder en intressant berättarteknik där mycket har hänt redan innan läsaren börjar följa med, och vi får gradvis veta vad som har pågått. Huvudkaraktären vet alltså mycket mer än läsaren, det är ett lite ovanligt knep och det funkar bra.

De syrliga kommentarerna om dagens politiska spel och det polariserade medielandskapet är också spot on.

Det finns en stor logiklucka framåt slutet, det är det enda som verkligen stör mig med boken. I övrigt: god underhållning, en fin politisk thriller med hög bladvändarfaktor.

Hundskadeindex: en mycket märklig episod slutar med att en schakal blir lite skjuten i örat

Lämna honom!

Jag läste Helvetet jag kallade kärlek av Lena Bivner – en roman på självupplevt tema, om psykisk misshandel i ett riktigt förfärligt förhållande.

En kvinna träffar sin drömkille, tror hon. I början är han så fantastiskt gullig och underbar. Men allteftersom så blandas det gulliga ut med förfärliga humörsvängningar och han kan gå på nolltid från kel och nojs till att kalla henne fitta och värdelös.

Lena Bivner försöker förklara mekanismerna, hur det kommer sig att en smart, stark och självständig kvinna ändå kan fastna i ett förhållande präglat av psykisk misshandel. Att det är lite som andra typer av missbruk, en satsar högt för att vinna kickarna – stunderna av perfekt förhållande och intensiv kärlek – och hjärnans belöningssystem gör att en tror insatsen är värd det, särskilt när förövaren systematiskt bryter ner ens självförtroende och förmåga att tänka klart.

Jag förstår det i princip, men samtidigt förstår jag det fortfarande inte. Det är så obegripligt när en inte har varit där själv. Huvudkaraktären säger gång på gång: ”och då bestämde jag mig, att nu får det verkligen vara nog”. Ändå stannar hon kvar och försöker lite till, och lite till. Det är på samma gång så logiskt/mänskligt och så fullständigt ofattbart. Men jag hoppas verkligen att jag slipper trilla i fällan och få en aha-upplevelse från insidan!

Kan det handla om kvinnors curlande av män? Att flickor och kvinnor ju uppmanas att dalta med det sköra manliga självförtroendet, så vi är redan primade på att fastna i den här fällan? Medan en man inte har sådana förväntningar på sig, så det är troligare att han säger ”dra åt helvete” om han utsätts för liknande psykisk misshandel av en kvinna.

En annan tanke: den där myten om att mammor alltid sätter sina barn först… den är helt enkelt inte sann. Kvinnor sätter så ofta sina män först och barnen får anpassa sig. Lena ska nog inte ta för givet att hennes barn kommer att förlåta henne i första taget. Hon var ett offer i sammanhanget, men barnen har ändå också blivit grymt svikna och har all rätt att ställa henne till svars för det när de växer upp. Till skillnad från Lena fick barnen inte ut några fördelar av det hela, de fick aldrig de där lyckotopparna som gjorde helvetet värt det för henne…

Och så det där med sex. Hon säger en gång till sin terapeut: ”Han tvingar mig till sex. Det känns nästan som en våldtäkt”. Eeeh – ja, det är precis det en våldtäkt är. Sex utan samtycke. Att han tvingar dig till det med känslomässig utpressning (ligg, annars kommer jag vara jobbig mot dig i en vecka) är inte mindre våldtäkt än om han tvingar dig med en kniv mot strupen. Det är bara mindre synligt och uppenbart.

Det är i vilket fall intressant och viktig läsning – om än fruktansvärt frustrerande.

Slutsats: Lämna honom!

Om han inte är snäll mot dina barn eller husdjur – lämna honom!

Om han försöker begränsa ditt fria umgänge på tu man hand med vänner – lämna honom!

Om han beter sig som en treåring – lämna honom!

Om han inte klarar av att ta ett nej – lämna honom!

Rymdterrorism på nördtema

Jag gillade ju verkligen Andy Weirs Project Hail Mary så jag testade också Artemis av samma författare. Inte alls lika klockren, men rätt trevlig och underhållande.

Småkriminella – men i hjärtat guldgoda – Jazz Beshara har råkat tacka ja till att genomföra ett litet terroristdåd. Det är ännu mer spektakulärt än det först låter, för Jazz bor på månen, i nybyggarstaden Artemis. Där finns bara en enda polis och han går klädd i kanadensiska ridande polisens uniform (!). Men det går ändå väldigt fel p.g.a. brasiliansk maffia, vakuum och att Jazz är naiv/envis.

Det är härligt nördigt! Möjligtvis går Weir lite väl långt i sin iver att beskriva en stentuff brud. Nej, kvinnor ser inte slumpvis halvklotformade föremål och tänker ”tuttar”. Kanske gör vissa män det, men kvinnor vet ju rimligen att normala tuttar sällan är just halvklot.

Mycket humor, mycket vetenskapsnörderi och en del rymdaction. Bra och lättsam läsning, men inte genialt.

Pluspoäng för det oerhört breda och inklusiva persongalleriet!

Spännande! Storslaget! Sexistiskt.

James Clavells Tai-Pan är en sån där bok en läser med något kluvna känslor. Jag har läst den ett antal gånger, den är väldigt spännande och fascinerande. Men också: irriterande machosexistisk emellanåt.

Dirk Struan är genial och hänsynslös. Han är Tai-Pan, den ledande ledaren för det största av de brittiska handelshusen som gör affärer med Kina. Året är 1841, te och kryddor byts mot opium och riskerna – men också vinsterna! – är skyhöga. Struan har just manipulerat den brittiska guvernören att anlägga Hongkong. Där de flesta andra ser en sketen stenö ser Struan en möjlighet att få ett fotfäste in i Kina… Men han har bittra fiender. Bland dem sin egen son.

Det är storslagna intriger: krig, handel och kärlek. Pirater och spioner, älskarinnor och förrädare. Diplomati och utrikespolitik på hög nivå, affärsuppgörelser om allt från småsaker till miljardbelopp. Tai-Pan smider komplicerade planer och spelar ett högt spel, vilket naturligtvis gör honom till en fullständig skitstövel. En kan beundra karaktären – men en skitstövel är han.

Det är ju nämligen det där med sex, jämställdhet och hyckleri. Struan attackerar amerikanska slavhandlare, men han har inget problem med kvinnor som handelsvara för sex. Han motsätter sig allt våld mot besättningen ombord på hans båtar, men han smiskar gärna sin (mycket yngre) flickvän med ett tillhygge. Han är gullig och tillgiven mot sin älskarinna men han spelar också maktspel med henne och tål inte att hon skulle ha övertaget i deras relation.

Om en kan ha två tankar i huvudet samtidigt, då är den här boken enormt underhållande. Och ganska irriterande.

Det är eventuellt inte sista gången jag läser om den.

Tillbaka i Gilead

Jag läste om Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Med viss bävan, eftersom jag älskade den här boken men tänkte att den kanske skulle kännas annorlunda nu efter att jag har sett TV-serien.

Men boken smäller alltid högst! Å vad hon är bra, Atwood.

Om den ultrakonservativa religiösa diktaturen Gilead i en mycket dystopisk framtid. Miljöförstöringen har orsakat stora fertilitetsstörningar, så staten samlar ihop de kvinnor som fortfarande har fungerande äggstockar och delar ut dem som fortplantningsslavar till regimens ledande män och deras hustrur – ett system av tvångssurrogatskap. Romanens berättarjag tar vara på de små, små frihetssmulor hon kan få, men i en stat som bygger på angiveri och förräderi, hur bygga en motståndsrörelse?

Det är så hemskt och otäckt men så väldigt trovärdigt och relevant. Så många anledningar att skydda miljön, stoppa populister och värna frihet och demokrati.

Hund-första-hjälpen

Boktanken är en utmärkt blogg där en får tips om alla möjliga slags böcker, till exempel den här: Första hjälpen för din hund av Jennifer Parker.

Om du har hund, då är det här en väldigt bra bok för dig. Konkreta, tydliga instruktioner om allt från hur en lägger tassbandage till hur en ger sin hund hjärt- och lungräddning (människo-CPR ska en ju ge medan en nynnar Macarena för rätt rytm – nu måste jag hitta en låt på 120 bpm att ha till hundräddningen!).

Det enda som stör mig en liten smula är att epilepsitipsen inte är uppdaterade – Parker skriver att epilepsihundar bör kastreras, men det är en gammaldags rekommendation som inte längre ges av moderna veterinärer, eftersom det har visat sig att verkligheten är mer komplicerad. Men förutom just den punkten så är det en utmärkt handbok att ha liggande i hundens förstahjälpenlåda.

Jag har för övrigt uppdaterad Tassahundens husapotek med hjälp av boken så nu har vi alla slags plåster hemma. Hon har också varit så snäll och låtit mig mäta hennes puls och andningsfrekvens varannan dag för ett genomsnitt som baslinje. När Tassa och jag läser en bok tillsammans, då gör vi det ordentligt!

Tassahunden börjar bli lite gammal och skruttig men verkar ganska nöjd med livet

Hundskadeindex: den här boken handlar väldigt mycket om skadade hundar. Men också om hur en lagar dem igen.

Gängmord, polisvåld och tonårskärlek

Efter en tsunami av boktips om Angie Thomas, The Hate U Give så blev jag för nyfiken och läste den.

Eller rättare sagt: lyssnade, i en väldigt bra uppläsning av Fanna Ndow Norrby från podden Raseriet.

Sextonåriga Star har vuxit upp i det som kallas ‘ghettot’, en fattig stadsdel med gängproblematik, knarkhandel i hörnen och dåliga skolor. Hennes pappa har brutit sig ur det kriminella livet och Star går i den finare privatskolan med nästan bara vita elever. En dag blir hon inblandad i en polisskjutning och hennes barndomsvän Khalil dör. Polisen hävdar självförsvar, han blev rädd att den unge svarte mannen var en våldsam knarklangare och det räckte för att han skulle avfyra sitt vapen. Star försöker få upprättelse för Khalil, hon vittnar för åklagarsidan för att få polismannen dömd och ställd till svars. Samtidigt utbryter kravaller i området, Star blir mordhotad av ortens gangsterkung och värst av allt: Stars pappa får veta att hon har skaffat en vit pojkvän…

Det är jätteintressant, starkt och en personlig touch i berättandet. Jag gillar den! Det är ett perspektiv jag inte läst om så ofta, många aha-upplevelser. Star är en fin huvudkaraktär med både humor och skärpa.

Möjligen blir det lite tillrättalagt, lite förenklat emellanåt. Flera av gängbovarna och knarkarna är så empatiska och familjekära, jag tror tyvärr inte att det är så enkelt. Men för det mesta är det en bra balans i handlingen. Frustrationen när politiska protester övergår till upplopp, förstörelse och plundring, till exempel. Så tragiskt.

Och vapenkulturen i USA! Där spärrarna är så låga att det räcker med så lite för att någon ska dra sitt vapen. Jag tror faktiskt inte att den svenska polisen har samma låga trösklar. Eller, jag hoppas i alla fall det. Färre vapen i samhället ger färre skott, så enkelt är det ju.

Mycket läsvärt – och funkar finfint som ljudbok också, tack vare bra val av inläsare.

Varför bad de inte Evans?

Jag vet, jag vet, jag har läst den förut. Ett antal gånger. Men Agatha Christies Varför bad de inte Evans? är helt enkelt hemskt charmig.

Prästsonen Bobby och högvälborna men stentuffa Frankie råkar bli inblandade i en mystisk olyckshändelse – så mystisk att de ger sig iväg för att lösa gåtan på egen hand. De lyckas komma en läskig psykiater på spåren och det blir en hel del ‘olyckshändelser’ av olika slag innan de kan lägga fram bevis för att få fast mördaren.

Den är sprudlande, tystlåtet rolig och väldigt äventyrlig. Det smygs om nätterna, sprutas morfin till höger och vänster, men framför allt är Bobby och Frankie ett alldeles underbart ungt par.

Eleanor Oliphant har det inte så lätt

Min ridkompis gav mig ett boktips: Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman.

Först trodde jag att det var en knasig och ganska mörk Bridget Jones-version – galen, rolig och lagom civilisationskritisk. Men den blev bara mörkare och mörkare, tills det visade sig att det här egentligen är en ganska nattsvart liten historia, visserligen med många humorglimtar.

Eleanor Oliphant är trettio år och alldeles, alldeles ensam. Hon är annorlunda och väldigt introvert och världsfrånvänd och blir därför utsatt för allt möjligt hån och skämt på jobbet. Utanför jobbet träffar hon inte en människa. Tills hon en dag blir blixtförälskad i en främmande man och måste lista ut en plan för att lära sig umgås och vara ”normal”…

Det är underhållande rolig-sorgligt på det där sättet som Jonas Gardell brukade skriva. Eleanor är en fantastisk karaktär! Hon skiter fullständigt i sociala normer, förstår inte samspelet med andra människor, men går samtidigt verkligen in för att lära sig saker som att beställa pizza, dansa till 80-talshits och kunna dela upp en pubnota med någon annan. Allt det där som andra människor verkar tycka är självklart men som Eleanor måste lära sig i vuxen ålder. Och det visar sig allt eftersom att det finns en bra förklaring till att Eleanor är så socialt inkompetent.

Tumme upp!