Böcker, läsning och litteraturklur
När man nu bor på en gård och ska äta upp sina egna hönor i framtiden, då förslår inte modern matpornografi, förlåt, ”kokböcker”.
Då behöver man gå till antikvariatet och köpa något i stil med Iduns kokbok från 1911.
Jag ÄLSKAR den här kokboken! Den har handfasta råd om hur många andungar man beräknar per portion. Den har recept på klimp, ölsupa och grishuvud. Det är no-nonsense på elitnivå.
Och så tänker jag på Sara Danius utmärkta Husmoderns död och myser.
Olga Tokarczuk! En utmärkt författare med väldigt egen stil.
Bokklubben läste Styr din plog över de dödas ben, en samhällskritisk och mycket udda roman som kanske är en deckare.
Fru Duszejko klarar sig ensam, tack så mycket, även om hon saknar sina två hundar som kom bort förra året. Hon bor långt upp i bergen på polsk-tjeckiska gränsen där hon vandrar i skogen och följer rådjurspår. Hon är inte rädd för att läxa upp de sturska gubbarna i jaktlaget. När en granne hittas död har fru Duszejko en alldeles egen teori om vad som hände och varför.
Det är en klurig liten historia och inte tydligt hur man ska förstå den, det gillar jag. Det finns saker att fundera över.
Språket är också alldeles eget och rätt uppfriskande.
Jag är i team Duszejko, trots astrologitramset.
Om Harley Quin är en onödig utvikning mot det paranormala så är Parker Pyne kanske Agatha Christies försök att balansera upp alltihop med en detektiv som är expert på det allra mest tråkiga och vardagliga: statistik och försäkringsfrågor.
Ändå blir det förstås knasigt i novellsamlingen Parker Pyne investigates eftersom Herr Pyne, i likhet med de flesta andra av Christies hjältar, saknar alla professionella standards och tar sig enorma friheter med sina klienter.
I en av novellerna låter han till exempel en rik kvinna tro att hon har blivit astralkroppsförflyttad och hon jobbar ett år (!!!) som hembiträde innan han berättar sanningen för henne och hon får sitt liv tillbaka. Vid det laget har hon förstås förlåtit honom och slutet gott, allting gott. Minst en av de andra novellerna slutar med att Parker Pyne får boven att ta livet av sig.
Och också: lite less blir man ju på Agatha Christies ständiga misogyna nålstick mot andra kvinnor.
MEN om man bortser från de här excentriskheterna så är det rätt underhållande. Man får ta det för vad det är: små skojiga noveller med ingen som helst verklighetsförankring. Små deckargåtor av myspysvarianten.
Blinkning till andra verk: både Miss Lemon och Ariadne Oliver gör cameoroller.
Jag har läst en del Christie-noveller på sistone. Den av hennes serier jag är minst imponerad av är novellerna med Mr Harley Quin och hans vapendragare? offer? trollkarlslärling? Mr Satterthwaite.
I samlingen The mysterious Mr Quin frångår Christie de gyllene reglerna för klassiska pusseldeckare och väver in mystiska, övernaturliga fenomen. Inte i själva deckarmysteriet, det har fortfarande i regel en naturlig förklaring, men den märklige Mr Quin dyker upp som gubben i lådan på de mest osannolika sätt.
Synd, för en del av gåtorna är rätt kluriga och bra, men inramningen med löjliga harlekinreferenser i varannan mening gör det hela töntigt och lite segt.
Jag började läsa feministklassikern The feminine mystique av Betty Friedan. Det är en titel från den feministiska litteraturkanonen och den skrevs 1963 i en kontext av amerikanska hemmafruar på prozac.
Friedan tar strid mot idén från de glansiga veckomagasinen: att kvinnor generellt skulle känna sig tillfreds och uppfyllda av ett liv i hemmasfären. Att femininiteten och mammarollen i sig skulle vara tillräckligt för att tillgodose en kvinnas alla behov, intellektuellt och fysiskt. Hon intervjuade en stor mängd hemmafruar och upptäckte att de inte själva förstod varför de drabbades av depression och utbrändhet – men att det sannolikt berodde på understimulering och isolering. Kvinnor informerades om att modersrollen var allt de behövde och kände sig därför dubbelt misslyckade när de inte alls var nöjda och glada i livet bland blöjor och fönsterputs. Att de inte alls blev lyckliga av att hitta rätt nyans på läppstift.
Det här är en bok som var viktig på sin tid. Den är intressant som tidsdokument över hur dålig jämställdheten var i USA på femtio- och sextiotalet.
MEN – problemen är inte alls desamma idag och inte desamma i Europa som på andra sidan Atlanten. Boken är därför inte alls lika kraftfull idag, för det Friedan argumenterar för och som kanske var revolutionerande då är i stort sett självklarheter nu. Jag säger inte att allt är perfekt på jämställdhetsfronten! Och de glansiga veckomagasinen har fortfarande mycket ont på sina samveten. Men mycket har ändå hänt.
Därför skumläste jag bara delar av den andra halvan av boken, det blev helt enkelt lite för tråkigt. Poängen gick hem redan efter de första kapitlen.
Marina Lewycka, hon med En kort berättelse om traktorer på ukrainska har en alldeles egen stil och för det mesta gillar jag den.
Various pets alive and dead handlar om en mellanlycklig familj. Föräldrarna är övervintrade hippies som på gamla dar plötsligt bestämt sig för att bli konventionella och gifta sig. Äldsta dottern är mellanstadielärare och ägnar alltför mycket tid åt att hålla klassens hamster vid liv. Sonen våndas över att han snart måste komma ut inför sina föräldrar och avslöja sin mörka hemlighet: han har tagit jobb i finansbranschen. Och så finns det en dotter till och hon har just upptäckt porrfilm och blivit väldigt intresserad.
Det går så dåligt för dem allihop. De klåpar till det, utom möjligen ordentliga dottern Clara som får bära en alldeles oproportioneligt tung börda i familjen. Det är rart, hemskt och roligt på en och samma gång.
Djurskadeindex: ja vad tror du, läs titeln igen
Kändisprästen Reverend Richard Coles tycks ha många strängar på sin lyra, bland annat är han med i en massa lekprogram i brittisk TV. Allt från QI till kändisar som lagar mat. Och så skriver han deckare. Den första i serien heter Murder before evensong och huvudanledningen till att jag läste den var att jag råkade befinna mig på en flygplats och upptäckte att jag hade glömt att packa något att läsa på resan (ÅNEJ!).
En präst föreslår att bykyrkan ska moderniseras med en toalett för besökare. Stort ramaskri bland byborna. Förändring! Det gillar de inte. Men när prästen snubblar över ett lik bland bänkraderna blir han ändå lite förvånad – så drastiskt trodde han inte att de rara små skvallertanterna skulle reagera. Men naturligtvis finns det en massa mörka hemligheter bland alla dahlior och tebjudningar.
En sak som störde mig mycket och som tog mycket energi var att det inte står förklarat NÄR boken utspelar sig. Det var tydligt att det inte är nutid, men inte heller sextiotal. Vissa av karaktärerna minns andravärldskriget men andra går klädda i rock-n-roll-tshirts. Det var förvirrande. Efter mycket pusslande kommer jag fram till att det hela händer någon gång i början av nittiotalet. Det hade väl bara kunnat skrivas ut!
Det är många referenser till klassisk bildning, många latinska citat och en hel del brittiska landsbygdsstereotyper (godsägaren, skvallertanten, trädgårdsmästaren…). En slags Morden i Midsomer men med lite högre bildningsambition.
Gulligt, lättläst.
Ruth Ware är en något ojämn thrillerförfattare men för det mesta handlar det om unga kvinnor som hamnar i läskiga situationer, utlämnade någonstans i mörkret på landet (eller till sjöss).
I The turn of the key handlar det om en professionell barnvakt, en nanny, som lyckas få ett jobb som verkar alldeles för bra för att vara sant. Den lilla nackdelen är att det är ett jättestort gotiskt hus långt bortom ära och redlighet och det visar sig att det ”säkerhetsmedvetna” föräldraparet har satt in kameror och alldeles för många alldeles för smarta digitala lösningar överallt. Barnvakten upptäcker raskt varför ingen av de tidigare nannysarna stannat mer än ett par veckor på jobbet…
Upplägget är en slags brevroman. Från fängelset. De första kapitlen är hopplöst babbliga och irriterande men det ger med sig och blir bättre.
Det blir faktiskt ganska spännande och klurigt. Den första twisten förstod jag nästan genast men det gör ingenting – och det kommer fler… Från en skakig start blev det riktigt bra läsning på slutet. Det här är också en bok som verkligen ber om att få bli en TV-serie i fyra till sex delar…
Jag har hittat en alldeles fantastisk liten bok! J.C. Newshams lilla lantbruksbibel från 1918: Farming made easy – a handbook for farmers and smallholders.
Det här är mycket underhållande läsning – och förvånansvärt informativ för sitt lilla format. Newsham täcker in grunderna i allt från hur du plogar, sår och skördar din åker (för hand, med häst eller för den toppmoderne storbrukaren: med en av de nya motoriserade traktorerna) till hur du föder upp bin, kaniner och kossor. Hur du sköter en äppelodling, hur du kärnar smör, klipper får, borstar en häst, lagrar rovor och lägger ett halmtak.
Kort sagt: här lär man sig lite om allt och mycket om cheddarost som av någon anledning har fått ett helt eget kapitel.
Dessutom uttryckt i härlig gammal stil, med mycket känsla och många personliga observationer. Newsham är mycket miljömedveten och noga med djurvälfärd, god hygien och att ge tillbaka lika mycket till marken som man tar ut från den. Inte bara för att det ger bättre ekonomi utan för att det är moraliskt rätt och riktigt.
Och så är det en del information som nog var självklart då men som känns lite mer avlägset idag, till exempel i bacon-kapitlet: ”With the first snap of cold weather, attention is turned to pig-killing”…
Jag läste Marie Bengts En sax i hjärtat, för den verkade gullig och potentiellt underhållande.
Käcka och granna Hannah med h på slutet åker från Stockholm till en liten by i Småland för att hjälpa sin gamla faster några veckor. Det är femtiotal och sjaletter, hemmafruar och dans i folkparken. Idyllen rämnar dock snabbt: skvallertanten Asta hittas mördad och byns oerhört många olika karaktärer har allihop motiv för dådet. Hannah med h tar sig an problemet och börjar förhöra syjuntans medlemmar på det mest odiskreta vis.
Det blir en ganska lång roman, för det är så väldigt många personer som måste förhöras. Det är en liten smula knepigt att hålla rätt på alla bybor och vem som hade vilket alibi.
Tyvärr är det också väldigt tvådimensionella porträtt och trötta stereotyper. Det är inte direkt någon finess i de feministiska budskapen: det finns rediga, klyftiga fruntimmer som fräser ifrån om kvinnors rättigheter och det finns osnygga sluskiga och korkade karlar som har ytterst bigotta åsikter och det är inte särskilt mycket mer komplext än så.
Jag tror att Bengts ville skriva en typisk Maria Lang-deckare, men ror det inte riktigt hela vägen i hamn. Lang-deckarna har nämligen inte heller åldrats med full värdighet… Men de är i alla fall en smula mer realistiska i hur de beskriver Langs egen tid.
Inte hopplöst – jag läste den hela vägen till slutet och är rätt nöjd med upplösningen – men inte heller fantastisk läsning.
Litterärt ofog 