Vila i frid

Jag hade ju ändå hyfsat roligt (kan man säga så om en polisdeckare?) åt Sofie Sarenbrants lättsmälta Skyddsängeln. Så jag läslyssnade på hennes första roman i samma serie: Vila i frid. Polisen Emma Sköld kallas ut till spahotellet Yasuragi, där folk dör i rasande fart.

Det är lite ”Morden i Midsomer”-känsla: inte särskilt realistiskt och väldigt många mord. Spejsade karaktärer och ett absolut orimligt mordmotiv. Det här är underhållning, inte thrillerläsning. Dock med en klurig liten extraknorr precis på slutet som ger rysningar längs ryggraden…

Ganska ofta vill man skaka om poliserna, särskilt Emma som uppenbarligen är usel på att välja män. Det kunde också ha varit bara hälften så många detaljer om Yasuragi, det känns nästan som att Sarenbrant mest ville ha en ursäkt att hänga väldigt mycket i badtunnorna för sin ”research”.

Annons

Läsa om hund

Jag går just nu en folkhögskolekurs (!) för att få intyg på kompetens som hundskötare. Det är… inte särskilt ansträngande. Dels för att ambitionsnivån på kursen är någonstans i höjd med mattfrans men framför allt för att det är ett roligt ämne.

Hittills har vi läst följande böcker som jag kan rekommendera till blivande och nuvarande hundägare:

• Winqvist et al, Anatomiboken – grundkurs i hundanatomi, utgiven av Svenska Kennelklubben
• Ylva Trygger, Första hjälpen – en enkel handbok i första hjälpen för hund
• Turid Rugaas, Lugnande signaler – om användbara signaler att ge eller känna igen om man möter en ängslig hund
• Per Jensen, Hundens språk och tankar – en grundkurs i hundens etologi
• Svenska Kennelklubbens Hundmatboken – handfast om vad hundar bör och inte bör äta

Under våren blir det en dipp i läskvalitén för av någon outgrundlig anledning har vi fått Eva Bodfäldts hopplösa Kontaktkontraktet som kurslitteratur. En bok nästan helt tom på innehåll och det innehåll som finns känner jag till stor del igen som ”lånat” från Anders Hallgren. Bättre då att läsa originalet.

Men Rugaas var en ögonöppnare och Winqvist, Trygger och Hundmatboken är utmärkta uppslagsverk som alla hundägare borde ha hemma.

Efterliv

Sista lästa romanen förra året blev Abdulrazak Gurnahs Efterliv. Om Tanzania i början på nittonhundratalet – en bit historia jag inte hade så bra koll på.

Afiya blev föräldralös och har levt som hushållsslav i en familj sedan barnsben. Hamza har varit slav åt den tyska armén. Båda har upplevt brutalitet och förtryck men båda lyckades ta sig ut och fly till staden. Där möts de och finner varandra. Afiya slutar aldrig leta efter sin försvunne bror och Hamza måste skaffa sig en tillräckligt god ställning för att våga/kunna fria till Afiya.

Boken har ett lite lustigt upplägg: det läggs väldigt mycket tid och detaljer på beskrivningen av 1910-talet. Sedan utspelar sig kanske en knapp tredjedel av boken på 1920-talet. Kanske en 20-30 sidor om 1930-talet och sedan hafsas resten av 1900talet igenom på de sista sidorna. Varför inte bara sluta kring 1930?

Mittemellanbra – intressant med kolonialhistoria, lite mjaha om själva berättelsen.

Tisdagstrio: Medelhavet

Nog kan en längta en smula till varmare vatten så här års… Kanske är det vad som ligger bakom Ugglan&Bokens temaval?

Tre bra författare kring Medelhavet:

Nina Bouraoui (Frankrike/Algeriet). Är ett geni. Så intressant. Läs t.ex. Pojkflickan eller Enstörig. På grund av jättebra. Feministiskt, intelligent, ofta med en udda vinkel. Lite franskt svävande, men för det mesta på ett bra sätt.

Nawal el-Saadawi (Egypten). Sådan tyngd och skärpa och relevans. Läs Imamens fall. Så otroligt otäck. Och läsvärd. Ingår i den feministiska litteraturkanonen.

Ismail Kadare (Albanien). Politiska dystopier av klurigt slag. Läskigt, smart. Läs t.ex. Drömmarnas palats. En Kafka vid Adriatiska viken.

Autistisk superhjälte och zombies

M. R. Careys Pojken på bron är en fristående prequel till haussade Flickan med gåvorna.

Zombieapokalypsen är i full gång och desperata överlevande människor försöker hitta ett botemedel mot zombiesmittan. De skickar ut en pansarvagn med ett forskarteam och några (skjutglada) militärer. Ombord finns också en femtonårig pojke som visserligen är ett geni men också autistisk och därför aningens svår att kommunicera med. Men de hittar något helt annat än det de förväntade sig, och ett forskningsetiskt dilemma uppstår.

Intressant, men det blir ändå lite segt. Det är oftast ingen bra idé att fortsätta karva i samma romanidé om och om igen bara för att första boken blev en succéfilm. Det är en tunn intrig. Om än lite tänkvärd.

Hundskadeindex: varning.

Tisdagstrio: skola och arbetsliv

Tre bidrag till Ugglan&Boken idag:

Vem skildrar väl arbetsplatser, mellanchefer och personalfestsproblematik bättre än Jonas Karlsson? Läs God Jul, Jag är en tjuv, eller novellsamlingen Den perfekte vännen. Fantastiskt roliga och lite småhemska. Visst känner vi väl alla en Bengt-i-bekväma-kläder och de flesta har väl råkat ut för en sån där hurtfrisk personalavdelningstyrann med managementjargong?

Den som snarare är i egenföretagarbranschen kanske kan få lite tips från Juli Zeh, Tomma hjärtan. Om en riktigt smart (?) affärsidé. För den som har inga skrupler… Roligt och mycket hemskt. Juli Zeh är en av mina stora favoriter, jag läser ALLT hon ger ut.

Skolskildringar blir ofta lite stereotypa men Grady Hendrixs My best friend’s exorcism var i en klass för sig. Beverly Hills 90210 möter Exorcisten. Galenskap uppstår. Extra allt.

Dum-i-huvet-knepet

Apropå Je m’appelle Agneta så är jag lite less på det där ack så vanliga romanupplägget ”huvudkaraktär som är ovanligt korkad så att författaren skojigt får förklara helt vardagliga grejer som en humorersättning”.

Brukar ofta vara oskyldiga små barn som ska få oss att se saker i nytt ljus, höhöhö.

Eller äldre som får nya moderna grejer som twitter förklarat för sig, höhöhö.

Eller utomjordingar/främlingar/tidsresenärer som förundras över vår knasiga vardag, höhöhö.

Eller som i Je m’appelle Agneta: en huvudperson som är så genuint dum i huvudet att nästan allting blir ett omöjligt hinder som måste förklaras och grunnas på.

Blir det inte lite långtråkigt ändå..? Kanske det kunde finnas ett nytt knep för att beskriva vår samtid med ifrågasättande och ny blick? Författarkåren, handsken är kastad, snälla anta utmaningen.

Gullig (men menlös) feelgood

Je m’appelle Agneta är inte (inte!) en bok jag hade plockat upp om det inte hade varit för att Emma Hambergs sommarprat var så bra. Hon var skojig, klok och behaglig att lyssna på. Så jag lyssnade också igenom (hela!) hennes egeninlästa feelgoodroman.

Agneta närmar sig klimakteriet och har en otroligt tråkig man som vill äta rawfood och simma över engelska kanalen. Agneta vill ligga på soffan och äta ost. De passar inte ihop, men det lyckas Agneta inte upptäcka förrän hon råkar läsa en konstig kontaktannons och tar sig till Frankrike för att jobba som au-pair. Tror hon. Det blir något helt annat och hon får blomma ut som kvinna…

Ja ja.

Gulligt.

MEN:

• Emma Hamberg måste ha en mycket märklig version av google translate alternativt har inte förstått hur den funkar. Det blir inte så konstiga/knäppa översättningar med maskinöversättning. Tvärtom.
• Det Stora Mysteriet om hur många fransoser håller vikten är i själva verket inte alls ett mysterium. De fikar mindre, dricker mindre läsk och äter mycket mindre portioner. Det är inte särskilt mystiskt. Det franska kökets mytiska hälsofördelar är inte en ursäkt att goffa i sig svenska portioner ost.
• Den försvunne sonen är en usel och otrovärdig karaktär.
• Den tråkige mannens helomvändning på slutet är osannolik.
• Allting är förutsägbart och tillrättalagt.

Det finns nog en anledning till att jag normalt sett inte läser den här genren, jag är för cynisk och kritisk.

David Sedaris är väldigt rolig

Jag läste Barrel fever av David Sedaris. En respektlös och mycket rolig essäsamling.

Blandade kåserier fulla av blåljug. Som den spektakulära inledningsskrönan om alla David Sedaris kända pojkvänner (rent hittepå – väldigt roligt). Eller de sorglig-roliga historierna som antyder att något förfärligt har hänt men på roligast möjliga sätt.

Han är inte klok, Sedaris. Jag gillar det.

Arthur Conan Doyle möter H.P Lovecraft

Neil Gaiman, har jag nämnt honom förut? Han är ett geni.

Jag hittade hans novell A study in emerald ur samlingen Fragile things, tack vare ett tips från C R M Nilssons bokblogg (tack!!!).

Gaiman har tagit klassiska Sherlock Holmes-berättelsen En studie i rött och lagt till en liten call-of-cthulhu-tvist.

Ja.

Det finns enorma havsmonster i berättelsen.

Jag läste den dessutom i den otroligt snygga graphic-novel-versionen.

Det kan vara bland det bästa jag läst i år.

Gaiman for President.