Tisdagstrio: Medelhavet

Nog kan en längta en smula till varmare vatten så här års… Kanske är det vad som ligger bakom Ugglan&Bokens temaval?

Tre bra författare kring Medelhavet:

Nina Bouraoui (Frankrike/Algeriet). Är ett geni. Så intressant. Läs t.ex. Pojkflickan eller Enstörig. På grund av jättebra. Feministiskt, intelligent, ofta med en udda vinkel. Lite franskt svävande, men för det mesta på ett bra sätt.

Nawal el-Saadawi (Egypten). Sådan tyngd och skärpa och relevans. Läs Imamens fall. Så otroligt otäck. Och läsvärd. Ingår i den feministiska litteraturkanonen.

Ismail Kadare (Albanien). Politiska dystopier av klurigt slag. Läskigt, smart. Läs t.ex. Drömmarnas palats. En Kafka vid Adriatiska viken.

Annons

Autistisk superhjälte och zombies

M. R. Careys Pojken på bron är en fristående prequel till haussade Flickan med gåvorna.

Zombieapokalypsen är i full gång och desperata överlevande människor försöker hitta ett botemedel mot zombiesmittan. De skickar ut en pansarvagn med ett forskarteam och några (skjutglada) militärer. Ombord finns också en femtonårig pojke som visserligen är ett geni men också autistisk och därför aningens svår att kommunicera med. Men de hittar något helt annat än det de förväntade sig, och ett forskningsetiskt dilemma uppstår.

Intressant, men det blir ändå lite segt. Det är oftast ingen bra idé att fortsätta karva i samma romanidé om och om igen bara för att första boken blev en succéfilm. Det är en tunn intrig. Om än lite tänkvärd.

Hundskadeindex: varning.

Tisdagstrio: skola och arbetsliv

Tre bidrag till Ugglan&Boken idag:

Vem skildrar väl arbetsplatser, mellanchefer och personalfestsproblematik bättre än Jonas Karlsson? Läs God Jul, Jag är en tjuv, eller novellsamlingen Den perfekte vännen. Fantastiskt roliga och lite småhemska. Visst känner vi väl alla en Bengt-i-bekväma-kläder och de flesta har väl råkat ut för en sån där hurtfrisk personalavdelningstyrann med managementjargong?

Den som snarare är i egenföretagarbranschen kanske kan få lite tips från Juli Zeh, Tomma hjärtan. Om en riktigt smart (?) affärsidé. För den som har inga skrupler… Roligt och mycket hemskt. Juli Zeh är en av mina stora favoriter, jag läser ALLT hon ger ut.

Skolskildringar blir ofta lite stereotypa men Grady Hendrixs My best friend’s exorcism var i en klass för sig. Beverly Hills 90210 möter Exorcisten. Galenskap uppstår. Extra allt.

Dum-i-huvet-knepet

Apropå Je m’appelle Agneta så är jag lite less på det där ack så vanliga romanupplägget ”huvudkaraktär som är ovanligt korkad så att författaren skojigt får förklara helt vardagliga grejer som en humorersättning”.

Brukar ofta vara oskyldiga små barn som ska få oss att se saker i nytt ljus, höhöhö.

Eller äldre som får nya moderna grejer som twitter förklarat för sig, höhöhö.

Eller utomjordingar/främlingar/tidsresenärer som förundras över vår knasiga vardag, höhöhö.

Eller som i Je m’appelle Agneta: en huvudperson som är så genuint dum i huvudet att nästan allting blir ett omöjligt hinder som måste förklaras och grunnas på.

Blir det inte lite långtråkigt ändå..? Kanske det kunde finnas ett nytt knep för att beskriva vår samtid med ifrågasättande och ny blick? Författarkåren, handsken är kastad, snälla anta utmaningen.

Gullig (men menlös) feelgood

Je m’appelle Agneta är inte (inte!) en bok jag hade plockat upp om det inte hade varit för att Emma Hambergs sommarprat var så bra. Hon var skojig, klok och behaglig att lyssna på. Så jag lyssnade också igenom (hela!) hennes egeninlästa feelgoodroman.

Agneta närmar sig klimakteriet och har en otroligt tråkig man som vill äta rawfood och simma över engelska kanalen. Agneta vill ligga på soffan och äta ost. De passar inte ihop, men det lyckas Agneta inte upptäcka förrän hon råkar läsa en konstig kontaktannons och tar sig till Frankrike för att jobba som au-pair. Tror hon. Det blir något helt annat och hon får blomma ut som kvinna…

Ja ja.

Gulligt.

MEN:

  • Emma Hamberg måste ha en mycket märklig version av google translate alternativt har inte förstått hur den funkar. Det blir inte så konstiga/knäppa översättningar med maskinöversättning. Tvärtom.
  • Det Stora Mysteriet om hur många fransoser håller vikten är i själva verket inte alls ett mysterium. De fikar mindre, dricker mindre läsk och äter mycket mindre portioner. Det är inte särskilt mystiskt. Det franska kökets mytiska hälsofördelar är inte en ursäkt att goffa i sig svenska portioner ost.
  • Den försvunne sonen är en usel och otrovärdig karaktär.
  • Den tråkige mannens helomvändning på slutet är osannolik.
  • Allting är förutsägbart och tillrättalagt.

Det finns nog en anledning till att jag normalt sett inte läser den här genren, jag är för cynisk och kritisk.

David Sedaris är väldigt rolig

Jag läste Barrel fever av David Sedaris. En respektlös och mycket rolig essäsamling.

Blandade kåserier fulla av blåljug. Som den spektakulära inledningsskrönan om alla David Sedaris kända pojkvänner (rent hittepå – väldigt roligt). Eller de sorglig-roliga historierna som antyder att något förfärligt har hänt men på roligast möjliga sätt.

Han är inte klok, Sedaris. Jag gillar det.

Arthur Conan Doyle möter H.P Lovecraft

Neil Gaiman, har jag nämnt honom förut? Han är ett geni.

Jag hittade hans novell A study in emerald ur samlingen Fragile things, tack vare ett tips från C R M Nilssons bokblogg (tack!!!).

Gaiman har tagit klassiska Sherlock Holmes-berättelsen En studie i rött och lagt till en liten call-of-cthulhu-tvist.

Ja.

Det finns enorma havsmonster i berättelsen.

Jag läste den dessutom i den otroligt snygga graphic-novel-versionen.

Det kan vara bland det bästa jag läst i år.

Gaiman for President.

Tisdagstrio: tro, hopp, kärlek

Ugglan&Boken bjuder på känslotema!

Man ska inte tro på allt här i världen. Våra hjärnor är nämligen jättedåliga på att göra bedömningar, se bara hur bra det går för influencers, Donald Trump och alternativmedicin. En bok som sätter fingret på precis hur tokigt det kan bli när tro ersätter vetenskap är Poison garden av Alex Marwood. En läskig berättelse om en domedagssekt där en karismatisk man lyckas knyta till sig hundratals människor som lever under i princip slavliknande förhållanden… men som är nöjda och lyckliga ändå, deras store mästare har ju lovat dem paradiset. De måste bara utföra vissa smärre sexuella tjänster åt honom först…

Märkliga deckaren Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg börjar med att unga inuitpojken Esajas har hoppat från taket. Men var det verkligen ett självmord? Det som börjar som en actionfylld deckarhistoria slutar emellertid som en fullständigt bindgalen James Bond-thriller med elaka maskar från yttre rymden. Underhållande men bisarrt.

Jag gillar vanligen inte berättelser om romantik och kärlek, men inför urgulliga Heartstopper av Alice Oseman smälte till och med mitt sci-fi-fokuserade flinthjärta. Två tonårspojkar finner varandra och för en stund tänker man att så här bra kan ju mänskligheten faktiskt också vara. Funkar lika fint som TV-serie, tror det är Netflix den finns på.

Tisdagstrio: husdjur

Ugglan&Boken har ett tema som ligger mig varmt om hjärtat: husdjur!

Världens främsta litterära hund Båtsman får alldeles för litet utrymme i Vi på Saltkråkan. Hela boken kunde gott ha handlat om honom. Vilken fantastisk jycke.

Och Cap’n Flint! Long John Silvers papegoja i Skattkammarön. Pieces of Eight! Hon är en pärla. Det som Robert Lou Stevenson inte skriver så mycket om är att Silver antagligen kommer upp tidigt om morgnarna, för den som har en fågel som husdjur vaknar med solen. Vår lilla gula undulat lät som en hel blåsorkester klockan 03 på sommaren.

En väldigt fin berättelse om vikten av husdjur är för övrigt Junichiro Tanizakis kortroman A cat, a man and two women som är ett skilsmässodrama om vem som ska få vårdnaden om katten.

Min Tassa-hund börjar bli lite grå om nosen men trivs med livet ändå

Tisdagstrio: blod

Ugglan&Boken har ett kladdigt tema!

Men om vi nu ska prata om blod då måste vi prata vampyrer och då måste vi prata om klassikernas klassiker i genren: Dracula av Bram Stoker. JAG ÄLSKAR DEN. Den är så gotiskt övertyngd och underbart målande. En brevroman av bästa sorten. Nu blev jag sugen på att läsa om den igen för fnuttielfte gången.

Samma genre men den moderna versionen: Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist är genial. Folkhemsrealism, mobbning, pedofili och vampyrer. Vampyren är det minst hemska i sammanhanget. Så bra, så otäckt, så fint.

Apropå blod, en fiffig användning av blodsmagi finns i Zen Chos absolut fantastiska Harry-Potter-för-vuxna-roman Sorcerer to the crown. Den har ALLT! En ung trollkarl utmanar det brittiska magikeretablissemanget och inte blir det bättre av att han 1) är svart, 2) har ärvt en viktig post och 3) har en mycket okonventionell och egensinnig tjej i släptåg. Och det är drakar! Och maktintriger! Och luriga vändningar!

UPPDATERING: och Stephen Kings Carrie, såklart! Varför tänkte jag inte på den som första val?