Böcker, läsning och litteraturklur
Neil Gaiman, har jag nämnt honom förut? Han är ett geni.
Jag hittade hans novell A study in emerald ur samlingen Fragile things, tack vare ett tips från C R M Nilssons bokblogg (tack!!!).
Gaiman har tagit klassiska Sherlock Holmes-berättelsen En studie i rött och lagt till en liten call-of-cthulhu-tvist.
Ja.
Det finns enorma havsmonster i berättelsen.
Jag läste den dessutom i den otroligt snygga graphic-novel-versionen.
Det kan vara bland det bästa jag läst i år.
Gaiman for President.
Ugglan&Boken bjuder på känslotema!
Man ska inte tro på allt här i världen. Våra hjärnor är nämligen jättedåliga på att göra bedömningar, se bara hur bra det går för influencers, Donald Trump och alternativmedicin. En bok som sätter fingret på precis hur tokigt det kan bli när tro ersätter vetenskap är Poison garden av Alex Marwood. En läskig berättelse om en domedagssekt där en karismatisk man lyckas knyta till sig hundratals människor som lever under i princip slavliknande förhållanden… men som är nöjda och lyckliga ändå, deras store mästare har ju lovat dem paradiset. De måste bara utföra vissa smärre sexuella tjänster åt honom först…
Märkliga deckaren Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg börjar med att unga inuitpojken Esajas har hoppat från taket. Men var det verkligen ett självmord? Det som börjar som en actionfylld deckarhistoria slutar emellertid som en fullständigt bindgalen James Bond-thriller med elaka maskar från yttre rymden. Underhållande men bisarrt.
Jag gillar vanligen inte berättelser om romantik och kärlek, men inför urgulliga Heartstopper av Alice Oseman smälte till och med mitt sci-fi-fokuserade flinthjärta. Två tonårspojkar finner varandra och för en stund tänker man att så här bra kan ju mänskligheten faktiskt också vara. Funkar lika fint som TV-serie, tror det är Netflix den finns på.
Ugglan&Boken har ett tema som ligger mig varmt om hjärtat: husdjur!
Världens främsta litterära hund Båtsman får alldeles för litet utrymme i Vi på Saltkråkan. Hela boken kunde gott ha handlat om honom. Vilken fantastisk jycke.
Och Cap’n Flint! Long John Silvers papegoja i Skattkammarön. Pieces of Eight! Hon är en pärla. Det som Robert Lou Stevenson inte skriver så mycket om är att Silver antagligen kommer upp tidigt om morgnarna, för den som har en fågel som husdjur vaknar med solen. Vår lilla gula undulat lät som en hel blåsorkester klockan 03 på sommaren.
En väldigt fin berättelse om vikten av husdjur är för övrigt Junichiro Tanizakis kortroman A cat, a man and two women som är ett skilsmässodrama om vem som ska få vårdnaden om katten.
Ugglan&Boken har ett kladdigt tema!
Men om vi nu ska prata om blod då måste vi prata vampyrer och då måste vi prata om klassikernas klassiker i genren: Dracula av Bram Stoker. JAG ÄLSKAR DEN. Den är så gotiskt övertyngd och underbart målande. En brevroman av bästa sorten. Nu blev jag sugen på att läsa om den igen för fnuttielfte gången.
Samma genre men den moderna versionen: Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist är genial. Folkhemsrealism, mobbning, pedofili och vampyrer. Vampyren är det minst hemska i sammanhanget. Så bra, så otäckt, så fint.
Apropå blod, en fiffig användning av blodsmagi finns i Zen Chos absolut fantastiska Harry-Potter-för-vuxna-roman Sorcerer to the crown. Den har ALLT! En ung trollkarl utmanar det brittiska magikeretablissemanget och inte blir det bättre av att han 1) är svart, 2) har ärvt en viktig post och 3) har en mycket okonventionell och egensinnig tjej i släptåg. Och det är drakar! Och maktintriger! Och luriga vändningar!
UPPDATERING: och Stephen Kings Carrie, såklart! Varför tänkte jag inte på den som första val?
Jag brukar gilla Nina Bouraoui, men Standard lägger jag faktiskt ner halvläst. Den är inte bra.
Vi gjorde en fiffig deal häromdagen och bjöd en pensionerad äppelträdsexpert på kaffe och nybakta kanelbullar i utbyte mot en timmes privat rådgivning om äppelodling. Han var en informationsguldgruva.
Nu blir det till att plugga beskärningslära.
Flygresor nu för tiden känns ju nästan som science fiction ändå, men flygresan i Agatha Christies Den flygande döden är extra spektakulär. Vilken fantastisk skildring av trettiotalets flygresor!
Begreppet MÖP verkar inte finnas i så många andra språk – men det borde exporteras! Möpare finns ju garanterat i alla länder.
Och när den allmänna värnplikten byts mot en slags frivilligsystem, då blir det just de militärt överintresserade personerna som tar plats i försvaret. Alltså precis de personer som inte borde ha med vapen att göra.
Lurigt dilemma! Men: kanske lättare att hantera saker när det finns ett ord för fenomenet så det går att prata om det.
När Boktanken tipsar om titlar, då skriver jag upp dem. Även om jag ibland på grund av egna fördomar är lite seg, som med Jonas Karlsson som jag dragit mig för att ta tag i. Tur då att Boktanken är envis och jag nyfiken. Jag läste Regnmannen och är ganska imponerad. Lite som en mer kvalitativ, mer renredigerad och mindre smörig Fredrik Backman?
En sur och bitter gammal änkeman vankar runt i sommarhettan på sitt onda knä och försöker hålla liv i den döda fruns rosor, trots bevattningsförbudet. Så råkar han på en hemlig vattenkran i ett bortglömt buskage bakom villan. Och det är inte vilken kran som helst. Snart smyger Ingmar runt med vattenslangen och innan han vet ordet av har händelserna sprungit om honom och det hela urartar storslaget.
Men framför allt är det en ömsint pappa-son-relation där det finns massor av sorg och gammalt groll och osäkerhet över de nya rollerna och hur de ska hantera varandra och sin relation utan mamman som medlare. Lättläst men med oväntat djup.
Jag gillar den!
\”A woman must have money and a room of her own if she is to write\”
Virginia Woolf, 1929
Litterärt ofog 