Standard

Jag brukar gilla Nina Bouraoui, men Standard lägger jag faktiskt ner halvläst. Den är inte bra.

En hopplös, ganska elak och omogen ung man ägnar sin tid år telefonporr och sexfantasier. Han åker hem emellanåt och hälsar på sin gamla mamma som han mest äcklas av, och han drömmer om flickor men kan inte tänka sig någon slags förhållande. 

Språket är provocerande grovt och ganska vidrigt, det är spottloskor och bajs och äckeldetaljer i en mängd och på en nivå som hade gjort Emile Zola belåten.

Nej tack.

Oväntade bokpresenter

Vi gjorde en fiffig deal häromdagen och bjöd en pensionerad äppelträdsexpert på kaffe och nybakta kanelbullar i utbyte mot en timmes privat rådgivning om äppelodling. Han var en informationsguldgruva.

Och dessutom gav han bort en bok till oss, så väldigt gulligt! Fruktträdgården av Ulf Andersson, från ICA-förlaget 1977. En härlig klassisk och pedagogisk handbok i fruktträdsodling.

Nu blir det till att plugga beskärningslära.

Flygmåltider då och nu (och Poirot)

Flygresor nu för tiden känns ju nästan som science fiction ändå, men flygresan i Agatha Christies Den flygande döden är extra spektakulär. Vilken fantastisk skildring av trettiotalets flygresor! 

Det tar många timmar att flyga från Paris till London, så lång tid att personalen hinner servera både soppa, huvudrätt, dessert och kaffe. Från någon slags à la carte-meny där det ingår saker som kalvtunga. Passagerarna verkar sitta som i en tågkupé, fyra och fyra runt bekväma bord. Bagaget är staplat i en hög längst bak i den lilla kabinen.

Men förutom denna nerdykning i flygets historia ingår förstås en liten mordgåta också. Medan Poirot är åksjuk i luften över Engelska Kanalen skjuter någon nämligen en förgiftad pil med blåsrör tvärs genom flygplanet och mördar en äldre dam. 

Det är en mycket rolig bok.

Ordbanken: MÖP

Begreppet MÖP verkar inte finnas i så många andra språk – men det borde exporteras! Möpare finns ju garanterat i alla länder.

Och när den allmänna värnplikten byts mot en slags frivilligsystem, då blir det just de militärt överintresserade personerna som tar plats i försvaret. Alltså precis de personer som inte borde ha med vapen att göra.

Lurigt dilemma! Men: kanske lättare att hantera saker när det finns ett ord för fenomenet så det går att prata om det.

Regnmannen

När Boktanken tipsar om titlar, då skriver jag upp dem. Även om jag ibland på grund av egna fördomar är lite seg, som med Jonas Karlsson som jag dragit mig för att ta tag i. Tur då att Boktanken är envis och jag nyfiken. Jag läste Regnmannen och är ganska imponerad. Lite som en mer kvalitativ, mer renredigerad och mindre smörig Fredrik Backman?

En sur och bitter gammal änkeman vankar runt i sommarhettan på sitt onda knä och försöker hålla liv i den döda fruns rosor, trots bevattningsförbudet. Så råkar han på en hemlig vattenkran i ett bortglömt buskage bakom villan. Och det är inte vilken kran som helst. Snart smyger Ingmar runt med vattenslangen och innan han vet ordet av har händelserna sprungit om honom och det hela urartar storslaget.

Men framför allt är det en ömsint pappa-son-relation där det finns massor av sorg och gammalt groll och osäkerhet över de nya rollerna och hur de ska hantera varandra och sin relation utan mamman som medlare. Lättläst men med oväntat djup.

Jag gillar den!

Kosing och eget utrymme

 \”A woman must have money and a room of her own if she is to write\”

Virginia Woolf, 1929

Guards! Guards!

Ibland behöver en läsa lite Terry Pratchett. Det är en slags naturlag.

Till exempel Guards! Guards! som är den första i serien om Ankh Morporks vaktstyrka och som bland annat innehåller följande element:

• En domedagssekt som planerar att ta över landet med en falsk tronarvinge
• En stor och många små drakar
• Kärlekshistorien mellan Sam Vimes och den mycket storvuxna och imponerande Lady Sybil
• Bibliotekarien, som berättelsens stora hjälte
• Samt nya vaktrekryten Carrot Ironfoundersons första dagar i metropolen Ankh Morpork.

En klassisk Pratchett, precis vad en behöver för att piggas upp emellanåt.

Det parallella universum som är mitt biblioteks kösystem

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag BEGRIPER INTE bibblans kösystem. Det är ett mysterium.

Om jag är på plats tre i kön – varför har de då gett boken till mig och inte till person ett eller två i kön? Detta förklarar kanske fenomenet jag råkat ut för tidigare: att plötsligt ha gått BAKÅT i kön fast att det borde ha varit min tur.

Kanske har bibliotekarierna läst lite mycket Terry Pratchett och/eller ätit för många jordnötter.

Robin Hood som kommersiellt stödhjul

Brightfall av Jamie Lee Moyer var en rolig och lättsam variant på temat \”huvudperson med magiska krafter ger sig ut på korståg mot mörkermakter för att rädda nära och kära samt lösa en gåta\”.

Marian lever ensam med sina två barn i en liten stuga mitt i skogen, hon blandar till örtmedicin och hjälper sina grannar med oskyldig naturmagi. Men en dag får hon veta att många nära vänner från förr har dött under mystiska omständigheter den senaste tiden. Den gemensamma nämnaren verkar vara Marians exman, en första klassens skitstövel. Hon är den enda som kan få honom att förklara vad motivet kan vara och därmed identifiera och sätta stopp för mördaren. Till sin hjälp har hon en lurig fé och en magisk räv.

Så långt allt väl! Det är en bra berättelse, lagom spännande, det finns en drake och en mordgåta och en tuff hjältinna som kan väva magiska trådar av månljus. Jag gillar den här biten.

Men.

(Varför är det alltid ett \”men\”.)

Moyer har krånglat till det: Marian i berättelsen är Lady Marian och hennes lurk till exman är Robin Hood. Båda är nu tjugo år äldre. Varför, varför? Det tillför ingenting till intrigen. Huvudpersonerna liknar på inget sätt Robin och Marian från de gamla myterna. Det finns absolut inget mervärde i att bygga på Robin Hood-historien – den här berättelsen hade kunnat stå precis lika bra (antagligen bättre) på egna ben. 

Det enda skäl jag kan komma på är kommersiellt: att författaren och förlaget kommit fram till att folk blir mer intresserade av något de känner igen. Men det är ju idiotiskt, att lura läsare på det sättet har väl aldrig varit ett smart trick?

Synd på en annars bra roman.

Make/undersåte, samma lika

\”Jag hade helt säkert varit gift om jag hade uppfattat minsta svaghet hos mig själv, men eftersom jag genom Din nåd har känt den kraft som Du gett mig för att kunna avstå från nöjen, om än fullständigt legitima, har jag följt min naturliga motvilja mot äktenskapet. Jag lärde känna världen så väl att jag förstod att en flicka som vill roa sig behöver en make. Framför allt en flicka av mitt slag som inte tar sig en make annat än för att göra honom till sin undersåte, eller snarare till slav för sin vilja och sina infall.\”

Drottning Kristina, Brev och skrifter, 1681