Perioden 2007-2017 ägnade jag mig åt att läsa alla litteraturnobelpristagarna. Tio om året samt årets pristagare, det var en rolig utmaning och oftast värd besväret!
2018-19 skämde Svenska Akademien ut sig på värsta möjliga vis och kastade sedan ut geniet Sara Danius men behöll Horace Gubbslem, förlåt Engdahl. Då gjorde jag slut med Akademien – deras förlust, inte min. Jag kan tänka mig att börja läsa nobelpristagare igen någon gång i framtiden, men inte förrän det har blivit rejält omtag i gubbklubben.
Men fram till 2017 var det roligt! Jag har läst på originalspråk när jag kunnat (svenska, engelska, tyska och franska), annars i svensk översättning.
Nedan en kommenterad lista:
2016 – Chimamanda Ngozi Adichie*. Genial! Allt hon skriver är guld.
2015 – Svetlana Alexijevitj. Reportageböcker om framför allt krigets fasor.
2014 – Patrick Modiano. Enkla berättelser på ren prosa som döljer enorm svärta och sorg. Läs Dora Bruder om en judisk flicka som spårlöst försvinner i naziockuperade Paris.
2007 – Doris Lessing. Strålande småskalig feminism och stort berättande. Ibland mycket svår, som till exempel Golden notebook, ibland mer rakt på sak som i The grass is singing.
2006 – Orhan Pamuk. Vindlande och lite svåråtkomlig men jag har gillat det jag har läst, även om det ibland krävdes lite tankekraft för att komma igenom.
2005 – Harold Pinter. Modernt drama, främst om trasiga relationer, småabsurda inslag.
2004 – Elfriede Jelinek. Så otäck, så väldigt, väldigt otäck. Grovt och rått och med stark feministisk glöd.
2003 – J. M. Coetzee. Romaner om trasiga män i ett Sydafrika på tröskeln från apartheid. Läs Life and times of Michael K.
2002 – Imre Kertész. Motsatsen till feelgood. Auschwitzöverlevare som bearbetar egna erfarenheter i romanform.
2001 – V. S. Naipaul. Inte en favorit.
2000 – Gao Xingjian. Klassiskt berättande. Tegelstenar.
1999 – Günter Grass. Förskräckliga berättelser som gör stort intryck! Läs Blecktrumman om en av litteraturhistoriens hemskaste pojkar.
1998 – José Saramago. Flera mycket läsvärda och ovanligt lättlästa böcker, trots bitvis tunga teman. Läs Blindheten.
1997 – Dario Fo. Italienska farser.
1996 – Wislawa Szymborska. Lyrik
1995 – Seamus Heaney. Lyrik, men bitvis intressanta.
1994 – Kenzaburo Oe. Utmärkt men hemskt! Läs Mardrömmen, fast inte om du snart ska bli förälder.
1993 – Toni Morrison. Fantastiska skildringar av svarta kvinnors öden i amerikanska södern. Läs Beloved.
1992 – Derek Walcott. Lyrik, naturromantik.
1991 – Nadine Gordimer. En favorit! Skriver bara bra böcker. Läs The pick-up eller The conservationist (som för övrigt blinkar en del till Lessings debutroman Gräset sjunger).
1990 – Octavio Paz. Mexikansk halvsurrealistisk och politisk poet.
1989 – Camilo José Cela. Spanskt och lite babbligt.
1988 – Naguib Mahfouz. Lite småsnårig men intressant.
1987 – Joseph Brodsky. Ryska essäer med mansplainingvibbar.
1986 – Wole Soyinka. Utmärkt berättande!
1985 – Claude Simon. Obegriplig.
1984 – Jaroslav Seiferts. Lyrik. Men för att vara lyrik så var det ovanligt bra.
1983 – William Golding. Genial! Läs Flugornas herre och betänk att barn inte är pålitliga.
1982 – Gabriel García Márquez. Ovanligt nog för de lätt babbliga sydamerikanska författarna: Garcia Márquez är faktiskt mycket läsvärd. Läs t.ex. Kärlek i kolerans tid.
1981 – Elias Canetti. Läs Die gerettete Zunge. Europas nittonhundratalshistoria inom ramen för en uppväxtskildring.
1980 – Czeslaw Milosz. Politiska iakttagelser och blandade anekdoter i essäsamlingen Mitt Europa.
1979 – Odysseus Elytis. Grekisk poet. Say no more.
1978 – Isaac Bashevis Singer. Minns absolut inget av läsningen så måste kanske göra ett nytt försök. Eller kanske inte?
1977 – Vicente Aleixandre. Metafilosofi och lyrik i pretentiös blandning.
1976 – Saul Bellow. Utdaterade småkomiska noveller.
1975 – Eugenio Montale. Ovanligt odålig lyrik.
1974 – Eyvind Johnson, Harry Martinson. Särskilt Harry Martinson är en favorit, läs Aniara – genast!
1973 – Patrick White. Tungläst och ingen större läsupplevelse.
1972 – Heinrich Böll. Tråkig.
1971 – Pablo Neruda. Eländes sydamerikansk kåtbock skriver sliskig kärlekspoesi.
1970 – Alexandr Solzhenitsyn. En dag i Ivan Denisovitjs liv om fånglägren i Sibirien var en stor läsupplevelse, så torrt och därför ännu mer förskräckligt.
1969 – Samuel Beckett. Kräver väl ingen beskrivning.
1968 – Yasunari Kawabata. Hemskt om japansk prostitution.
1967 – Miguel Angel Asturias. Vänstervriden romantik/politik.
1964 – Jean-Paul Sartre (tackade nej). Om män som beter sig rätt illa.
1963 – Giorgos Seferis. Grekisk naturlyrik.
1962 – John Steinbeck. Lättläst, arbetarklassromaner, grovhugget men bra. Läs Möss och människor eller Vredens druvor.
1961 – Ivo Andric. Storslagna epos. Läs Bron över floden Drina.
1960 – Saint-John Perse. Mycket svårbegriplig lyrik.
1959 – Salvatore Quasimodo. Poesi, mycket om andra världskriget.
1958 – Boris Pasternak. Läs Doktor Zjivago. Mycket rysk!
1957 – Albert Camus. Mörkt och filosofiskt men läsvärt. Läs Pesten eller Främlingen.
1956 – Juan Ramón Jiménez. Landsbygdsnostalgi i små noveller och textsnuttar, ofta med en åsna som huvudperson.
1955 – Halldór Laxness. Favorit! Isländsk svärta och svårmod; manliga män som låter stoltheten gå före allt. Läs Fria män.
1954 – Ernest Hemingway. Machovarning. Apropå stolta män som saknar all rim och reson. Läs Den gamle och havet.
1953 – Winston Churchill. Högtravande och lite pretentiös, men visst kunde han formulera sig, den gode Churchill.
1952 – François Mauriac. Mycket intressant! Läs Therese Desqueyroux.
1951 – Pär Lagerkvist. Genial. Läs Onda sagor, eller vilket som helst av alla hans andra mästerverk.
1950 – Bertrand Russell. Filosof. Inte enkel godnattläsning.
1949 – William Faulkner. Inte enkel alls, bra men hemsk. Det som går att förstå.
1948 – T.S. Eliot. Om alla poeter skrev roliga verser om katter skulle jag inte ha något problem med lyrik!
1947 – André Gide. Lättläst!
1946 – Hermann Hesse. Somligt lättläst, somligt snårigt, somligt överskattat.
1945 – Gabriela Mistral. Chilensk poet som skriver mycket om förlossningspsykos. Inte, inte min tekopp.
1944 – Johannes V. Jensen. Dansk landsbygdsnostalgi. Noveller av typen Emil i Lönneberga för vuxna, med våldtäkter och allt.
1939 – Frans Eemil Sillanpää. Finsk svält och fattigdom.
1938 – Pearl Buck. Har oförtjänt dåligt rykte. Jag tyckte Den goda jorden var läsvärd – om äktenskapet och kvinnan som handelsvara på kinesisk landsbygd.
1937 – Roger Martin du Gard. Långsträckt familjekrönika om omild patriark.
1936 – Eugene O’Neill. Drama: fylla, hopplöshet.
1934 – Luigi Pirandello. Måttligt intressant.
1933 – Ivan Bunin. Om rysk fattig landsbygd. Läs Byn.
1932 – John Galsworthy. Känd för kostymföljetongen och släktkrönikan Forsythesagan.
1930 – Sinclair Lewis. Inte en favorit.
1929 – Thomas Mann. Storslaget och klassiskt berättande. En gigant i bisatsbyggande. Läs Buddenbrooks.
1928 – Sigrid Undset. Strålande! Läs Kristin Lavransdotter.
1927 – Henri Bergson. Fransk filosof.
1926 – Grazia Deledda. Folklivsskildringar.
1925 – George Bernard Shaw. Överskattad.
1924 – Wladyslaw Reymont. Intressant och mörkt om polskt sekelskifte.
1923 – William Butler Yeats. Drama och poesi
1922 – Jacinto Benavente. Mycket överraskande. Drama.
1921 – Anatole France. Tämligen värdelös
1920 – Knut Hamsun. Intressant! Läs Svält.
1919 – Carl Spitteler. Ordkonstnär med oroande oroligt inre.
1917 – Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan. Gjellerup är som en dansk Selma Lagerlöf – det vill säga bra! Pontoppidan är kanske mer som Strindberg.
1916 – Verner von Heidenstam. Förvånansvärt rolig. Läs Karolinerna.
1915 – Romain Rolland. Borde ha använt sax, sudd och tippex lite oftare.
1913 – Rabindranath Tagore. Kärlekspoesi.
1912 – Gerhart Hauptmann. Noveller, utmärkta!
1911 – Maurice Maeterlinck. Svammelpelle.
1910 – Paul Heyse. Läste en förskräcklig bibelparafras men gav honom en andra chans och läste Der ring – en utmärkt novell med oväntat slut.
1909 – Selma Lagerlöf. Genial! Läs allt!
1908 – Rudolf Eucken. Filosof.
1907 – Rudyard Kipling. Läs Djungelboken. Den är underbar och inte alls som Disneyversionen!
1906 – Giosuè Carducci. Patriotisk poesi.
1905 – Henryk Sienkiewicz. Läs Quo vadis.
1904 – Frédéric Mistral, José Echegaray, oförglömliga, säkert, fast jag minns inte ett skvatt.
1903 – Bjørnstjerne Bjørnson. Sagofeeling, påminner om Lagerlöf.
1902 – Theodor Mommsen. Historiker, facklitteratur.
1901 – Sully Prudhomme. Tämligen ointressant. Borde inte ha fått något pris.
* Jag accepterar inte svenska akademins felsägning och lanserar istället en egen nobelpriskandidat detta år – någon måste ju se till att det finns ett nobelpris för litteratur parallellt med det tillfälliga nobelpriset i gubbrock.
Litterärt ofog 