Adjöss och tack för fisken

Fjärde delen i serien om Liftarens guide till galaxen utspelar sig framför allt nere på jorden och det är nog lika bra det. Det blir en bra variation i berättelsen om Arthur Dent och Ford Prefect.

So long and thanks for all the fish handlar om tiden efter att jorden inte utplånats. Arthur trillar ner från sina irrfärder i rymden, får lift med en man som alltid blir regnad på, upptäcker att delfinerna är spårlöst försvunna, träffar sin livs kärlek och åker för att träffa en delfinguru i Kalifornien. Det hela slutar med att han återförenas med Marvin inför ett gudomligt meddelande som nu är turistattraktion på en avlägsen planet. Vad det gudomliga budskapet är tänker jag förstås inte avslöja, men det är mycket välformulerat.

Trivsamt och lättsmält men kanhända är jag lite för gammal för att läsa det här för första gången. Mitt fjortonåriga jag hade varit mycket mer entusiastiskt.

Ajöss och tack för fish-n-chipsen

Britterna har ju egentligen varit utanför EU sedan 31 januari 2020 men under övergångsperioden gällde fortfarande EU-reglerna så det är inte förrän nu de till slut lämnar på riktigt.*

Det finns mycket att säga om hela spektaklet, men framför allt tänker jag mycket på att en av karaktärerna i Liftarens guide till galaxen är så väldigt lik den gode Boris.

\”Alla presidentens små pajaskonster gjorde sig utomordentligt bra i 3-D. Det var det dom var till för.

Han log igen. Idag skulle det bli pajaskonster som ingen av dessa tre biljoner sex varelserna hade räknat med.
Robotkameran närmade sig för att få en närbild av det populäraste av hans två huvuden. Han var i stort sett humanoid, bortsett från det extra huvudet och den tredje armen. Hans ljusa rufsiga hår stack ut åt alla håll, i hans blå ögon blänkte det av någonting fullkomligt oidentifierbart.\”

* Efter att i elfte timmen ha kastat in handduken och snöpligt fått ge upp i fiskefrågan. Sedan kan BoJo försöka släta över hur mycket han vill med \”vi har tagit tillbaka kontrollen\”, det ändrar inte faktum att de misslyckades kapitalt i förhandlingarna.

Livet, universum och alltihop

Jag läste också del tre i serien om Liftarens guide till galaxen: Life, the universe and everything

Det här är en ganska rörig berättelse på grund av alla tidsresor men i princip kan den väl sammanfattas så här: Arthur och Ford snubblar över orsaken till historiens alla krig i hela galaxen: en våldsbenägen planet vid namn Krikkit som skickar ut vitklädda mördarrobotar med slagträn och små bomber i form av runda bollar. Detta ofog måste förstås stoppas.

Jag uppskattar humoristiskt förlöjligande av sport och idrott, men i övrigt är det en rätt seg historia. Fortfarande galen och knasig men inte längre lika skojig som de första två böckerna.

Restaurangen vid slutet av universum

Jag tyckte att andra boken i serien om Liftarens guide till galaxen var ungefär lika rolig som den första: lika galen och oväntad, kluriga språkvändningar och så vidare. Helt klart bättre att läsa på original än i svensk översättning!

The restaurant at the end of the universe handlar om just detta: den äventyrliga vägen till en annorlunda restaurang, ett underligt besök på sagda restaurang och den lite olyckliga resan därifrån (de råkar tyvärr lifta med ett hårdrocksbands stuntrymdskepp och blir skickade rakt in i en sol som spektakulär ljus/ljudeffekt under en konsert). Det är småskojigt och lättsamt och helt rimligt att detta är en älskad modern klassiker.

Liftarens guide till galaxen

Det måste erkännas: jag hade inte läst Liftarens guide till galaxen förrän i år. Hur är det möjligt? Förklaringen är nog att jag försökte mig på den i tonåren, tyckte den var tråkig och gav upp alltihop. Men det är aldrig för sent att börja om.

Arthur Dent råkar ut för två olyckor samma dag: hans hus hotas av bulldozrar och Jorden utplånas. Som tur är räddas han i sista stund av vännen Ford Prefect som visar sig vara en utomjording i färd med att uppdatera en reseguide för hela universum. Efter att ha överlevt de überbyråkratiska och våldsbenägna vogonerna hamnar de genom en osannolik slump på ett rymdskepp med en tvåhövdad förrymd president, en tjej utan tydliga karaktärsdrag samt en deprimerad robot. Jo, och två möss på semester, förstås.

Douglas Adams ingår i samma absurda, språknördiga och halsbrytande berättartradition som Terry Pratchett och Jasper Fforde. Ändå är det inte riktigt så rolig som jag hade förväntat mig. Kanske är det den svenska översättningen som känns lite töntig. Kanske den lite grabbiga tonen med doft av sjuttiotal. Samtidigt är den gränslös och kreativ och jag förstår mycket väl hur det här kunde bli en omedelbar nördbibel och modern klassiker. 

Tematrio: påsk

I förra årets påsktematrio tipsade jag om Kalle och chokladfabriken, The big over-easy och Häxorna.

I år får det väl bli följande tre tips som svar på Lyrans fråga:

1) Påskharar är de väl egentligen inte, snarare vildkaniner, men Richard Adams Watership down är ändå en mycket läsvärd modern klassiker som jag plötsligt blev sugen på att läsa om.

2) Eva Ibbotson skrev lagom läskiga barnböcker om spöken och oknytt, inte minst Häxtävlingen om ett antal häxor som tävlar i att vara ondast och läskigast för att vinna den store trollkarlen Arrimans hjärta. Vilken fruktansvärd plotline, nu när jag tänker efter. Men jag älskade boken som liten.

3) Apropå otidsenliga könsroller, mexikanska Laura Esquivel skrev romantiska kokboken/romanen Like water for chocolate som tyvärr inte innehåller så mycket choklad som titeln tycks utlova. Däremot förekommer en chiligryta som är så god att en kvinna som äter av den känner sig nödgad att rida därifrån naken tillsammans med en militär.

Hoppas ni får ett fint firande av Alla Gula Fåglars Dag!

Utmaning: böcker om flykt

Feministbiblioteket skickade en utmaning: tipsa om böcker som handlar om flykt. Ett synnerligen aktuellt ämne!

Fransk-mauritiske nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio skrev bland annat Poisson d\’Or, \”Guldfisken\”. Den handlar om en ung flicka – kanske mauretansk? – som kidnappas som litet barn och säljs som hushållsslav i ett främmande land. Därifrån flyr hon så småningom och tar sig på krångliga vägar till Europa. Livet som papperslös i Frankrike är inte lätt, men boken har tack och lov ett ganska lyckligt slut. Trots allt.

Två fantastiska, vackra och ganska sorgliga berättelser om livet som flykting – om vad flykten kan göra med människor – är Thanha Lai, Inside out and back again och Philippe Claudel, Monsieur Linh och den lilla flickan. Båda handlar om människor som flyr från Vietnam. I det ena fallet går det bättre, i andra fallet… läs böckerna så får du veta!

Och så en liten bubblare: Richard Adams, Den långa flykten. En allegori om en grupp kaniner som fördrivs hemifrån och som möter en lång rad strapatser, inklusive en fascistisk kanindiktatur. Det är mycket äventyrssaga och inte så mycket om integration, men boken är spännande ändå.