Så här till Halloween kanske det passar med en skräckis. John Ajvide Lindqvists Himmelstrand är något av det obehagligaste jag har läst (nåja: hört) på länge.
Fyra familjer i varsin husvagn på en vanlig mellansvensk campingplats upptäcker en morgon att hela världen har försvunnit och de är de enda kvar. De är tre i varje husvagn: två rara mjölkbönder med en katt; ett amerikafrälst pensionärspar med en hund; ett supersnyggt ungt kändispar med en liten dotter från helvetet (bokstavligen) samt en strävsam ICA-handlarfamilj med viss nazistbakgrund och en liten blyg son. Runt omkring dem finns bara en oändlig platt gräsyta åt alla håll samt en oändligt jämnblå himmel utan sol ovanför.
Det ena efter det andra går fel, mycket fel. Dels på grund av slitningar i de stressade relationerna i gruppen, dels på grund av allt det märkliga och hemska som börjar hända. Allas värsta mardrömmar verkar bli sanna. Utom böndernas, för de har inget hemskt bagage som kommer och äter upp dem.
Alltihop berättas från flera olika perspektiv inklusive hundens (de kapitlen är de bästa!). Men blir det begripligt? Inte det minsta.
Detta är en osedvanligt vidrig berättelse. Det är mycket grovt splattervåld och alltför detaljerade beskrivningar av allt från syra på hud till riktigt dåligt sex till lite för många diarréincidenter. Det är för många olika trådar som inte knyts ihop från bakgrundshistorierna för en del av karaktärerna.
Men också: fantastiskt fina och ovanliga relationsskildringar (bondeparet, katten och hunden), härligt oförutsägbara karaktärer (Majvor) och en rätt kul idé för en skräckroman.
Några av karaktärerna får någorlunda men okonventionellt lyckliga slut, för andra går det sämre. För mig som läsare går det lite sisådär, jag förstår fortfarande inte riktigt vad det var som hände och jag hade kunnat leva utan en del av de mest grafiskt beskrivna mordscenerna.
Hundskadeindex: Benny har det inte lätt.