Isabel Allendes Andarnas hus är en klassisk familjeskröna över tre generationer, lite i samma anda som Hundra år av ensamhet (Garcia Marquez), Buddenbrooks (Mann) eller Morens sista suck (Rushdie). Den är skriven mot bakgrund av revolutionerna och Pinochetdiktaturen i Chile under nittonhundratalet.
Första halvan av boken gillade jag över huvud taget inte. Jag kunde inte förstå varför den otrevliga morfadern fick spela så stor roll och ha egna kapitel i jag-berättande, och jag ogillar tramset om andar, spöken och homeopati. Trist och onödigt!
Men andra halvan av romanen blir mycket intressant, då går det över i skildring av det politiska skeendet och man följer huvudpersonernas upplevelser av först socialistrevolutionen (visserligen lite väl naivt och idealistiskt skildrat) och sedan Pinochets skräckvälde.
Att man kallat Andarnas hus för en kvinnoroman eller berättelse om kvinnor förstår jag inte – det är en stor roman med lika många manliga som kvinnliga protagonister. Är det månne bara för att författaren är kvinna själv som etiketten satts?
Ingen fullpoängare, men tillräckligt bra för att leva vidare som klassiker i hyllorna.
Litterärt ofog 