Slavhandelsthriller

Tove Alsterdals Kvinnorna på stranden är så förbluffande ambitiös så jag vet ibland inte vad jag ska tro om den. Det är så mycket. Men hon knyter faktiskt ihop säcken och det slutar med att jag är imponerad.

Tre kvinnor: en båtflykting över medelhavet, en naiv ung turist i Spanien och en orolig kvinna i New York vars man plötsligt inte längre går att få tag i. Trådarna vävs samman genom temat modern slavhandel och migrationens mörka baksidor. Framför allt handlar det om Allie som försöker hitta sin försvunne man, den modige journalisten som mystiskt försvann just som han skulle avslöja ett jättescoop. Nu måste Allie lista ut vad det var han hade upptäckt.

Här har jag mina största invändningar: varför ringer hon inte bara polisen? Varför inte bara anmäla mannen försvunnen och få hjälp av myndigheterna? När någon varit borta i tio dagar brukar det vara helt normalt att dra igång en polisanmälan. Men då blir det förstås ingen bra romanintrig. Jag stör mig också på att alla poliser och alla tjänstemän på alla myndigheter är så totalt korrupta och inkompetenta. Jag förstår att de måste vara det, för annars går storyn inte ihop. Men det stör mig ändå. Det hade varit en ännu bättre berättelse om den hade varit en smula mer realistisk. Och så vänder jag mig emot de alltför enkla stereotyperna, framför allt den om de arroganta fransmännen. När ska vi släppa den fördomen?

MEN – varför fastna i de små detaljerna som inte funkar? Det mesta i boken är ju riktigt bra. Den är spännande, den är intressant och den är ganska annorlunda. Temat är seriöst och viktigt. Alsterdal har gjort grundlig research om migrationsproblematiken. Det är ett bra slut med en ovanlig upplösning. Jag gillar det.

Tack Boktanken för tips om en ny författarbekantskap!