Lena Anderson är nästan alltid fenomenal! Hon är så skarp och exakt och sätter alltid fingret precis på det viktiga. Som i Sveas son, där hon prickar in ett väldigt trovärdigt porträtt av folkhemsmannen. Mannen som ville så väl för sin familj och inte förstod varför de kände sig kvävda och terroriserade av hans styrning, de otacksamma dumskallarna. Mannen som blev så besviken på samhället – han som stått tålmodigt hela livet i kö och väntat på sin tur men nu istället får se sig omsprungen av kvinnor, invandrare och yngre som bara tar för sig istället för att artigt släppa fram hans generation.
Ragnar är en typisk folkhemsman, född på fyrtiotalet. Bor i radhus i en Stockholmsförort, tvingar sina två barn att idrotta enligt hans schema, kommer inte helt överens med sin mer moderna och toleranta fru. Äter falukorv och semestrar i sommarstuga. Jobbar som lärare och tackar nej till befordran för att ingen ska tro att han tycker att han är någon. Ragnar passar in. Han är vanlig. Och när han inte är helt vanlig, då passar han in sig själv ännu mer för att inte sticka ut. Sticka ut är nämligen en dödssynd.
Det är bra! Och vasst och klokt. Ragnar målas inte ut som en skurk eller elak gubbe, han beskrivs objektivt och neutralt. Bara Lena Andersson kan skriva så här. Sveriges smartaste hjärna. Hatten av.