En berättelse om folkhemmet

Lena Anderson är nästan alltid fenomenal! Hon är så skarp och exakt och sätter alltid fingret precis på det viktiga. Som i Sveas son, där hon prickar in ett väldigt trovärdigt porträtt av folkhemsmannen. Mannen som ville så väl för sin familj och inte förstod varför de kände sig kvävda och terroriserade av hans styrning, de otacksamma dumskallarna. Mannen som blev så besviken på samhället – han som stått tålmodigt hela livet i kö och väntat på sin tur men nu istället får se sig omsprungen av kvinnor, invandrare och yngre som bara tar för sig istället för att artigt släppa fram hans generation.

Ragnar är en typisk folkhemsman, född på fyrtiotalet. Bor i radhus i en Stockholmsförort, tvingar sina två barn att idrotta enligt hans schema, kommer inte helt överens med sin mer moderna och toleranta fru. Äter falukorv och semestrar i sommarstuga. Jobbar som lärare och tackar nej till befordran för att ingen ska tro att han tycker att han är någon. Ragnar passar in. Han är vanlig. Och när han inte är helt vanlig, då passar han in sig själv ännu mer för att inte sticka ut. Sticka ut är nämligen en dödssynd.

Det är bra! Och vasst och klokt. Ragnar målas inte ut som en skurk eller elak gubbe, han beskrivs objektivt och neutralt. Bara Lena Andersson kan skriva så här. Sveriges smartaste hjärna. Hatten av.

Allvarligt talat

Lena Andersson är kanske Sveriges mest intelligenta person, det har jag sagt många gånger och jag är beredd att säga det många gånger till. Jag är löjligt imponerad av hennes intellekt.

Förutom de läsvärda DN-krönikorna och romanerna har hon också delat med sig av sina tankar i radioprogrammet Allvarligt talat (som tyvärr har bytt programledare och inte längre är bra). Men Anderssons geniala svar på filosofiska lyssnarfrågor finns dels att podda ner, dels i bokformat!

Jag skaffade genast hem boken, den är nämligen perfekt att ha hemma och slå upp i när en har existentiella funderingar.

Tematrio: flygfän

Lyrans tematrio om fåglar och flygande insekter passar väldigt bra idag. Där jag sitter vid köksbordet har jag nämligen utsikt över ett fågelbord. Just nu bråkar två hackspettar med de små talgoxarna, blåmesarna, tofsmesarna och nötväckorna.

Det ligger ju nära till hands att tipsa om Getingfabriken och Flugornas herre men det gör jag alltför ofta så det får bli tre andra titlar idag.

Lena Andersson är en av mina favoritskribenter i DN, hon vrider allt en gång till, ifrågasätter påstådda sanningar på ett intelligent sätt och får mig alltid att tänka ett steg längre. Hennes vridna satir Duck city använder en parodi på Ankeborg för att beskriva vår tids störda relation till mat. Musse Pigg har anorexi och Kalle är gravt överviktig.

Fredrik Sjöberg skriver bland annat små fantastiska kåserier. Han fick faktiskt årets Ignobelpris för sin trilogi om flugor! Läs Flugfällan, den är otrolig. Så fruktansvärt rolig och knasig. Om nördiga män som samlar flugor, och om lite annat smått och gott. Väl berättat.

Fågeln som vrider upp världen är en typisk Haruki Murakami. Det vill säga bra. Och absurd. En man förlorar sin katt och sin fru. De har helt enkelt försvunnit. I den snåriga trädgården hittar han istället en märklig ny värld med en djup brunn och en grannflicka som är… speciell. Murakami kan vara lite krävande, men det är alltid värt besväret.

Tematrio: svensk samtid

Dags för tematrio!

Svensk litteratur som beskriver samtiden, det var inte något enkelt tema tycker jag.

Jag läser inte särskilt mycket svenskt, och det svenska jag läser är ofta antingen gamla författare eller böcker som utspelar sig i dåtid/framtid/parallelluniversum.

Av de svenska samtidsskildringar jag faktiskt läst på sistone finns många bottennapp: sockersöta dravlet i Fredrik Backmans böcker, den överpretentiösa orddiarrén i Martina Montelius Främlingsleguanen eller den mycket märkliga fantasyporren för tonåringar av Anders Fager.

Andra är mycket bra men jag skrev om dem redan i förra årets trio på samma tema: Jonas Hassen Khemiri, Sami Said och Johannes Anyuru.

Vad blir det då kvar?

Det finns en lovande författare i Sara Lövestam. Visst finns det saker att fila på i hennes böcker, men hon har ju gott om tid att utvecklas på och det är redan mycket läsvärt. Läs till exempel hemska I havet finns så många stora fiskar om vad som kan hända när vuxenvärlden fegar ur och blundar för det som borde vara uppenbart.

Jonas Gardell är en fantastisk skildrare av vardagsmisär, som i Fru Björks öden och äventyr. Rädde sig den som kan! Det är så träffsäkert och därför så smärtsamt…

Slutligen, Lena Andersson, detta ständigt skarpladdade vapen. Hon siktar alltid in sig på något intressant och dissekerar det med stor precision. Jag gillade Egenmäktigt förfarande, även om jag inte tror att jag kommer att läsa fortsättningen eftersom bokserier sällan blir särskilt bra.

Låter det som att jag har en deppig bild av Sverige? Ta det inte så hårt, jag är bara avundsjuk för att jag måste bo så långt bort just så här i syrénblomningstid.

Tematrio: prisvinnare

Lyran tar rygg på Augustpriset och efterlyser tre tips på tema \”prisvinnare\”.

Här kommer tre olika vinnare av tre olika pris:

Sofi Oksanen är ett geni, därför är det inte konstigt att hon fick Nordiska rådets litteraturpris 2010. Hon kommer att få Nobelpriset en dag också, annars är världen upp-och-ner. Läs Utrensning. Och När duvorna försvann. Och Stalins kossor. Äsch, läs allt av Sofi Oksanen, vetja.

Jag gillade också förra årets Augustprisvinnare, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Kanske inte någon större överraskning eftersom jag ofta nämner på den här bloggen att Andersson är Sveriges enda intellektuella gigant.

Och så prisernas pris, Nobelpriset. Om du inte har läst Herta Müllers Hjärtdjur så gå genast till biblioteket och skaffa hem ett exemplar. Müller skriver liksom både korthugget och känslovarmt på samma gång, jag kan inte beskriva det men jag var alldeles betagen när jag läste henne första gången.

Grattis alla vinnare!

Var det bra så?

Lena Andersson är en av mina intellektuella idoler. Hon är en av få svenska debattörer som verkar tänka själv, helt oberoende av andra, och göra egna bedömningar utifrån rationella och inte känslomässiga kriterier. Hon är helt enkelt enastående.

Det betyder inte att jag håller med henne i allt, men jag är vanvettigt imponerad av det tankearbete hon visar upp i sina krönikor.

Med hennes romaner är det lite annorlunda, där skruvar hon gärna berättelser ett varv för att få fram extrema skildringar som ska sätta ljus på den ena eller andra frågan. Lilla romanen Var det bra så? behandlar den svenska ängsligheten. Eller mer exakt: den svenska rädslan att bli kallad rasist. Detta är i grunden en bra egenskap! Den innebär ju att de allra flesta av oss är överens om att rasism är ett otyg vi inte vill ha inom våra gränser. Men ängsligheten kan också leda till att det blir tokigt trots de goda intentionerna.

I Var det bra så? satiriserar Andersson över ett krackelerande miljonprogramsområde med en mycket dysfunktionell skola där de välvilliga lärarna gör samtliga elever en björntjänst genom föga genomtänkt \”positiv särbehandling\” och genom att blunda för verkliga problem.

Inte briljant, men kärnfull på Lena Anderssons typiska vis. Och om ett svårt men intressant ämne.

Är detta en tematrio?

Lyrans tematrio är: titlar med frågetecken i?

Som av en slump har jag nyligen läst just ett par böcker med titeln i frågeform, först Lena Anderssons Var det bra så? Om hyckleriet kring svenska miljonprogramsområden. Jag är ett stort Lena Andersson-fan, även om just den här kortromanen kanske inte var hennes allra bästa. Men ändå.

Därefter läste jag en av de allra roligaste böckerna hittills i år – en nördhimmel! Randall Munroes What if? ger fullt seriösa svar på de mest bisarra frågor. Munroe är fysiker och drar sig inte för att göra ordentlig forskning för att kunna ge pedagogiska svar på frågor av typen \”vad skulle hända om någon drog ur en propp i havet och allt vatten rann ut?\” Obs att en inte alls behöver vara naturvetare själv för att förstå vad Munroe pratar om, allt är nämligen mycket enkelt förklarat.

Det sista tipset idag blir Agatha Christie, för det avrundade jag med förra veckan också så det känns som en tradition nu. Varför bad de inte Evans? är ett sött mysterium där två ungdomar sköter detektivarbetet. En man hittas döende – just mördad. Han hinner precis mumla en ledtråd till mördarens identitet men det krävs ordentligt pusselläggande innan gåtan får sin lösning. Åh Agatha Christie, vad vore världen utan dig?

Tematrio: återanvänt material

Lyran frågar i veckans tematrio efter återanvänt, knyckt eller starkt inspirerat material… Författare som blinkar till varandra, kunde man också säga.

Den mest genuina återanvändningen är förstås Jasper Ffordes böcker som handlar om och i alla gamla klassiker sedan hedenhös på ett fantastiskt roligt sätt… men jag plockar tre lite mer enkla tips istället:

Lyran själv har redan öppnat dörren till Hjalmar Söderberg och alla varianter på Doktor Glas, jag tycker att Gregorius av Bengt Ohlsson är en bra version. Där får den snuskige prästen komma till tals och ge sin sida av saken.

En annan favorit jag nyligen återupptäckte är Margaret Atwood, inte minst härliga novellsamlingen Good bones som bland annat kastar nytt ljus på Hamlet och på klassiska sagor som Askungen, med feministisk udd förstås.

Och så finns förstås smarta Lena Anderssons Duck city om ett Ankeborg där tidens syn på mat har gått över styr… En elak och vansinnig satir över vår tids helsjuka förhållande till ätande, dieter och mat.

Jag älskar metalitteratur!

Egenmäktigt förfarande

Lena Andersson är en intellektuell gigant, kanske den enda riktigt skarpa tänkaren vi har i Sverige idag. Ingen kan vrida på saker så många gånger som hon och sätta nytt ljus på det en trodde var självklart och färdigdiskuterat.

Så jag är inte alls förvånad över Egenmäktigt förfarande, en bok med sällsynt och imponerande skärpa. Den handlar om Ester som blir blixtförälskad i ett Manligt Skapande Geni. Som inte alls besvarar känslorna men som inte drar sig för att utnyttja Esters passion så länge det passar honom. Problemet är bara att Ester inte nöjer sig med detta utan ställer krav tillbaka.

Det är en rolig och rätt sorglig bok, men framför allt älskar jag det exakta språket. Varje mening är så utmejslad att den hade aldrig kunnat bli mer perfekt.

Hatten av för Lena Andersson!