Ivo Andric fick nobelpriset i litteratur 1961. Han föddes i nuvarande Bosnien-Hercegovina som då hörde till Österrike-Ungern, senare Jugoslavien. Bron över Drina är ett av hans större verk och ett av få som finns översatta till svenska.
Det är en slags krönika där huvudpersonen är bron över floden Drina, från att den byggs på 1500-talet tills dess att den faller i första världskriget. Bron är en storståtlig huvudled i en gränsstad i området mellan Bosnien och Serbien. Där möts och stöts olika identiteter, religioner och nationaliteter. Över århundradena växlar makt och samarbeten och bron är centralpunkt i såväl freds- som krigstid. Det är bitvis ganska segt, bitvis starkt och skickligt berättat. Detaljbeskrivningen av hur man spetsar en man på påle kunde jag dock ha varit utan.
Och så finns där flera väldigt pricksäkra kommentarer som känns skrämmande aktuella i vår tid. Till exempel om populistiska och högljudda machomän:
\”i ögonblick när samhällen vacklar och stora oundvikliga förändringar äger rum är det vanligtvis sådana män som ställer sig främst och som på ett obalanserat och ofullkomligt sätt leder saker och ting bakvänt och vilset\”.
Var det någon som sa Donald Trump, Boris Johnsson, Jimmie Åkesson, Jarosław Kaczyński?
Eller det här stycket om den nya tidens nyhetskonsumtion:
\”Tidningarna lästes med stor iver, men ytligt och flyktigt; alla ville bara ha sådana som på första sidan slog upp sensationella nyheter med fetstil. Finstilta artiklar läste man knappast. Allt som hände åtföljdes av bullret och glansen av stora ord. De yngre tyckte inte att de hade levt den dagen, om det på kvällen när de somnade inte susade i deras öron och flimrade för deras ögon av allt som de hade hört och sett under dagen.\”
Andric blir ingen favoritförfattare, men som kort historik över det komplexa Balkan var det ändå effektiv lästid.
Litterärt ofog 