Johannes Anyuru fick Augustpriset för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Det hade han inte fått om jag hade suttit i prisjuryn.
En ung kvinna deltar i ett terrordåd mot en seriebutik där satirtecknaren Lars Vilks, förlåt, där en helt fiktiv satirtecknare just håller ett anförande om sina profetteckningar. Men något är skumt. Kvinnan vänder sig plötsligt mot sina kumpaner och skjuter sin egen boyfriend istället för gisslan. Hon har nämligen åkt i tiden och vet hur framtiden blir om terrordådet genomförs – då kommer Sveriges muslimer att hamna i ghetton och drabbas av en slags apartheidpolitik med drag av förintelseläger.
Det är en högst förvirrande tidslinje som jag tyvärr tycker är helt onödig. Varför krångla till det så? Varför inte bara beskriva en parallell \”sliding-doors-verklighet\” utan att trassla med tidsresenärer och neurologiska tortyrexperiment? Det är nämligen en hyfsat intressant berättelse som lyser fram här och var, men jag tycker att den hamnar i bakgrunden när läsaren hela tiden måste förhålla sig till själva tidslinjen och alla olika personer som inte är de personer de var när de är och vice versa. Ja, ni hör ju hur det låter.
Dystopin om ett Sverige med babiandemokraterna vid makten är däremot tyvärr rätt realistisk.