Stina Aronsons Hitom himlen beskrivs som en modern klassiker. En fyrtiotalsskildring av livet i de karga byarna i Tornedalen, långt bortom det moderna stadslivet.
En gammal kvinna lever med sin ende son i en hopplös stuga. Fäboden är så mörk om vintern att getterna och kon är nästan blinda. Det festligaste de har att se fram emot är när de får ett salt sillhuvud att suga på som sovel framåt helgen. Det är snö och snor och kokkaffe och fattigdom och vikten av att inte försöka förhäva sig. Försöka ta upp en ny åker eller sälja hjortron till stan för att få in en slant och ha råd med medicin? Fy! Vad ska grannarna tro!
Rasismen mot samer finns där, liksom den hierarkiska stegen av icke-samer, samer och \”halv-lappar\” där de av så kallat blandat blod såklart är allra längst ner och får trampas fritt av alla andra.
Det är en beskrivning av livet, ingen berättelse med egentlig handling. Pojken skickas till sanatorium på grund av tuberkulos och en grannkvinna rymmer med en predikant, i övrigt är det mest en oändlig rad av grannar som skrapar snö av stövlarna i farstun men som inte törs komma in i stugvärmen och fattig gröt som sörplas högljutt och rinner ner för halvskäggiga gumhakor. Repetitivt, suggestivt och nästan ofattbart att detta var verkligheten för människor i vårt land för bara åttio år sedan.
Litterärt ofog 