Dystopier och jordens undergång

Lyrans tematrio den här gången är: dystopier, apokalypser och jordens undergång.

Jag har inte läst någon av alla zombieböckerna som kommit på sistone så jag håller mig som vanligt till genren \”klassiker och udda\” som är lite av min paradgren.

Bäst av alla jordens-undergång-böcker är naturligtvis Harry Martinsons Aniara. Jorden är så trasig och kärnvapenkrigsskadad att all befolkning evakueras. Rymdskeppet Aniara kommer ur kurs och seglar obönhörligen långsamt ut i universums kalla tomhet. Människorna ombord driver maktlöst mot ingenting. En fantastisk bok! På vers, ett riktigt konststycke.

Nyligen läste jag också innan-katastrofen-novellen Nightfall av Isaac Asimov. På en planet långt bort blir det bara \”natt\” var tvåtusende år så mänskligheten glömmer varje gång bort vad mörkret är och får panik när solförmörkelsen väl inträffar. De får väldigt mycket panik… Asimovs sci-fi-novell är mycket läsvärd och flerbottnad.

Och så skulle jag nog vilja hävda att Jonathan Swifts Gullivers resor passar in här. Det är inte en gullig barnbok med lilliputtar, å nej. Det är en förskräcklig reseberättelse om främmande världar, den ena värre än den andra. En allegori över mänsklighetens alla fel och brister. Jag känner ofta stark frändskap med misantropen Swift, det gör jag.

Annons

I en värld utan natt

Den gula huliganens pappa försåg mig med Isaac Asimovs klassiska sci-fi-novell Nightfall från 1941. Vilket påminde mig om att jag borde läsa mer science fiction, det är ju jätteroligt (de av kvalitet, vill säga).

Nightfall handlar om en planet långt borta. Den har sex solar vilket gör att det i princip alltid är fullt dagsljus. Människorna har därför inte behövt uppfinna saker som ljus eller lampor och deras allra största skräck är mörkret eftersom de inte känner till det.

Endast en gång var 2500e år infaller en ca 18 timmar lång solförmörkelse. Varje gång det händer går mänskligheten bärsärk och eldar upp allt som finns inom räckhåll i ett förtvivlat försök att skapa ljus. När novellen börjar är det precis dags för nästa solförmörkelse – astronomerna har den här gången lyckats förutspå den men ingen tror på dem och paniken blir total…

Jag gillade den här novellen! Temat är intressant, beskrivningen av klaustrofobin hos den som första gången upplever mörker är övertygande, och den apokalyptiska stämningen medryckande. Dessutom måste jag ju, särskilt som sambo med en astronom, uppskatta meningar som den här:

\”Astronomers were queer ducks but Aton was the queerduckiest of them all\”

Ordet \”queerduckiest\” måste jag börja använda i vardagslag, känner jag.