Tillbaka i Gilead

Jag läste om Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Med viss bävan, eftersom jag älskade den här boken men tänkte att den kanske skulle kännas annorlunda nu efter att jag har sett TV-serien.

Men boken smäller alltid högst! Å vad hon är bra, Atwood.

Om den ultrakonservativa religiösa diktaturen Gilead i en mycket dystopisk framtid. Miljöförstöringen har orsakat stora fertilitetsstörningar, så staten samlar ihop de kvinnor som fortfarande har fungerande äggstockar och delar ut dem som fortplantningsslavar till regimens ledande män och deras hustrur – ett system av tvångssurrogatskap. Romanens berättarjag tar vara på de små, små frihetssmulor hon kan få, men i en stat som bygger på angiveri och förräderi, hur bygga en motståndsrörelse?

Det är så hemskt och otäckt men så väldigt trovärdigt och relevant. Så många anledningar att skydda miljön, stoppa populister och värna frihet och demokrati.

Rövarbruden

Margaret Atwood är ett säkert kort, hon levererar alltid det jag vill ha.

Som i skrönan Rövarbruden om en fantastiskt perfekt kvinna – nästan mytiska proportioner – som nästlar sig in i kvinnors liv, ljuger sig blå, tar deras män, pengar och självkänsla och sedan går upp i rök. Roz, Charis och Tony har allihop överlevt rövarbrudens framfart och är fortfarande traumatiserade av det tjugo år senare. Nu i mogen ålder möter de henne plötsligt igen och måste återuppleva sina värsta minnen.

Det handlar om sargade relationer, självbedrägerier och skammen över att ha blivit lurad och bedragen. Inte så mycket av de egna männen som av den där medsystern, den perfekta lögnerskan.

Männen figurerar som skuggor i bakgrunden, lätta offer och viljelösa kåtbockar som kommer löpande så fort den bystiga mystiska andra kvinnan kallar. Och som kanske kommer krypande hem igen när hon är klar med dem. Men vem lurar vem om de blir förlåtna och välkomnade när de återvänder?

Det är mörkt och förfärligt sorgligt och väldigt välskrivet. Hatten av för Atwood.

Gileads döttrar

The testaments är lite som filmen om Downton Abbey, den är en present till alla fans och den är ett avslut, precis vad jag har önskat mig när jag har sett den visserligen fantastiskt välgjorda TV-serien.

Det handlar alltså om Margaret Atwoods uppföljare till storsuccén Handmaid\’s tale eller på svenska Tjänarinnans berättelse.

Vi har hoppat ca femton år framåt i tiden från slutet på första boken. Tre berättelser vävs in i varandra: en ung flicka som vuxit upp i fundamentalistdiktaturen Gilead, en ung flicka som vuxit upp i det fria Kanada och så tant Lydias berättelse – äntligen. De tre möts till slut i kampen mot klockan för att få ut en viktig bit information ur det stängda Gilead för att skaka dess grundvalar tillräckligt för en möjlig framtida kollaps. Jag tänker inte berätta om det hela lyckas eller inte.

Den här boken fokuserar på tanternas perspektiv, vilket är smart. Det blir ingen upprepning av första boken, och det förfärliga livet som tjänarinna har vi ju redan läst så mycket om.

Det är en bladvändare, men det är också en bok tydligt riktad till fansen. Jag är tveksam till om den är särskilt läsvärd, eller begriplig, för den som inte läst första boken eller sett TV-serien.

Jag tänker att det här avslutet var lika viktigt för Atwood som det är för oss läsare. Bra gjort, och tusen tack.

Tjänarinnans berättelse – TV-versionen

Har du följt med i TV-versionen av Margaret Atwoods Handmaid\’s tale eller på svenska Tjänarinnans berättelse? Jag har nu sett alla tre säsongerna och är vederbörligen utmattad, traumatiserad och väldigt nöjd.

Det är brutalt, det är hemskt, det är skrämmande trovärdigt och väldigt snyggt. Det är en feministisk fyrbåk som varnar för de fundamentalistiska och ultrakonservativa strömningar som vi faktiskt har omkring oss idag*. I princip en kombination av vad IS nyligen implementerade i Irak och vad Trump propagerar för i dagens USA. Inte särskilt långt från en mycket läskig utveckling av saker vi redan ser hända, alltså.
Jag tycker filmteamet har gjort ett bra jobb med att återskapa Atwoods dystopi och ge den nya djup. Däremot hoppas jag att fjärde säsongen också blir den sista för nu måste det snart vara slut med Gileads skräckvälde! Sluta i tid, det är också en framgångsfaktor för en bra serie.

* Du tror att vi är skonade från orosmoln i Sverige? Googla en stund på vad SD-politikerna föreslår på kommunnivå så ska du få se. Tant Lydia och Steven Jörsäter har en hel del gemensamt, fast Tant Lydia verkar mer empatisk.

Penelopiaden

Margaret Atwood är rolig, smart och bra på att skriva!

Jag var smått misstänksam mot Penelopiaden eftersom det inte alltid blir jättebra att skriva om gamla verk från andra perspektiv utan att det blir krystat. Men Atwood ror det förstås i land (pun intended).

Penelopiaden är en kommentar till Odyssén och berättas med stor humor och vass skärpa av Penelope, numera bosatt i dödsriket. Framför allt handlar det om Odysseus enorma hyckleri – han är borta i tjugo år och ligger runt med diverse gudinnor, men när han kommer tillbaka låter han genast hänga de tolv slavinnorna som har blivit våldtagna av friarna som trakasserade Penelope. De har ju varit omoraliska, fy dem! Det där med olika måttstockar var inget som bekymrade de gamla grekerna.

Och var det förresten verkligen gudinnor han prasslade med under irrfärden?

\”Odysseus had been to the Land of the Dead to consult the spirits, said some. No, he\’d merely spent the night in a gloomy old cave full of bats, said others. He\’d made his men put wax in their ears, said one, while sailing past the alluring Sirens – half-bird, half-woman – who enticed the men to their island and then ate them […]. No, said another, it was a high-class Sicilian knocking shop – the courtesans there were known for their musical talents and their fancy feathered outfits.\”

Margaret Atwood har roligt när hon skriver, det är jag övertygad om. Penelopiaden är en sprudlande blandning anakronismer, syrliga kommentarer, smarta pikar mellan Penelope och Sköna Helena (som Penelope har ett minst sagt kyligt förhållande till) och till och med ett youtubeinlägg skickat från de tolv hängda tjänarinnorna. Jag älskar det!

Dystopiernas drottning: Oryx och Crake

Margaret Atwood – en sådan stjärna! Jag älskar allt hon skriver. Till exempel fantastiska framtidsdystopin Oryx och Crake.

I en efter-katastrofen-värld i en inte alltför avlägsen framtid, sitter en ensam kvarvarande människa i ett träd, invirad i slitna lakan som enda skydd mot de alltför starka solstrålarna som inte längre filtreras av ett ozonlager. Han kallar sig själv Snöman, och han är inte den enda levande varelsen, bara den enda människan av den gamla sorten. Däremot kryllar skogen under honom av diverse livsfarliga och kraftigt genmanipulerade monster som smitit från olika forskningsstationer… Steg för steg får läsaren ledtrådar till vad det var som hände.

Det är smart och spännande och lite för nära dagens verklighet för att vara riktigt bekvämt! Även om Atwood förstås som vanligt har skruvat upp problemen ett par snäpp värre än de är.

Den ätbara kvinnan

\”[De reagerade] med ett slags lugn självbelåtenhet, som om deras farhågor beträffande resultatet av hennes akademiska utbildning, vilka aldrig öppet hade uttalats men alltid varit fullt skönjbara, till slut hade stillats. De hade antagligen varit oroliga för att hon skulle bli läroverkslärare eller ogift moster eller knarkare eller kvinnlig direktör eller att hon skulle genomgå någon form av skrämmande fysisk omvandling, till exempel få kraftiga muskler och basröst eller skägg. Hon kunde föreställa sig de ängsliga överläggningarna vid tebordet.\”

Den ätbara kvinnan av Margaret Atwood är rolig, hemsk och vass på typiskt Atwoodskt vis. Huvudkaraktären Marian är högutbildad och har ett viktigt jobb som marknadsundersökare. Hon har också en fästman som hon står ut med trots hans nycker och själviskhet. Ju mer bröllopet och det nya hemmafrulivet närmar sig, desto mer läcker Marians ångest och panik ut, i märkliga former. Hon börjar tappa greppet om tillvaron och får en oväntat komplicerad relation till mat.

En härlig och mustig kritik av femtiotalets ojämställda könsnormer! Mer lättsam och lättsinnig än många av hennes andra mer apokalyptiska romaner. Atwood är alltid läsvärd.

Alias Grace

Bokklubben läste Atwood, Alias Grace. Den fick höga betyg, som vanligt när Atwood har varit i farten.

Alias Grace är annorlunda än Atwoods andra: den handlar inte om en dystopisk framtid utan är en historisk roman med verklig förlaga. Kanada, artonhundratal. Grace Marks sitter i kvinnofängelse efter att som sextonårig tjänsteflicka ha varit inblandad i ett brutalt dubbelmord. Men vilken roll spelade Grace i morden? Är hon ett offer eller en mördare? En psykolog skickas in för att göra en bedömning och ta reda på sanningen i en undersökning inför eventuell benådning.

Det är spännande, flerbottnat och klurigt! Starka feministiska drag och bladvändande intrigupplägg. Grace Marks är en fantastisk karaktär, mångsidig och djup. En vet aldrig riktigt var en har henne. Det enda jag inte gillar med den här romanen är slutet.

Alias Grace har också filmats till Netflix-serie, ska försöka få fatt i den också eftersom flera bokklubbare sa att den var lika bra som boken.

The heart goes last

\”\’I respect your sentiments,\’ says Ed. \’But you\’re young, you have a whole life ahead of you. You should live it to the fullest.\” Here comes his hand, planing slowly across the white tablecloth like a manta ray in one of those deep-sea documentaroes. It\’s descending onto her own hand, which she shouldn\’t have left so carelessly lying around on the table.\”

Margaret Atwood kan sitt hantverk, hon vet hur böcker ska skrivas. Och jag tror hon hade väldigt roligt när hon skrev The heart goes last. Den är full av fantastiska och lite oväntade språkkrumelurer och hon kan liksom Ishiguro det där med att karaktärerna säger en sak men vi hör att de ljuger och ser en helt annan sanning strax där bakom.

Egentligen är det en förfärlig dystopi, en förskräcklig och skrämmande berättelse om en ganska snar framtid där klimatkatastrofen har slagit sönder hela samhällskontraktet i USA. De rika har flytt till flytande zoner strax utanför kusten och kvar är den stora massan av arbetslösa, hopplösa människor. Kriminaliteten är skyhög och samhället har i princip rasat ihop. Då nås Stan och Charmaine av reklam för ett exklusivt nytt \”gated community\” som bjuder in människor att bo i trygghet och säkerhet till en låg kostnad och garanterat noll arbetslöshet, med bara en liten, liten hake. Det är på livstid, ingen ångerrätt. Och man får bo halva tiden i ett fint hus och ha det bra, men andra halvan av tiden betalar man med gratis arbetskraft och boende i ett fängelse. Det perfekta samhället! Stan och Charmaine slår till.

Atwood utsätter sina unga huvudpersoner för det ena värre än det andra. Det är absurt (sexrobotar i Elviskostym) och förfärligt (tänker inte avslöja hur det totalitära communityt tjänar alla sina pengar, men det är inte på kakförsäljning om vi säger så) och väldigt underhållande. Långt ifrån någon av Atwoods bästa, men antagligen hennes knasigaste.

Handmaid\’s tale – kvinnors rättigheter är också rättigheter

Margaret Atwood är ett geni, det har jag redan berättat ett antal gånger på den här bloggen. Och boken är naturligtvis alltid bättre än filmen, men i det här fallet skulle jag vilja påstå att de har kommit ruskigt nära.
TV-serien The handmaid\’s tale efter Tjänarinnans berättelse är så vansinnigt snygg, så fruktansvärt hemsk och så obehagligt trovärdig. En dystopisk snar framtid där kvinnor fråntagits alla rättigheter. Ungefär som under de islamska nazisterna IS, eller som det skulle kunna bli om Trumps mest extrema anhängare fick designa ett samhälle.

Se den! Men se till att ha näsdukar och någon att hålla i handen.

Och gå sedan ut och hjälp oss att kämpa för aborträtten, för jämställdheten och för allas rätt att bestämma över sina egna kroppar och sin egen reproduktion.