Lyran har tema: pappor i veckans trio. Jag bläddrar tillbaka i mina inlägg och inser att det var tre hela år sedan det här temat var uppe – men då slog jag på stort och tipsade om tre sorters fäder: den trasige, den tyranniske och den (sällsynte) som faktiskt uppför sig som en vuxen, ansvarstagande förälder (hej, Alfons Åbergs pappa!).
En hyfsat bra far är också Mr Bennett, den sansade men hunsade patriarken i Stolthet och fördom. Är du säker på detta så får det bli som du vill, säger Mr Bennett till sin kloka dotter Elizabeth, och visar därmed på en ovanlig egenskap i pappa-dotter-relationer, nämligen tillit.
Pappa LeBlanc i Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är också en omhändertagande och fin pappa. Han bygger en miniatyr av kvarteret de bor i så att hans blinda dotter ska kunna lära sig att hitta och kunna röra sig självständigt. Å andra sidan ger han henne också ansvaret för en mycket dyrbar diamant som nazisterna försöker få tag i.
Och även när pappor vill väl kan det, som för alla andra människor, gå lite fel. James vill så gärna att dottern Lydia ska bli lycklig och populär att han inte märker hur pressad hon känner sig. Och när hon en dag försvinner får han sådan ångest att han nästan sliter itu det som är kvar av familjen. Boken heter Everything I never told you och är skriven av Celeste Ng.
Är det kanske så att det är lättare att skriva lyckliga/halvlyckliga pappa-dotter-relationer?
Pappa-son-relationerna tycks ofta vara mer våldsamma och destruktiva, fram till extremfallet Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Edouard Louis. Men det får vi gräva mer i någon annan gång.
Litterärt ofog 