Tematrio: pappor

Lyran har tema: pappor i veckans trio. Jag bläddrar tillbaka i mina inlägg och inser att det var tre hela år sedan det här temat var uppe – men då slog jag på stort och tipsade om tre sorters fäder: den trasige, den tyranniske och den (sällsynte) som faktiskt uppför sig som en vuxen, ansvarstagande förälder (hej, Alfons Åbergs pappa!).

En hyfsat bra far är också Mr Bennett, den sansade men hunsade patriarken i Stolthet och fördom. Är du säker på detta så får det bli som du vill, säger Mr Bennett till sin kloka dotter Elizabeth, och visar därmed på en ovanlig egenskap i pappa-dotter-relationer, nämligen tillit.

Pappa LeBlanc i Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är också en omhändertagande och fin pappa. Han bygger en miniatyr av kvarteret de bor i så att hans blinda dotter ska kunna lära sig att hitta och kunna röra sig självständigt. Å andra sidan ger han henne också ansvaret för en mycket dyrbar diamant som nazisterna försöker få tag i.

Och även när pappor vill väl kan det, som för alla andra människor, gå lite fel. James vill så gärna att dottern Lydia ska bli lycklig och populär att han inte märker hur pressad hon känner sig. Och när hon en dag försvinner får han sådan ångest att han nästan sliter itu det som är kvar av familjen. Boken heter Everything I never told you och är skriven av Celeste Ng.

Är det kanske så att det är lättare att skriva lyckliga/halvlyckliga pappa-dotter-relationer?

Pappa-son-relationerna tycks ofta vara mer våldsamma och destruktiva, fram till extremfallet Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Edouard Louis. Men det får vi gräva mer i någon annan gång.

Tematrio: flickor

Dags för tematrio på temat flickor

Jeanette Winterson skriver om en flickas uppväxt i fina självbiografiska Oranges is not the only fruit. Om att gå från liten till stor flicka i ett religiöst hem med en psykiskt sjuk adoptivmamma. Aj, aj. Och å så bra.

Pride and prejudice av geniala Jane Austen handlar om ett problem som drabbade många flickor förr i tiden, nämligen otyget med fideikommiss. Det vill säga: att flickor sattes på bar backe för att bara en äldste son kunde ärva landet och godset. Flickorna skulle istället giftas bort som en slags handelsvaror – det var deras i princip enda chans till försörjning. Austen beskriver detta med oefterhärmelig humor och skärpa.

Oförglömliga är också de märkliga flickorna (flickan?) i Mare Kandres poetiska Bübins unge. Måste läsas! Alldeles, alldeles egen.

Stolthet, fördom och zombies

Först skrev Jane Austen den smarta och roliga Stolthet och fördom. En fantastisk roman.

Sedan skrev Seth Grahame-Smith en radikalt modifierad version: Stolthet och fördom och zombier. En besvikelse. Idén var ju så bra! Men genomförandet tyvärr taffligt och krystat och levde inte upp till potentialen.

Och till slut gjordes en film av Grahame-Smiths bok, med Lily James i huvudrollen som krigarkvinnan Elizabeth Bennett.

Filmen är mycket bättre än boken och klart sevärd för den som uppskattar en blandning av splatteraction, brittiskt kostymdrama och torr humor. De fem döttrarna Bennett är stenhårda krigsmaskiner tränade för att försvara sig och sitt land mot zombieinvasionen. Samtidigt försöker Mrs Bennett gifta bort dem med rikast möjliga manfolk eftersom de inte kan ärva faderns gods p.g.a. de orimliga fideikommisslagarna som Austens ursprungsbok är en kritik mot. Kärlekstrassel och blodiga stridsscener avlöser varandra.

På plus: att Lily James ser nästan ut som Keira Knightley i filmen, att Liz och Jane ständigt rycker in och räddar Mr Bingley och Mr Darcy, den fantastiska pastor Collins som comic relief.

På minus: själva stridsscenerna är förvånansvärt oavancerade, kunde gott ha fått vara lite tuffare och skickligare.

Men ändå: mycket bra underhållning.

Stolthet, fördom, zombies – och Lady Rose?

Seth Grahame-Smiths tyvärr ganska dåliga Austen-mash-up Stolthet, fördom och zombies har blivit film.

Jag såg trailern på en skräckfilmsfestival nyligen och måste säga att den ser lovande ut. Idén är ju genial, det var bara Grahame-Smiths lama genomförande som gjorde boken så tråkig. I händerna på en bra filmregissör skulle detta istället kunna bli storslagen splatter, förhoppningsvis med Austens vassa humor bevarad.

Rollen som Elizabeth Bennet har för övrigt knipits av Lily James, \”Lady Rose\” från Downton Abbey.

Tematrio: Elisabeth

Dagens tematrio är en namnsdagstrio! Tema Elisabeth, för så heter Lyran (bland annat).

En av mina favoritkaraktärer, alla kategorier, är naturligtvis kloka och egensinniga Elizabeth Bennet ur Stolthet och fördom. Här ska inte någon lurk komma och tro att han är något! Inte ens om han heter Mr Darcy och är god för 10 000 pund. Dessutom är hon stor nog att kunna ändra sig när lurken ber om ursäkt för sitt dåliga uppförande.

Elin Wägners debutroman Norrtullsligan har fyra huvudpersoner och en av dem är Elisabeth som kallas Pegg. En ganska flamsig men ändå viktig liten roman om hur livet som kontorsanställd ung kvinna var i Stockholm kring förra sekelskiftet.

Elspeth i Själens osaliga längtan av fantastiska Audrey Niffenegger är en helt annan typ. För att vara lite mer specifik är hon faktiskt död. Hennes två systerdöttrar ärver lägenheten där hon fortfarande spökar. Ena systerdottern och spökmostern börjar umgås och är snart intrasslade i en ganska invecklad frihetsplan som bland annat involverar ett nedfruset lik, en kattunge och små maskar som kanske är någons själ. Någonstans mittemellan John Ajvide Lindqvist och Doris Lessing.

Karaktärer med passande namn

Annika frågar i fredagens bokbloggsjerka om karaktärer som har synnerligen passande namn.

Klassisk litteratur har ofta karaktärer med talande namn. Titta t.ex. på Jane Austen: Mr Wickham (dålig kille), Mr Knightley (bra kille), o.s.v. Ofta subtilt men tydligt för dåtidens läsekrets, som fick en vink om vilka som var bovar och vilka som var hjältar.

Charles Dickens har också ett par strålande exempel på karaktärsnamn, t.ex. Mr Choakumchild (elak skollärare) eller förstås Ebenezer Scrooge i A christmas carroll.

I nyare litteratur tycker jag Harry Potter-serien har många geniala namn: bara smaka på Salazar Slytherin. Ingen tvekan om vilket hans favoritdjur måste vara!

*tillägg i efterhand: skolboksexemplet är förstås Henry Fieldings Tom Jones med den gode Mr Allworthy och de två skollärarna, hårdhänte Mr Thwackum och fyrkantige Mr Square. Klockrent exempel på typisk namnsättning i bildningsromaner från denna tid.