Pippisyndromet och babbligt gullegull

På blodgivningen senast fick jag Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt som tackpresent.

Det är egentligen en jättefin historia om en mormor med en särskilt stark relation till sitt barnbarn.

Synd bara att den jättefina berättelsen dränks. Boken är alldeles för babblig, den är strösslad med citationstecken, det är tramsigt tonårsspråk rakt igenom (dialogen består mest av \”typ\”, \”svinbra\” och svordomar) och det är alldeles för många irrelevanta popkulturreferenser som borde ha rensats bort. Liksom En man som heter Ove är alltihop sockersött tillrättalagt så att alla egentligen är snälla, alla blir sams och inga konflikter eller problem finns. Allt som hade kunnat bli intressant i boken försvinner mellan sentimentala snyftscener och en behandling av läsaren som en imbecill.

Fredrik Backman driver också en blogg som handlar om Backman som en oansvarig barn-man med Pippisyndrom, som inte vill bli stor. Det är kul ibland men oftast tänker jag att det är synd att han gör sig till en korkad clown i bloggen när hans allra bästa inlägg är de intelligenta och vuxna texterna. Så vi vet ju att han inte är osmart egentligen. Han bara låtsas.

Varning: faran med choklad

Jag har börjat på Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt. En ganska babblig historia som jag återkommer till här när jag läst hela.

Men redan på sidan 46 händer något som kräver en reaktion genast. Huvudpersonen Elsa matar en hund (eller något hon tror är en hund) med choklad. Och det beskrivs som att hon gör något bra. Vaddå, alla gillar väl choklad, liksom.

Nu visar det ju sig att det inte är en hund utan någon slags sagofigur. Men Elsa tror att det är en hund när hon ger den godiset.

Så jag passar på att påminna om en livsviktig sak:

Hundar tål inte choklad. En av de allra vanligaste bovarna bakom förgiftningsdödsfall hos hund är just choklad. Ett par gram kan räcka för en förgiftning, större doser är dödligt. Har din hund fått i sig choklad, kontakta genast veterinär.

Jag är säker på att Backman inte menar illa, men det är så många som inte vet om den här risken och så många hundar som dör i onödan varje år. Och kanske worsar också.

En man som heter Ove

Så nu har jag också läst den – En man som heter Ove av Fredrik Backman. Backman skriver för övrigt också en rolig blogg på det klassiska humortemat \”barnsliga men välmenande män som inte tar så mycket ansvar\”, den hittar man här.

En liten feel-good-bok där allt går misstänkt väl för alla och alla blir väldigt lyckliga fast att de först varit olyckliga. Det som nedlåtande hade kallats chick-lit om en kvinna hade skrivit det men som nu istället står på hyllan för humor.

Det är dock en väldigt trevlig feel-good-bok. Jag tänker på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, det är lite samma typ av torra humor och med en lika egensinnig gubbe i huvudrollen.

Fast allra mest läser jag En man som heter Ove som en ohöljd hyllning till kvinnorna och främst till Backmans egen fru, i boken lätt förklädd till grannkvinnan Parvaneh.

Ove är ingen litterär bedrift men en jättefin liten berättelse om radhusområden och surgubbar. Lättläst och med happy happy ending för alla.