Glad midsommardag!
Här kommer sju sorters blommor, plockade till dig:
Mosippan av Elsie Johansson, andra delen i en fantastisk trilogi om en ung fattig flicka som växer upp i Uppland under tidigt nittonhundratal. Mycket intressant och läsvärd.
I rosens namn av Umberto Eco är inte alls lika rapp och actionladdad som filmatiseringen blev. Ett eländes arkitekturnörderi utan slut spär ut en annars spännande deckargåta i medeltida klostermiljö. Håll dig till ämnet, människa! Ren parafras på Victor Hugo som gjorde exakt samma fel i Ringaren i Notre Dame.
Lila hibiskus av Chimamanda Ngozie Adichie är en förskräcklig och fasansfull skildring av en familj i klorna på en fanatiskt religiös familjefar. Det är så skrämmande otäckt och samtidigt så fint berättat.
Röda nejlikan av Baronessan Orczy är en riktig klassiker, ett av mina tidiga läsminnen och en bok jag läste flera gånger om som barn. För den är ju både spännande och rolig, berättelsen om en slags superhjälte, med hemlig identitet och hemligt tecken och allt, som räddar oskyldiga aristokrater undan den franska revolutionens giljotin.
Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y. handlar om kärlekshistorien mellan överklassynglet Armand och den lungsjuka och prostituerade Marguerite. Den beskriver också hur snabbt det går att spendera hela arvet och halva hedern.
Liljan i dalen av Honoré de Balzac, annars mest känd för Pappa Goriot, är en mesig humoristisk kärlekshistoria om den franska societén under bourbonerna på artonhundratalet. En typiskt fransk klassiker.
Kung Liljekonvalje av dungen av Maria Lang, en av alla dessa underbara gamla pusseldeckare med ett riktigt mysterium och utan massa tarmar och blod och sexorgier.
Litterärt ofog 