Lönnarnas förbryllare och Älgens andetag i skymningen

Ibland är en text så pretentiös att jag misstänker att författaren kanske bara tog kylskåpspoesi och slumpade ut ordföljden.

Salim Barakats Döda noviser är en sådan text. Det är alldeles för många ord, de används \”kreativt\” och det blir väldigt ansträngande läsning. Exempel:

\”Dagen smulades hastigt sönder mellan vikens fingertoppar på nattens tallrik. Himlen, som välvde sina nakna revben över jorden, mörknade inte: den bleka vitheten fortsatte att stryka med sina penslar över reliefbilderna på den skönjbara tillvarons tavla.\”

Vad hände här egentligen, blev det natt eller inte? Lite för många olika metaforer och blandade bildspråk för min del.

Den poetiska kortromanen, översatt från arabiska, handlar om sex personer (?) med ovanliga namn: Girmohali, älgens andetag i skymningen och Djimatirk, lönnarnas förbryllare, till exempel. De vandrar från Skogås till Mörtvik i elvahundratalets Sverige på jakt efter en främling som de kan underhålla. Men främlingen de finner tycks inte kunna se dem, han sitter med plågade ögon och slipar en kniv. I bakgrunden drar några män ett stort skepp genom öknen.

Lite som absurda Lotta Lotass men inte lika elegant, med alldeles för mycket extra allt i språket.

Kuriosa: jag fick den här boken som avskedspresent när jag lämnade en praktikplats för länge sedan. Fick aldrig något svar på om det där med \”döda noviser\” var menat som en pik. Det tog nio år från att jag fick boken till att jag lyckades läsa ut den. Tack (?) köpstoppsår!

Annons