Långpromenad med flottyrringar

Jag har haft ett väldigt starkt läsminne som jag har varit lite rädd om: Den långa vägen hem av Cynthia Voigt. Det var en av de allra första böckerna jag lånade från vuxenavdelningen på bibblan, när jag vågade mig upp från barnhyllorna en våning ner. Kan jag ha varit elva-tolv? Det kändes i alla fall stort att ta steget till vuxenböckerna och jag blev väldigt fascinerad av Voigts berättelse. Jag har därför dragit mig för att läsa den igen, tänk om den inte alls var så bra som jag mindes?

Boken handlar om Dicey 13 år och hennes tre småsyskon på 6-10 år. Deras mamma har stora problem. Hon packar in dem i bilen och börjar köra till en moster i nästa delstat – en släkting som de bara har haft sporadisk kontakt med. Men längs vägen överger mamman barnen och de är plötsligt ensamma på en parkeringsplats utanför ett köpcentrum. Mamman kommer inte tillbaka. Dicey har sju dollar på fickan och ansvaret för tre småbarn som hon ska försöka transportera till mostern på egen hand. De börjar gå till fots längs motorvägen.

Som tur var höll berättelsen för omläsning! Det är en ungdomsbok, lättläst och inte särskilt avancerad. Dicey är en fantastisk karaktär, och kampen för överlevnad längs vägarna är spännande. Jag gillar slutet.

Den stora skillnaden den här gången är att nu vet jag vad flottyrringar är för något. Det är alltså munkar de äter större delen av vägen! Som tolvåring såg jag framför mig något slags isterklumpar…

Som Madicken på speed

Jag gillade inte Anne på Grönkulla som barn. Det hedrar mitt barndomsjag, tänker jag när jag lyssnar på ljudboksversionen nu i vuxen ålder. Det är ju en alldeles förfärligt fånig bok.

Åh, Marilla! Vilket förtjusande virkmönster, tänk att det finns så alldeles underbara virkmönster.

Marilla och Matthew är ett äldre syskonpar på kanadensisk landsbygd och de beställer ett barnhusbarn som extra arbetskraft (ja – många frågetecken på den saken, ja). Av misstag får de inte en stark pojke att utnyttja på åkrarna utan ett särdeles irriterande och fåfängt flickeflarn med illrött hår. Hon är så enormt entusiastisk över allting, så hon får stanna kvar.

Åh, Marilla! Jag fick matematikläxa! Så härligt att få matematikläxa, det ska bli så förtjusande roligt att göra den genast.

Men hon är inte bara extremt optimistisk (och orealistisk som karaktär), hon är också väldigt otursförföljd, för att inte säga en vandrande katastrof för allt och alla som kommer i hennes väg. Det blir någon slags cross-over mellan Emil i Lönneberga och Unga kvinnor. Moralkakor till höger och hyss till vänster.

Åh Marilla! Jag skulle vilja sitta hela dagen och titta på grusgången, jag tycker det är alldeles förtjusande romantiskt med grått grus.

Jag ser ju att det finns en del humor, att de vuxna driver med Anne och hennes överdramatiska tramsande. Det verkar också vara någon slags debattinlägg om barnuppfostran (för kärlek, mot smisk). Och det finns små politiska gliringar, till exempel om att det borde finnas kvinnliga präster. Men allra, allra mest handlar det om en osnuten flicka besatt av klänningar med puffärmar. Och om det förfärliga i att ha rött hår (!).

Åh, Marilla! Tänk att det är tisdag! Så hedrande att jag som är föräldralös ändå får uppleva en sådan sak som en tisdag.

Anne växer upp och blir en liten smula förståndigare med åren, och allt slutar naturligtvis lyckligt efter diverse våndor. Dygden och kärleken segrar. Halleluja.

Åh Marilla! Tänk att jag har tånaglar, är det inte förtjusande. Jag ska kalla dem Fotfingrarnas Gulnande Snäckskal.

Jag hade skickat tillbaka Anne till barnhemmet redan i kapitel 1.

Agnes Cecilia – en släktforskningshistoria

Jag var helt säker på att jag hade läst Agnes Cecilia av Maria Gripe som barn, men nu när jag lyssnade igenom den som ljudbok blir jag mycket osäker. Jag känner inte igen någonting i boken, förutom den läskiga dockan. Två möjligheter: boken var en snackis när jag var liten men jag läste den aldrig själv, eller så läste jag den men var för liten och begrep ingenting. Som jag minns det var den på tapeten när jag var i ca lågstadiet och det känns nog som en lite för avancerad historia för mitt åtta-nioåriga jag. Förlaget säger att den är för 12-15-åringar och det låter mer rimligt.

I sammanfattning: föräldralösa Nora är bitter och trulig, vilket inte är så konstigt med tanke på hur vuxenvärlden hanterade hennes föräldrars död (mycket klumpigt och okänsligt). Hon råkar samtidigt ut för en massa oförklarliga fenomen – spöksteg, läskiga dockan som rör sig, konstiga meddelanden och känningar… Nora och hennes fosterbror Dag försöker lista ut dockans hemlighet och följer alla knasiga ledtrådar. Det blir en släktforskningskavalkad på tema tonårsgraviditeter.

Jag kan förstå att den här var populär när den kom tidigt åttiotal, innan Harry Potter och andra bättre magiska äventyr. Och jag hade nog gillat den mycket mer som tolvåring. Nu känns den lite onödigt utdragen – Dag har lösningen flera kapitel innan Nora och läsaren men säger: ”nu berättar jag inte mer för dig” vilket är vansinnigt irriterande. Boken hade kunnat vara lite mer kort och koncis utan att förlora spänningshalt. Och jag gillar inte det esoteriska tramset. Å andra sidan: gulligt att manliga huvudpersonen Dag har balett som största intresse.

Förutom det så har jag svårt att begripa hur gamla Dag och Nora egentligen är – Dags flickvän jobbar på Konsum och har flyttat hemifrån men samtidigt leker de med dockor. Kanske har Dag helt enkelt ett visst MILF-komplex?

Hundskadeindex: hunden klarar sig men får också stå ut med massor av dumheter från författarens sida. Nej, hundar är inte en portal till andevärlden.

J\’accuse

Tack och lov för dagens ungdomsböcker som Graceling. Kanske kan dagens litteratur hjälpa till att sudda ut en del av historiearvet?

Nämligen det här: slutet av artonhundratalet, USA. Två stora ungdomsböcker ges ut och blir storsäljare.

En handbok för unga pojkar: Tom Sawyers äventyr, Mark Twain. Ung gosse beter sig illa men blir ändå belönad, ständigt förlåten och fjäskad för.

En handbok för unga flickor: Unga kvinnor, Louisa May Alcott. Unga flickor beter sig ordentligt och dygdigt men blir ändå ständigt tillsagda att bli ännu lite lydigare och ännu lite stillsammare.

Och den uppdelningen i inlärda beteenden kämpar vi med än idag. Tack, forntiden.*

* Kan innehålla spår av ironi

Ett veck i tiden

Madeleine L\’Engles ungdomsbok Ett veck i tiden var antagligen mer imponerande och populär när den kom, men idag finns det så mycket bättre berättelser om både magi och rymdresor. Den känns föråldrad och väldigt tam, förutom att den är så korthugget berättad.

Meg har alltid vetat att hon är annorlunda och ganska hopplös. Den enda som är mer annorlunda är hennes extremt lillgamla lillebror som är fem år men som beter sig som Albus Dumbledore vad gäller livsvisdom och aforismer. Deras pappa är försvunnen och alla i byn tror att han har stuckit med en annan kvinna. Så en dag träffar Meg på tre speciella rymdresehäxor som tar med sig barnen till andra världar. Där träffar de regnbågsfärgade änglakentaurer (nämnde jag att boken är skriven på sextiotalet?), ett \”mörker\” som gör att barn blir små robotar som studsar sina bollar i takt när de leker och ett jättestort kommunistiskt palats med en ondare variant av trollkarlen från Oz i tronsalen. Som tur är har barnen en alldeles speciell superkraft (spoiler alert: kärlek) och kan därför rädda pappan och hela solsystemet. Yeay!

Såpmelodramfaktor: hög. Jämställdhetsmedvetenhet: låg (som sagt: sextiotal). Snyggt hopknuten intrig: nja.

Den fräckaste diamantstölden

En intressant sak med hårdkokta ungdomsdeckaren Detektiv P berichtet: Der frechste Diamantenraub (\”Detektiv P berättar: den fräckaste diamantstölden\”) är att det inte finns någon författare villig att låta sitt namn förknippas med texten. Inget författarnamn någonstans, inte på omslaget, inte på titelsidorna, inte när en googlar förlaget.

Hade det inte varit för att den är en typisk produkt av sent sjuttiotal hade jag funderat på om den kanske kunde vara AI-producerad.

Troligare är dock att någon förlagsanställd knåpade ihop boken på en kaffekvart, kanske med kraftig baksmälla, och sedan vägrade att ta något som helst ansvar för resultatet.

Jättecoola och mycket machoida privatdeckaren Percy Payne blir inringd till ett mystiskt låsta-rummet-drama. En juvelerare har lämnat en låda särskilt dyrbara diamanter i sitt pansarbeklädda källarvalv – han går uppför den enda trappan, hämtar något annat och när han kommer ner igen är diamanterna borta. Oj oj oj! Polisen tror att juveleraren har hittat på alltihop för att få ut försäkringen men när en snygg blondin kliver in hos Percy Payne med en köksvisp blir det förstås ordning på alltihop. Sportbilar, sexism, fjantig dialog och en helt orimlig intrig som får en fullständigt orelaterad upplösning på slutet.

Jag hade inte heller velat ha mitt namn på den här boken.

Legenden om Sally Jones

Vissa författare skapar så vansinnigt snygga och smarta böcker att en känner sig alldeles fruktansvärt inkompetent i jämförelse. Men det gör inget, för de snygga och smarta böckerna får en också att bli väldigt varm i hjärtat.

Lite så är det med Jakob Wegelius bilderbok Legenden om Sally Jones för ålderskategori sisådär 9-12 samt 20-150. Gorillan Sally blir tidigt föräldralös och hamnar på äventyr med jordenruntseglatser, kassaskåpsknäckande och livslång vänskap. Det är så bra berättat! Och så fina bilder! Och så sorgligt men vackert. Jag vill omedelbart ge bort den i present till alla barn jag känner (varför är de SÅ SMÅ? Väx snabbare, Tove!).

Jag önskar att den här boken hade funnits när jag var liten, men det är ju i alla fall bra att den finns nu. Bättre sent än aldrig.

Boktipsutbyten med min brorsdotter

Grattis och hurra, för det är Alinas födelsedag idag!

Min brorsdotter är en stjärna på många vis, bland annat har det visat sig att vi gillar samma slags böcker. Jag har tipsat om Roald Dahl, Gareth P. Jones och Eva Ibbotson. Hon har tipsat tillbaka om Lasse-Majas detektivbyrå.

Och nu nyligen fick jag tipset om en fantasyserie med en ekorre som huvudperson, hur bra låter inte det? Författaren heter M. I. McAllister och första boken i serien heter Urchin och de dansande stjärnorna. Den ligger nu i min biblioteksönskelista.

Vad säger ni, kloka bloggläsare därute, har ni några liknande bokförslag för en smart, nybliven tioåring?

Tematrio: ungdomsböcker

När jag var ung slukade jag smårysliga böcker. Vad säger jag? När jag var ung? Det gör jag ju fortfarande…

Roald Dahl var förstås en stor favorit: Stora vänliga jätten om barnätande jättemonster, till exempel. Så mycket bättre i ocensurerad version än i den tillfixade filmversionen som kom häromåret. Jag fortsätter ge Dahlböcker till nästa generation och de verkar hålla fortfarande.

Och om Gareth P Jones hade funnits när jag var yngre hade jag plöjt dem per omgående – vilken tur att min bror skaffade barn för snart tio år sedan så jag blev \”tvungen\” att testläsa Tvillingarna Thornthwaites testamente för att kolla om den var godkänt presentmaterial. Det var den.

På tal om mysrys så är Eva Ibbotson också en storfavorit, till exempel Den stora spökräddningen, så hemskt gullig spökhistoria med annorlunda ingångsvärden.