Hundstjärnan

Diana Wynne-Jones (fantastiska-fruntimmer-tolvan) var något av en pionjär i fantasygenren, hon skrev framför allt ungdomsböcker om trollkarlar och parallelluniversum och annat fantastifikt.

En god vän tipsade om Hundstjärnan som handlar om bångstyriga stjärnan Sirius som blir dömd att flyga ner från himlavalvet och leva ett liv som hund på planeten jorden. För att bli en stjärna igen måste han hitta en magisk sten. Problemet är bara att Sirius i hundform hela tiden blir distraherad av intressanta dofter, kastade pinnar och löptikar. Han har dessutom hamnat i ett hem där han egentligen inte alls är välkommen och han får stryk av både människor och husets katter.

Det är en berättelse med kraftig doft av sjuttiotal, även om idén fortfarande är gullig och småskoj. Den passar kanske bättre för sin tänkta målgrupp (unga gossar) än för mig och den var nog bättre och mer nyskapande i sin egen tidskontext än vad den är idag.

Hundskadeindex: mycket våld mot hundar.

Annons

Mördarens apa

Jakob Wegelius är ett geni! Jag läste Mördarens apa, fortsättningen på Legenden om Sally Jones och den var precis lika bra som första boken. Ett hisnande äventyr med väldigt rara karaktärer.

Gorillan Sally Jones är mycket skicklig. Hon kan laga nästan vilken maskin som helst. Men när hennes bäste vän, sjömannen Henry Koskela hamnar i finkan orättvist anklagad för mord blir hon både ensam och vilsen. Via en dragspelsreparatör och en fadosångerska hamnar Sally Jones till slut i klorna på en bortskämd maharadja med dille på flygplan. Hur ska en enkel gorilla klara ut den här soppan, överleva själv och dessutom få ut sin kompis ur fängelset?

Det är fint, det är spännande och jag gratulerar alla som är omkring tio år och har den här boken att se fram emot.*

* Det går förstås även bra att läsa den i äldre åldrar, men jag hade verkligen önskat att den här boken hade funnits redan när jag var ett småknott.

Urchin och de dansande stjärnorna

Min utmärkta brorsdotter och jag har samma smak vad gäller böcker, så när hon tipsade om M. I. McAllister blev det förstås snabbt ett litet bibliotekslån.

Urchin och de dansande stjärnorna är en sådan där alldeles magisk äventyrsbok. Den handlar om unga ekorren Urchin som har hamnat på Dimslöjornas ö, en hemlig värld med kloka uttrar och modiga mullvadar. Där råkar han in i de farliga intrigerna i kung Kvasts hov. Den unge igelkottprinsen har just blivit mördad och Urchins hjälte riddar Crispin har fått skulden och tvingats i landsflykt. Men Urchin tror inte att Crispin var skyldig på riktigt och dessutom råkar han avslöja en annan, mycket större hemlig sammansvärjning som kanske kommer att bli hans död.

Det är en hemsk och sorglig bok! Det är det ena dödsfallet efter det andra och ingen hjälte eller hjältinna går säker. Jag undrar om det är ovanligt mycket mord och blod för att vara en ungdomsbok, eller om jag bara blivit gammal och blödig, alternativt glömsk. Men mitt elvaåriga jag hade alldeles säkert älskat boken, jag har alltid varit svag för läskiga sagor.

Och för ekorrar i mantel.

Det är jag visst fortfarande, det här var en mycket läsvärd bok.

Fem på Brexit-ön

Bruno Vincent har gjort ett härligt ofog med Enid Blytons gamla femdeckare: han har skrivit en fullständigt bananas fortsättningsserie. Vad sägs om titlar som Fem blir glutenfria eller Fem på strategisk away-day? De är dessutom designade med exakt samma slags typsnitt, illustrationer och omslagsbildsstil – till och med känslan i omslagsmaterialet är detsamma som i de gamla fem-böckerna. Ofog med hög kvalitet.

Jag läste Five on Brexit Island som handlar om att George, Anne, Dick och Julian (och Tim!) ror ut till Kirrin-ön för att komma bort från uppståndelsen kring Brexitomröstningen. De blir osams när valresultatet kommer ut och George gör ett drastiskt twitteruttalande som resulterar i att de snart blir belägrade av ett stort journalistuppbåd.

Det är en småskojig bok som antagligen bara håller om en är väl bekant med fem-deckarna och deras små egenheter. Det är scones och lägereldar, blandat med politisk satir och en hel del giftpilar åt Boris Johnsons håll. Oerhört lättläst i ett föredömligt kortfattat format. Jag fnissade.

Jag är ju stark motståndare till att man försöker kränga gamla författare med hjälp av nyskrivna förfalskningar, t.ex. David Lagercrantz version av Stieg Larssons böcker eller Sophie Hannahs försök till en ny Poirot. Skillnaden mellan dem och Bruno Vincent är att de förra är seriösa försök att fortsätta skriva i samma stil, så att läsaren kan fortsätta köpa böcker trots att urprungsförfattaren dött. Vad Vincent gör är istället att plocka upp en gammal bokserie och göra något helt och uppenbart annorlunda av den – ett satirverktyg, inte ett försök att sälja mer Enid Blyton. När det dessutom görs snyggt, då är jag helt med på tåget.