England, England

Julian Barnes skriver med något blandad kvalitet men satiren England, England är mestadels mycket rolig, om än lite omständligt skriven.

Det handlar om en mycket rik, skrupellös och bindgalen affärsman som bestämmer sig för att konkurrera ut England med en komprimerad Disneylandsversion. Han köper Isle of Wight och bygger en upplevelsepark med allt engelskt samlat på ett och samma ställe: kungahuset, Big Ben, scones och te, Mary Poppins och Robin Hood, Stonehenge och beefeaters. Det blir en storsuccé eftersom \”patriotism\’s most eager bedfellow is ignorance, not knowledge\”. Det vill säga, folk är inte särskilt intresserade av kunskap och fakta, de vill bara bli underhållna. Och resultatet blir överväldigande: eftersom ingen utlänning längre bryr sig om att resa till gamla tråkiga England går Storbritannien snabbt i konkurs. Skottland och Wales bryter sig loss och går med i EU och England blir ett ensamt, isolerat och bankrupt svart hål där människor lever i bitterhet och fattigdom.

En bok som väl passar särskilt bra idag när britterna röstar om EU-medlemskap. Låt oss hoppas att verklighetens britter är mer förnuftiga än de i Barnes roman.

Sommarsammanfattning

Annikas bokblogg har börjat med fredagsfrågor igen och när det lottas ut såhär vackra bokaskar (kolla in den jättefina asken som låtsas vara en stor bokatlas, den skulle jag väldigt gärna se på mitt soffbord) så kan jag ju inte låta bli att haka på…

Frågan är kort och gott: vad har vi läst för spännande i sommar?

Jo du Annika, det blev en salig blandning…

Sommarens bästa är nog Caitlin Morans Konsten att vara kvinna, följd av Barbara Kingsolvers Giftträdsbibeln. Caitlin Moran var en fin ny bekantskap som satte ord på en hel massa saker som jag brukar gå och tänka på, fast hon gjorde det på ett mycket roligare och grövre sätt än jag någonsin skulle kunnat göra. Moran är min nya husgud.

Sommarens sämsta är antingen Martina Montelius Främlingsleguanen eller Julian Barnes The history of the world in 10 1/2 chapters. Montelius för att det bara var en språknördigt inbäddad egotripp och Barnes för att den var så vansinnigt långtråkig. (Jag är för övrigt lite bekymrad över att jag inte gillade Montelius, jag brukar ju älska absurderier. Men det här var snarare som att läsa vad heter han nu den där brandorangea skåningen på min svarta lista).

Sommarens längsta är Sigrid Undsets härliga medeltidsdrama Kristin Lavransdotter, den var fin och fyllde ut sina tusen sidor på ett alldeles utmärkt sätt. Perfekt sommarläsning med både böldpest och bergatroll.

Sommarens utmaning var att läsa en bok på norska. Det gick alldeles utmärkt! Jag har lärt mig massa nya ord som lugar (hytt) och bedrift (företag). Per Petterson heter författaren och boken Jeg forbanner tidens elv delar jag med mig av som månadens boktips.

Sommarens mest oväntade läsupplevelse är Georges Rodenbach, Bruges-la-morte eftersom jag trodde att det skulle vara en deckare från sjuttiotalet men istället fick en experimentell roman från slutet av artonhundra. Hupp! Recension har jag inte ännu hunnit skriva.

Sommarens roligaste är utan tvekan Timur Vermes, Er ist wieder da (\”Han är tillbaka\”) som är en svindlande politisk satir om Hitler som tidsresenär i nutiden. Det hjälpte kanske att jag läste den tillsammans med en infödd tysk som kunde förklara vissa fina pikar som jag själv hade missat, men jag tror att de flesta kan ha roligt åt den här boken även utan detaljkunskaper om tysk politik och andra världskriget.

Sommarens mest lärorika är den kinesiska biografin Vilda svanar av Jung Chang. En mycket intressant läsupplevelse. Obs! Gräs är borgerligt! Bra att veta så här de sista veckorna innan valet.

Världshistorien i tio och ett halvt kapitel

Julian Barnes är en bra författare, stilsäker och rutinerad, men The history of the world in 10 1/2 chapters var ändå ingen höjdare.

Kanske är det för att jag inte gillar novellsamlingar? Eller för att alltihop mest kändes krystat.

Det är tio \”och en halv\” texter på vitt spridda teman och i mycket olika stil. En är ett rättegångsprotokoll över en fiktiv medeltida domstol som prövar ett åtal mot insekter. En är en samling brev från en allt galnare skådespelare på jobb i Amazonas. En är en småskojig beskrivning av vad som händer efter döden. Den bästa texten är den första, en elak satir som sätter fingret på varför berättelsen om Noaks ark är helt orimlig.

Alla övriga texter länkar till den första novellen genom att de alla nämner arken, på mer eller mindre naturliga sätt.

Kul idé, men inget jag jublar över.

Tematrio: Nu jäklar blir det äntligen av

Skum rubrik tänker du, men det är faktiskt temat för veckans trio hos Lyran! Något omfraserat till det grövre. Lyran frågar efter tre böcker vi \”äntligen läser\” eller som vi tycker att vi snart måste komma oss för att läsa.

Klurig fråga, för böcker som jag vill läsa blir sällan liggandes olästa. I min hylla står (i princip) inget oläst eftersom alla nya böcker först passerar karantäntiden i läshögen vid sängen.

Men den högen sorteras ju om med jämna mellanrum…

En bok jag faktiskt verkligen velat läsa ända sedan jag skaffade den i höstas men som ändå blivit kvar ohyggligt länge i läshögen är Julian Barnes, A history of the world in 10 1/2 chapters. Först lånade den gula huliganens pappa den och sedan har det dykt upp mer högprioriterade böcker hela tiden. Men nu är den näst näst överst i bokhögen (igen), så snart så! Kanske.

Då och då tänker jag att jag skulle läsa Marcel Proust På spaning efter den tid som flytt men å andra sidan är jag egentligen inte särskilt sugen. Och då blir det inte av. Ska jag ta mig an den som årets vinterprojekt tro?

Och så en riktig långlirare: P. C. Jersild. Jag har aldrig läst Barnens ö, den gamla godingen, men eftersom den valdes ut att bli årets Stockholm-läser-bok så blir det nu äntligen av. Den ligger strax efter Barnes i läshögen. Jag fick motorstopp på Jersild redan i gymnasietiden när jag försökte läsa Babels hus som skulle vara rolig men som jag inte fattade ett dyft av och därför avfärdade hela Jersild som en tråkmåns. Fram tills nu alltså.

Se där, jag fixade frågan, fast att den var klurig!

Barnes: Känslan av ett slut

Den nordiska bokklubben träffades hemma hos mig igår, vi diskuterade Julian Barnes The sense of an ending.

Det är en liten, ordsnål och effektiv berättelse om en man som får ett brev som river upp minnen från skoltiden. Vad hände egentligen med skolkamraten Adrian? Och hur ska han övertala sin flickvän från skoltiden att lämna över en gammal dagbok som kanske förklarar allt?

För mig var det mest intressanta med boken hur huvudpersonen gradvis trädde fram i annat ljus… Som läsare får man omvärdera sin bild av personerna om och om igen. Det finns ett par logiska luckor men på det hela taget en mycket välberättad bok, jag gillade den skarpt. Och den fick medelhöga betyg: 6-8 av 10 av hela bokklubben.

Läsvärd!