Det är inte ofta jag ger upp böcker. Jag brukar envist harva igenom även de tråkigaste romanerna i hopp om att slutet kommer vara mödan värd.
Men Viktor Barth-Krons Gröna gården är faktiskt alldeles för jobbig. Språket är svulstigt och styltigt. Handlingen är… jag vet inte om det finns någon handling. Den eventuella handlingen är nämligen dränkt i en oändlig härva insider-fnissigt namndroppande.
Det är här en bok för unga grabbar som jobbar i Stockholmsmedia, samt unga grabbar och tjejer som jobbar inom den politiska svängen i huvudstaden. Barth-Kron har fiffigt skrivit om dagens \”hetaste\” personer i politik och media och döpt om dem med \”lustiga\” alias. Annie Lööf blir Ida Blaadh. Ni fattar. Alla fattar. Det är fruktansvärt poänglöst.
Även för den lilla klubb av insiders som har roligt åt att de känner igen alla huvudkaraktärerna idag, kommer den här boken vara meningslös inom fem år. Som att läsa ett gammalt exemplar av någon skvallertidning.
Viktor Barth-Kron är småkul i krönikeformat i DN, men han behöver jobba på både språk och innehåll innan han får ge ut fler romaner.
Ps. Käre Viktor, hör gärna av dig till mig om du vill få skillnaden mellan \”tveka\” och \”tvivla\” förklarad.
Litterärt ofog 