Liftarens guide till galaxen

Det måste erkännas: jag hade inte läst Liftarens guide till galaxen förrän i år. Hur är det möjligt? Förklaringen är nog att jag försökte mig på den i tonåren, tyckte den var tråkig och gav upp alltihop. Men det är aldrig för sent att börja om.

Arthur Dent råkar ut för två olyckor samma dag: hans hus hotas av bulldozrar och Jorden utplånas. Som tur är räddas han i sista stund av vännen Ford Prefect som visar sig vara en utomjording i färd med att uppdatera en reseguide för hela universum. Efter att ha överlevt de überbyråkratiska och våldsbenägna vogonerna hamnar de genom en osannolik slump på ett rymdskepp med en tvåhövdad förrymd president, en tjej utan tydliga karaktärsdrag samt en deprimerad robot. Jo, och två möss på semester, förstås.

Douglas Adams ingår i samma absurda, språknördiga och halsbrytande berättartradition som Terry Pratchett och Jasper Fforde. Ändå är det inte riktigt så rolig som jag hade förväntat mig. Kanske är det den svenska översättningen som känns lite töntig. Kanske den lite grabbiga tonen med doft av sjuttiotal. Samtidigt är den gränslös och kreativ och jag förstår mycket väl hur det här kunde bli en omedelbar nördbibel och modern klassiker. 

Annons

Världsbokdagen

Glad världsbokdag!

Det måste erkännas, jag har läst med väldigt dålig geografisk spridning hittills i år. Bara europeiskt och US-amerikanskt. Det enda jag läst som med lite god vilja kunde kallas utomeuropeiskt är fransyskan/algeriskan Nina Bouraoui. Hon skriver fantastiska små böcker om identitet, roller och om att växa upp som annorlunda. Läs till exempel den strålande lilla kortromanen Pojkflickan! Underbara skildringar av Algeriets vackra medelhavskust.

Bland europeiska författare har jag i år prickat in Sverige, Finland, Norge, Storbritannien, Spanien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Schweiz och Holland.

Men dagen till ära ska jag väl ändå bidra med några tips från den större världen, nu när Lyran frågar så snällt:

Wole Soyinka är så  mycket mer än en fantastisk frisyr. Han har också skrivit en faslig massa pjäser, böcker och poesi. Självbiografin Aké är väldigt fin och bitvis hemsk, den handlar mycket om hur litteratur och läsning kan rädda liv. Men dessutom måste jag faktiskt nämna Soyinkas fantastiska frisyr. Den är ännu finare live än på foto, jag såg den på en magisk poesiuppläsning med Soyinka när jag bodde i Heidelberg för länge sedan.

Gao Xingjian har jag tänkt läsa mer av men det har liksom aldrig blivit av. Jag läste One man\’s bible som eventuellt finns på svenska också om jag minns rätt. Storslaget och välberättat, tyckte jag i alla fall då. Vad Xingjian har för frisyr vet jag inte.

Alexandr Solzhenitsyn är helt otrolig, att kunna skriva en hel bok om en enda dag i en människas liv utan att det blir töntigt eller tråkigt är en bedrift. En dag i Ivan Denisovitjs liv är desto hemskare eftersom Solzhenitsyn själv genomlevde en hel del av just den där typen av fångläger i Gulag. Han har (hade) också ett mycket märkligt skägg.

Mycket nöje!

Tack och lov, det var en spökhistoria

Det är lika bra att jag erkänner på en gång: jag gillade inte Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon. Nu är det sagt, varsågoda att rasa i sociala media.

Jag har ofta svårt för just latinska världens författare, oklart varför. Jag har väl läst för många titlar som visade sig vara bara romantiskt trams och babbligt svammel med machokulturens typiska sätt att beskriva kvinnor som objekt eller möjligen mycket sexualiserade subjekt.

Så när nordiska bokklubben tog sig an Marina av Ruiz Zafon hade jag låga förväntningar. Och blev därför glad. Det var ju inte alls något romantiskt blaha, det var ju en rätt ruggig spökhistoria! Roligt.

Varför är det förresten så att det läskigaste som finns är läskiga dockor?

Bokslukarens bekännelser: mindre puder, mer prosa

Kanske är det dumt att klaga på för lite lästid (se förra veckans bokbloggsjerka) när en faktiskt ändå hinner läsa så mycket som jag gör.

Så hur tusan lyckas jag processa så mycket litteratur per år? En väldigt bra fråga, jag fattar det inte själv. Ett par tankar:

1) För att jag måste. Jag kan inte sova om jag inte läst åtminstonde en halv sida, läsningen gör att jag slutar älta saker som hänt under dagen och hindrar mig från att grubbla över vad som ska göras imorgon.

2) Genom att jag läser väldigt snabbt. Och det kan jag för att jag läser så mycket. Ju mer en läser desto lättare blir det att läsa. Det är precis som med fysisk träning.

3) Enorma mängder tid frigjordes när vi slutade ha TV hemma. Och då trodde jag redan innan att jag bara tittade lite på den. Jag saknar den aldrig.

4) Och så är det ju det där med könsrollerna. Om en skulle gå med på allt trams som en förväntas lägga tid på eller ta huvudansvaret för enbart för att en är kvinna skulle det fasen aldrig bli någon egentid över. Lite mindre tid åt onödigheter som ett välfönat hår ger lite mer tid åt väsentligheter som att läsa Sagan om ringen för tolfte gången. Lite damm kan en gott ha i hörnen om det betyder att det istället finns tid att stifta bekantskap med Jeanette Winterson och Margaret Atwood. Att leva i en ojämställd relation? Det skulle jag aldrig hinna.

Bokslukarens bekännelser: Murder on the prowl

Jo, det blev ytterligare en kattdeckare. Rita Mae Browns Murder on the prowl.

Det gör mig inte så mycket att handlingen har en del logiska luckor, att mordgåtan är uppenbar eller att karaktärerna är alltför många och statiska. Böckerna är ju så färgglada och fina! Och det är en katt som är huvuddetektiven. Och de är rysligt lättlästa.

Den här gången slog det mig också vad det är som gör dem så enkla att plöja – det är strukturen med superkorta kapitel. När varje kapitel är bara 2-6 sidor långt blir det väldigt svårt att lägga ifrån sig boken eftersom man \”bara ska läsa ett kapitel till\”. Slugt! Och mycket bekvämt för läsaren. Fler bokserieförfattare borde skriva på det sättet.

Älskling, nu blir det kålsoppa en månad igen

Men hur gick det här till? Vad är det i ordet \”köpstopp\” som min hjärna inte förstår?

Köttet är svagt, ack ja.

Bokslukarens bekännelser: nördutgåvan

Jag har möjligen nämnt ett par gånger att jag gillar Sagan om ringen. Där \”gillar\” eventuellt är en stark underdrift.

Från 12-13års-åldern någon gång och fram till ungefär studenttiden läste jag den årligen i Åke Ohlmarks gamla och poetiska översättning (naturligtvis!), i pocketversionen med Alan Lees fina omslagsillustrationer.

Nu för tiden har jag den istället i engelsk nördutgåva, komplett med en stor mängd appendix. Min \”bibel\” har bland annat alla alvkungarnas släktträd i alltför många generationer… Ja, skratta du bara! Jag vet nog att du bara har samlingen med andra-världskrigs-historia för syns skull och att du också hellre läser sagor, egentligen.

Bokslukarens bekännelser: Den otroliga färden

Pälstrollet Tassa, 16 veckor gammal, skuttar i trädgården med sin snuttefilt, en blå tygnoshörning. Det har blivit lite mindre läsning sedan hon flyttade in hos oss… men det är det värt!

Min allra mest känsloladdade läsupplevelse handlar naturligtvis om en hund. Eller snarare om två hundar och en katt. I Sheila Burnfords ungdomsroman Den otroliga färden rymmer en ung labrador, en gammal bullterrier och en egensinnig siameskatt från hundvakten när deras familj har åkt på semester. De beger sig tillsammans på vandring tvärs igenom Kanada för att komma tillbaka till familjehemmet. En helt omöjlig resa. Mamma läste den högt för mig och syskonen någon sommar när vi var små och det gick åt massor med näsdukar åt oss allihop.

Jo, för den är så förskräckligt sorglig att jag gråter bara jag tänker på den här boken. Om någon säger \”det gör inget pappa, jag är glad för din skull\” måste jag blinka jättemycket. Än idag.

För labradoren och katten klarar sig ju, de är unga och friska – men gamle Badgers odds är dåliga redan från början.

I nyare översättningar heter boken Den otroliga vandringen och det blev också namnet på Disneyfilmen som jag inte sett men som knappast är lika sorglig som boken.

Bokslukarens bekännelser: senaste bokinköpet

Veckans fråga i bokbloggsjerkan är: vilka böcker har du klickat hem den senaste veckan?

*host hrm*

Jag vet vad den gula huliganens pappa kommer att säga nu: \”skulle inte du sluta köpa böcker ett tag\”?

Jo!

Men.

Nu bidde det inte så.

I veckan råkade mina fingrar knappa hem följande beställning:
Anders Fager, Jag såg henne idag i receptionen (spökskräckis i Kungsholmenmiljö)
Sofi Oksanen, När duvorna försvann (Oksanen for president!)
Naomi Novik, Crucible of gold (fantasyserie om smart stridsdrake)
Kyung-Sook Shin, Ta hand om min mor (sydkoreansk författare som alla talar om)
Elin Wägner, Pennskaftet (feministisk klassiker)
samt nästan hela Von Pahlen-sviten av Agnes von Krusenstjerna (klassiker med HBTQ-tema).

Apropå det sista, var tusan får man tag på den första boken i Von Pahlen-serien? Jag letar efter Den blå rullgardinen, om någon som läser detta har den och vill låna ut är jag mycket intresserad för den är tvärslut på alla bokhandlar och hos förlaget och jag räknar inte med att snubbla över den på ett antikvariat här i Bryssel. Alla de andra sex böckerna finns att köpa i överflöd, men första i serien är alltså omöjlig. Betyder det att alla köpte bok nummer ett, tyckte den var usel och aldrig besvärade sig med resten av sviten..?

Kanske kan jag muta någon snäll vän/släkting att gå på svenskt antikvariat åt mig.

Bokslukarens bekännelser: Katarina Blum

Det hände sig i januari att jag snubblade över Heinrich Bölls Katarina Blums förlorade heder. Tänkte att den borde man väl ha läst någon gång. Om inte annat så för att kryssa ännu en av Nobelpristagarna.

Kämpade mig igenom boken, inte bara för att det var ett originalex på tyska – jag tyckte verkligen den var genuint långtråkig. Det handlar om Katarina Blum, en naiv och kanske lite småkorkad ung kvinna som blir indragen i press- och polisjakten på en känd terrorist. Berättelsen har ju verkligen potential att vara spännande. Problemet med skandalpressen som skändar henne och smular hennes privatliv i spillror trots att hon är oskyldig, är ett tema som förblivit aktuellt.

Men ändå.

Hela berättartekniken, att bygga upp det hela som en fejkad dokumentär skildring. Det är något som inte klickar. Jag tycker det blir segt.

Och halvvägs igenom Katarina Blums alla vedermödor börjar det gnaga så smått i mig. Är inte det här ändå ganska bekant? Har jag verkligen inte läst den förut? Men jag kan inte komma på hur den slutar… Så jag fortsätter läsa. Och det fortsätter gnaga. Så jag bläddrar bakåt i min läselogg, och jovisst – för exakt ett år sedan läste jag Katarina Blum. Utan att det alltså satte några som helst spår. Pinsamt!

Om jag snubblar över Katarina Blum i januari 2014 igen, kan någon snälla berätta för mig att jag slipper läsa om den då?