Med tjugo kilo potatis på autobahn

Tassahunden är en flytthund. Liksom sångsvanen tillbringar hon sommaren (och, olikt svanen, vintern) i Sverige men höst och vår i Belgien.

Hundtransporten norrut i maj inkluderar alltid ett lager förodlade tomat- och squash-plantor. Hundtransporten tillbaka söderut i augusti har en last av egenodlade grönsaker och hemkokt sylt. I år kör vi ner fyra fulla kassar + en kylväska med godsaker.

Den inre ekorren har upptäckt torkning

Frågan är om det verkligen fortfarande gills som lokalproducerat om en tar med sig maten 170 mil bort?

Resans största besvikelse: frisören Fön&sax i Landskrona som ju har missat att Sax&fön hade varit mycket roligare.

Vi lyssnar på Stephen Fry och är mycket glada att två tredjedelar av resan redan är överstökade. Håll tummarna för att vi överlever sista biten också.

Är vi framme snart?

Bokaffären – livsnödvändig

De skärpte reglerna igen här i Belgien p.g.a. den brittiska mutationen som spridit sig lite för snabbt och som nu ju tyvärr verka visa sig vara farligare än den ursprungliga Covid-19, särskilt för yngre.

Det innebär bland annat att all icke livsnödvändig service som innebär närkontakt (t.ex. frisörer) stängs ner i fyra veckor framåt och ”icke essentiella butiker” bara får ha minimalt öppet och bara ta emot förbokade kunder. Vad innebär då ”essentiell”? Jo: matbutiker, apotek och bokaffärer. Hurra för Belgien, en utmärkt prioritering.

Notera också att bland ”matbutiker” räknas vinbutiker och chokladförsäljare, så jag ska nog överleva det här utan bekymmer.

Ordbanken: karantän

Ibland är det bra att ord förlorar sin bokstavliga betydelse över tid. Till exempel karantän från franskans ord för fyrtio eftersom pestsmittekarantänen varade fyrtio dagar.

Jag är tillbaka i Belgien några veckor och sitter då naturligtvis i karantän hemma, fullt isolerad, går inte ens och handlar (få hemkörning av mat är tillåtet om de lämnar utanför porten).
Tio dagars isolering gör mig ingenting alls. Jag har nämligen sällskap av en riktigt tjock roman av Wilkie Collins. För fyrtio dagar hade jag behövt åtminstone en Dostojevski och ett par Lagerlöf också.

Om mansbebisar och självrespekt

Det är inte direkt feel-good, att läsa Gilles kvinna av Madeleine Bourdouxhe från fantastiska-fruntimmer-boktolvan. Men det var ändå bra läsning.

Elisa är mycket kär i sin man, industriarbetaren. De bor i ett litet hus någonstans i Belgien med sina två barn och Elisa sköter huset och ser till mannens alla (!) behov. När han kommer hem trött från jobbet står maten genast på bordet och Elisa är så rar mot honom fast att han är gnällig och burdus.
Ja, Elisa ställer upp på allt. Till och med när mansbebisen inleder en otrohetsaffär med Elisas yngre syster. Hon tröstar honom när han blir ledsen för att systern tittar åt andra, hon ligger med honom när han blir kåt för att han tänker på systern.
Det här är en förfärlig historia. Bourdouxhe skriver den så bra, så enkelt och okonstlat. Den gör mig alldeles rasande. För det är ju en tidlös berättelse ur verkligheten! Kvinnorna som förr i tiden saknade ekonomiska möjligheter att lämna, kvinnorna som idag saknar självrespekt nog att lämna. De omogna männen som tar sina fruar och flickvänner för givna och behandlar dem som skräp – för att de kommer undan med det. Och detta ständiga daltande med män och mäns egon, all denna onödiga och ovärdiga självuppoffring från kvinnors sida.
Hur kan det upplevas som bättre att leva med en man som Gilles än att leva ensam? Bourdouxhe förklarar det – och ändå inte. Det är en bra bok.

Så typiskt Bryssel

Det har öppnat en ny snabbmatsrestaurant nära där vi bor i Bryssel och den gör mig så glad…

1. Jag vet inte riktigt vad de menar med \”den franska originaltacon\” eftersom tacon inte vanligen anses vara just fransk, men kanske är det sniglar och vitlök i?
2. Javisst, att sätta O\’ framför ett namn är ju en välkänd fransk markör.
3. I en fransktalande stad, om det nu är fransk originaltaco, varför är då skylten på engelska?

Det enda som saknas är en tysk flagga.

Oscar och den rosa damen

Eftersom mitt jobb har stängt ner så har förstås min franskakurs på jobbet också stängt ner, men min franskalärare skickar fortfarande emellanåt läsläxor per mejl.

Vi fick till exempel läsa Eric Emmanuel Schmitts långnovell Oscar et la dame rose om ett barn som håller på att dö i cancer men som får hjälp av en äldre dam att acceptera situationen. Tack vare nyfunnen gudstro, snark. Jag relaterade inte alls till den här texten utan fastnade hela tiden på saker som \”om läkarna vet att pojken bara har två veckor kvar att leva, varför fortsätter hans familj att komma på besök bara en gång i veckan\” och \”så fruktansvärt oetiskt att lura i ett barn en religion mot föräldrarnas vilja på det där sättet\”.

Tanten i rosa blus är förstås fantastisk, hon muntrar upp pojken med vilda historier om sitt förflutna inom fribrottning/wrestling (alltså den där bisarra brottningsformen som egentligen är teater och där deltagarna klär ut sig till superhjältar).

Ändå: så gammaldags att en tror att novellen måste ha skrivits på 1950-talet, inte 2002 (!) – men så är ju Belgien en egen liten tidsloop tillbaka 50 år i tiden också.

Spot uit

Såhär på årets sluttamp så knäckte jag en till bok på nederländska: René Swartenbroekx, Spot uit. Jag tror att titeln kan vara en ordlek: dels \”slut på strålkastarljuset\”, dels ungefär \”utskrattad/hånad\”.

En barnstjärna gör kometkarriär tack vare sin änglalika pojkröst. Han får vara med i TV och ger ut en skiva… Allt går toppen, tycker han själv, fram till dagen då han plötsligt kommer i målbrottet och över en natt förvandlas till en totalnolla. Först då går det upp för honom att mamma och skivbolagsproducenten nog inte bara är vänner och att pappa faktiskt har flyttat hemifrån på riktigt. Samt att hans egna horder av \”kompisar\” plötsligt inte längre är intresserade av att hänga med honom. Allt går snett och han gör något väldigt dumt som motreaktion.
Slutet gjorde mig vansinnigt arg. Tema \”pojkar som beter sig illa och flickor som alltid förväntas förlåta dem vad de än ställer till med\”.
Men så var ju författaren belgare också.

Sjukgymnastik, en språkfråga

På förekommen anledning (en nyopererad menisk) sitter jag just nu i soffan och googlar efter sjukgymnastik i Bryssel.

Inser att det för det första heter \”kinésithérapie\” på franska och tänker omedelbart på Stephen King och Carrie. Nej tack, det vill jag inte ha!

Upptäcker för det andra att en förfärande mängd av sjukgymnastklinikerna i stan också erbjuder allt från aromaterapi till bisarra behandlingar av så kallade energifält. Kvacksalveri är nämligen fullt lagligt här i Europas Ankeborg. NEJ TACK, det vill jag verkligen inte ha.

Kommer slutligen på att det Carrie hade nog snarare var telekinesi vilket ju inte är en slags sjukgymnastik, förhoppningsvis inte ens i Belgien, och slår med en suck numret till den enda mottagningen som inte skyltar med hokuspokus utan som istället har orden \”sport och träning\” någonstans på sin hemsida.

Håll tummarna för mig…