Jag har, med stor möda, läst klart ett par essäer av Henri Bergson. På franska. Heja mig!
Bergson var filosof och texterna Le possible et le réel och La perception du changement ur essäsamlingen La pensée et le mouvant är abstrakta diskussionspapper som resonerar om hur vårt intellekt fungerar, vad förändring egentligen är för något, vad skillnaden mellan det möjliga och det verkliga är.
En liten jämförelse: Naomi Noviks fantastiska roman Uprooted är ett strålande exempel på hur en författare kan måla med orden så att läsaren ser framför sig hur magi flyter fram som en gyllene flod och orsakar magiska rosenbuskar i ett trollkarlstorn.
Bergsons läsare måste istället försöka jobba sig förbi alla orden för att någonstans där bakom försöka få syn på innebörden och betydelsen. Bergson målar inte med orden, han bygger taggtrådsstängsel av dem. Han staplar ord på varandra tills det blivit så högt att ingen kan klättra över – och den som ändå klarar sig över kommer helt utmattad till andra sidan. Det må låta elegant, hans pompösa meningar, men det är mycket svårnavigerat och mycket tröttsamt. Han säger ju så lite, och han gör det med så vansinnigt många ord.
Filosofi – nej tack. Det är lite för mycket kejsarens nya kläder för min smak.
Litterärt ofog 