Min sista insats som vikarierande medlem i Stockholmsbokklubben blev finländska Ann-Luise Bertells Vänd om min längtan.
En flicka berättar om sin barndom i fattiga Österbotten under tidigt nittonhundratal. Hennes mor blir tidigt änka, skaffar en ny man och nya barn. Flickan vill ha mer av livet och tar sig till Nordamerika, blir en av många utvandrare. I mogen ålder återvänder hon till Finland och den familj hon lämnade bakom sig.
Det är en rar liten bok med flera fina beskrivningar och bitvis underbart språk, men inte så mycket mer. Det går aldrig på djupet, det blir inte särskilt vasst, det saknas tyngd. Det glimtar till här och var, men det känns mer som ett tunt lager fernissa utan substans under. En bra bok – men mer hade behövts för att det skulle bli en Mycket Bra Bok.
Och så det där med tidshoppen och parallellspåren. VARFÖR måste VARJE bok nu för tiden ha två parallella berättelser i olika tid som det hoppas mellan? Varför? Varför? När det inte tillför något: ta bort! Fokusera på kärnberättelsen istället.
Litterärt ofog 