Harlem Hellfighters

Jag läste Max Brooks serieroman (graphic novel), The Harlem Hellfighters. Lärorikt! Och snyggt.

Om en oftast bortglömd aspekt av första världskriget, nämligen de kompanier med mörkhyade män som deltog i flera länders arméer. I det här fallet: de afroamerikanska soldaterna som kom att kallas Harlem Hellfighters eftersom de slogs dubbelt så hårt och var dubbelt så tuffa som de andra. Orsaken var förstås att de fått kämpa redan från dag ett mot den amerikanska rasismen och därför blivit lite extra hårdhudade – och mer motiverade att bevisa sitt värde.

Förfärliga scener från mardrömstillvaron i skyttegravarna och den eländiga behandling som de icke-vita soldaterna utsattes för av sin egen (!) militärledning.

Men en intressant historia som behövde berättas (och bättre av Max Brooks än ingen alls).

Annons

Rötter

Alex Haleys moderna klassiker Roots har jag ju hört talas om – men inte förstått att det är en sann historia byggd på gedigen släktforskning!

Kunta Kinte växer upp i en liten by i Gambia. Han varnas ständigt för slavjägarna som kidnappar människor men en dag är ändå oturen framme. Han överlever den fruktansvärda seglatsen över havet, fastkedjad nere i lastutrymmet med hundratals andra. Väl framme planerar han omedelbart sin flykt från de brutala plantageägarna men blir piskad och lemlästad tills han fogar sig i sitt öde. Hans sista rebellhandling blir istället att berätta sin livshistoria för dottern och få henne att lova att berätta vidare för sina barn och de för sina barn, så att familjens rötter i Gambia aldrig glöms bort.

Det är en storslagen bok! Generation efter generation av slavar hankar sig fram, och dör utslitna. Starka män hyrs ut ”för avel”, kvinnorna våldtas av de vita husbönderna, barn säljs bort från sina mödrar så fort de kan gå och stå. Men de som är smarta eller talangfulla nog kan karva ut lite mer frihet och lite mer rättigheter för sig och sina familjer – om de också har turen att hamna hos rätt vita.

Och kapitlen på slutet som beskriver hur Haley steg för steg gick till väga för att spåra sina släktingar, de är imponerande och gripande.

Nej, slaveriet är inte över ens idag, och traumat sitter fortfarande djupt. Vi behöver fortfarande visa respekt för de historiska sår som bara knappt ärrat över.

Stephen Frys version av Illiaden

Stephen Fry! Nu är han så gammal och väletablerad att han kan syssla med precis vad han vill – och då väljer han ett gigantiskt nördprojekt på tema klassisk bildning. JAG ÄLSKAR DET!

Troy är Frys egen sammanställning av det kompletta slaget om Troja. Med utvikningar, förklaringar och kommentarer – och med Frys speciella och mycket roliga tvist på en del dialoger.

Jag lyssnade på ljudboksversionen som författaren läser själv och han är ju genial, så det var utmärkt underhållning.

Om en är lite bildningsnörd och inte tycker det är alltför jobbigt med lååånga listor på namn, vill säga.

Rymdterrorism på nördtema

Jag gillade ju verkligen Andy Weirs Project Hail Mary så jag testade också Artemis av samma författare. Inte alls lika klockren, men rätt trevlig och underhållande.

Småkriminella – men i hjärtat guldgoda – Jazz Beshara har råkat tacka ja till att genomföra ett litet terroristdåd. Det är ännu mer spektakulärt än det först låter, för Jazz bor på månen, i nybyggarstaden Artemis. Där finns bara en enda polis och han går klädd i kanadensiska ridande polisens uniform (!). Men det går ändå väldigt fel p.g.a. brasiliansk maffia, vakuum och att Jazz är naiv/envis.

Det är härligt nördigt! Möjligtvis går Weir lite väl långt i sin iver att beskriva en stentuff brud. Nej, kvinnor ser inte slumpvis halvklotformade föremål och tänker ”tuttar”. Kanske gör vissa män det, men kvinnor vet ju rimligen att normala tuttar sällan är just halvklot.

Mycket humor, mycket vetenskapsnörderi och en del rymdaction. Bra och lättsam läsning, men inte genialt.

Pluspoäng för det oerhört breda och inklusiva persongalleriet!

Uppdrag Hail Mary

Jag hittade en bok som i princip är en fullpoängare: Project Hail Mary av Andy Weir. Hurra, vilken härligt nördig bladvändare!

Den här boken hade jag inte bara svårt att lägga ifrån mig, jag kunde inte heller sluta fundera över den i stunderna jag inte läste.

En man vaknar upp från en längre koma och minns inte ens vem han är. Vilket är lite olyckligt eftersom han är ivägskickad i ett desperat sista försök att rädda hela jorden från utplåning. Han måste få grepp om tillvaron och dessutom försöka lösa problemet med den döende solen, helst nu genast.

Jag älskar boken. Trots att jag verkligen avskyr den genomjobbiga ensam-cowboy-machoman-huvudpersonen. Vilket praktarschel. Men det vägs upp av att Flinta är världens bästa sidekick. Vem Flinta är får du upptäcka själv, men hen är ett genidrag.

Det är mycket vetenskap, men det läggs fram på ett tillgängligt sätt, utan att vara fördummat. Det är mycket som är långt ifrån trovärdigt – framför allt tillbakablickarna till jorden under panikperioden – men en får helt enkelt acceptera premissen och uppskatta berättelsen.

Jag måste nog läsa Ensam på Mars av samma författare ändå, trots att den blev film med Matt Daemon.

Om korrelationen mobbare / läsning

Fundering, apropå mobbningsscenerna i Blå gryning:

  • Är det ett orsakssamband: vissa blir mobbare för att de läser för lite? Böcker bygger ju empati.
  • Eller är sambandet tvärtom: mobbare läser för lite eftersom de inte känner sig representerade i litteraturen, där ju den mobbade alltid är hjälten?
  • Eller är både mobbing och dålig läsförmåga två resultat av allmän idioti hos vissa?

Och om mobbarna hade läst mer, hade de då mobbat mindre – men hade då färre barn vuxit upp med ungdomstrauman som sen lägger grunden till geniala författarskap?

Så många tankar.

För övrigt skulle jag så väldigt gärna vilja få chansen att fråga mina mellanstadiefröknar någon gång: hur mycket såg de egentligen av dynamiken i klassen? De måste väl ändå ha vetat att pojke T och hans gäng gjorde grundskoletiden till ett nio år långt, i princip dagligt helvete för pojkarna L och E? Jag skulle också väldigt gärna vilja fråga pojke Ts mamma: förstod hon verkligen aldrig vad hennes lille grabb ägnade precis hela sin skolgång åt?

(Nej, mig kom han inte åt, men jag kan inte precis skryta med att jag någonsin gick emellan och försökte stoppa saker heller.)

Och hur ser det egentligen ut med mobbing i svenska skolor idag, är den utrotad ännu? Varför inte?

Ozymandias!

Som sagt, ibland går läsningen misstänkt väl hand i hand från ena boken till den andra. Hur ofta hör en namnet Ozymandias?

Väldigt ofta, om en först läser Elly Griffiths Mordkonsulten och direkt därefter John Wyndhams Triffiderna.

Det är referenser till en dikt av Percy Shelley. En resande hittar en söndervittrad staty i öknen – dåtidens arroganta kung som ansåg sig vara världens herre, nu en patetisk stensmula och sedan länge bortglömd.

Varför förhandlare bör spela brädspel

Jag har ett så roligt jobb, har jag nämnt det förut? Min chef skickar mig bland annat till förhandlingar i ett av FN-organen där vi diskuterar bästa sättet att minska luftföroreningar i världen. Den här veckan hade jag normalt sett suttit i Geneve i fyra dygn, men nu kan jag leda EU-delegationen klädd i kavaj uppe och gympabyxor/barfota nere, det är fantastiskt.

Lite förenklat kan en väl säga såhär om att förhandla internationellt: det hjälper att ha spelat mycket brädspel i sitt liv.

Att snabbt kunna begripa reglerna, lista ut vad motståndarna egentligen är ute efter, se kryphålen och tänka ut smarta strategier. Tänk alltså inte ett tråkigt monopolspel där folk slår tärning och hoppar fram och tillbaka med små hattar och strykjärn, utan något av de moderna och intelligenta spelen. Kanske Pandemic eller Dead of winter, spel med ett stort mått av samarbete mellan deltagarna, men också en smula konkurrens.

Och så är det ett fångarnas dilemma för vi spelar det här spelet om och om igen med samma deltagare, så fulspel och fusk lönar sig absolut inte. Tvärtom. Bara den som visar att den är pålitlig kommer få titta på de andra spelarnas kort nästa gång…

Om jag någon gång blir chef kommer jag alltid fråga efter brädspelsvana i rekryteringsintervjuerna.

Lära utantill

Ibland dyker det upp konstiga saker i ens hjärna. Häromdagen var det den här:

Söt och blöt är sagans fé
Trollen är bjudna hit på te
Det lilla trollet, pass för det!
Nu ska mormor bada

Väva och spinna natten lång
Prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla
Hästen heter Sverker!

Povel Ramels Lingonben var en hit när jag var i nioårsåldern, men varför har min hjärna den fortfarande sparad? Och varför bestämde sig hjärnan för att plocka fram just den snutten, just till söndagsdisken?

Lika roliga men lite mer bildningsorienterade är alla olika verser av Anna Maria Lenngren som jag kan recitera på kort varsel.

Nå ser du inte vem det är?
Vad, känns jag inte strax på denna stolta panna?
Men, kors bevars väl, skrek Susanna,
och släppte nålar, sax och tråd,
skall detta vara Hennes Nåd!
Vad! skall det vara? vad! vad! Slyna!
Fort ut på dörren med dig och med din knyppeldyna

Eller de tyska prepositionslistorna: an, auf, hinter, in…

Utantillärning var en grundbult i all utbildning under större delen av mänsklighetens historia. Det funkar nämligen väldigt bra. Minnesramsor från skolåldern sitter djupt. Att memorera klassiska dikter måste väl vara minst lika bra hjärngympa som att minnesträna decimalerna i pi.

Även om just Lingonben inte direkt är Sveriges svar på Shakespeares sonetter.

Små språknyanser på liv och död

Ack ja, när tidningsredaktörer har för bråttom och ingen längre korrläser eller kvalitetsgranskar saker, då kan en få se rubriker som Spanien inför aktiv dödshjälp.

Läskigt värre! Men som tur var handlade det bara om att legalisera aktiv dödshjälp. Det är inte fråga om att omedelbart utsätta miljoner spanjorer för eutanasi.

Skillnaden mellan ”införa” och ”legalisera” är liten, men ack så viktig.