Dum-reform

Alla är vi överens om en sak: alltför många klarar inte av att skilja på ”de” och ”dem”. Antagligen för att skriftspråket är på väg att utarmas och färre och färre läser riktig text regelbundet.

Med vad vi inte är överens om är vad som borde göras åt saken. Vi har ett bildningsgap – ska vi då sänka kraven eller öka kunskapen?

Språkrådets chef har alltså föreslagit att byta ut de och dem mot dom. Så korkat och kortsiktigt.

Förutom att språket blir fattigare och mer oprecist så blir det då ännu svårare för svenska elever att lära sig andra språk, där grammatik fortfarande finns.

Svenska studenter har så låg bildningsgrad redan och så stora kunskapsluckor i internationell jämförelse. Mindre tid på tiktok och videospel, lite högre krav på att man åtminstone ska kunna klara av sitt eget modersmål. Det bör de klara.

En liten bok för ullnördar

Ja, det var ju det där med får…

Jag läste utmärkta no-nonsense-handboken Om ull av Annkristin Hult med flera. Och nu har jag ÄNTLIGEN begripit vad som är skillnaden mellan till exempel rya och gobeläng i ullsammanhang!

Det blir kanske svenskt finullsfår (krustottar). Återkommer i frågan.

Ord jag vill avskaffa

Skamma. Är inte ett ord. Det heter skambelägga. Ordet scamma finns, men det betyder något annat
Tveka på. Heter det inte. Du kan tveka, tveka om någonting, tveka inför någonting, tveka mellan två val eller tvivla på något. Men du kan inte ”tveka på” något. Om du gör det innebär du att du antingen inte har förstått skillnaden mellan tveka och tvivla eller att du behöver jobba på dina prepositioner.
Grym i den felaktiga betydelsen ”duktig”, ”välpresterande”. Den som är grym är ond, elak och utsätter andra för hemskheter. Det vill jag inte bli anklagad för.

Skärp er.

Tack för mig.

Läsa om hund

Jag går just nu en folkhögskolekurs (!) för att få intyg på kompetens som hundskötare. Det är… inte särskilt ansträngande. Dels för att ambitionsnivån på kursen är någonstans i höjd med mattfrans men framför allt för att det är ett roligt ämne.

Hittills har vi läst följande böcker som jag kan rekommendera till blivande och nuvarande hundägare:

Winqvist et al, Anatomiboken – grundkurs i hundanatomi, utgiven av Svenska Kennelklubben
Ylva Trygger, Första hjälpen – en enkel handbok i första hjälpen för hund
Turid Rugaas, Lugnande signaler – om användbara signaler att ge eller känna igen om man möter en ängslig hund
Per Jensen, Hundens språk och tankar – en grundkurs i hundens etologi
Svenska Kennelklubbens Hundmatboken – handfast om vad hundar bör och inte bör äta

Under våren blir det en dipp i läskvalitén för av någon outgrundlig anledning har vi fått Eva Bodfäldts hopplösa Kontaktkontraktet som kurslitteratur. En bok nästan helt tom på innehåll och det innehåll som finns känner jag till stor del igen som ”lånat” från Anders Hallgren. Bättre då att läsa originalet.

Men Rugaas var en ögonöppnare och Winqvist, Trygger och Hundmatboken är utmärkta uppslagsverk som alla hundägare borde ha hemma.

Harlem Hellfighters

Jag läste Max Brooks serieroman (graphic novel), The Harlem Hellfighters. Lärorikt! Och snyggt.

Om en oftast bortglömd aspekt av första världskriget, nämligen de kompanier med mörkhyade män som deltog i flera länders arméer. I det här fallet: de afroamerikanska soldaterna som kom att kallas Harlem Hellfighters eftersom de slogs dubbelt så hårt och var dubbelt så tuffa som de andra. Orsaken var förstås att de fått kämpa redan från dag ett mot den amerikanska rasismen och därför blivit lite extra hårdhudade – och mer motiverade att bevisa sitt värde.

Förfärliga scener från mardrömstillvaron i skyttegravarna och den eländiga behandling som de icke-vita soldaterna utsattes för av sin egen (!) militärledning.

Men en intressant historia som behövde berättas (och bättre av Max Brooks än ingen alls).

Rötter

Alex Haleys moderna klassiker Ro ots har jag ju hört talas om – men inte förstått att det är en sann historia byggd på gedigen släktforskning!

Kunta Kinte växer upp i en liten by i Gambia. Han varnas ständigt för slavjägarna som kidnappar människor men en dag är ändå oturen framme. Han överlever den fruktansvärda seglatsen över havet, fastkedjad nere i lastutrymmet med hundratals andra. Väl framme planerar han omedelbart sin flykt från de brutala plantageägarna men blir piskad och lemlästad tills han fogar sig i sitt öde. Hans sista rebellhandling blir istället att berätta sin livshistoria för dottern och få henne att lova att berätta vidare för sina barn och de för sina barn, så att familjens rötter i Gambia aldrig glöms bort.

Det är en storslagen bok! Generation efter generation av slavar hankar sig fram, och dör utslitna. Starka män hyrs ut ”för avel”, kvinnorna våldtas av de vita husbönderna, barn säljs bort från sina mödrar så fort de kan gå och stå. Men de som är smarta eller talangfulla nog kan karva ut lite mer frihet och lite mer rättigheter för sig och sina familjer – om de också har turen att hamna hos rätt vita.

Och kapitlen på slutet som beskriver hur Haley steg för steg gick till väga för att spåra sina släktingar, de är imponerande och gripande.

Nej, slaveriet är inte över ens idag, och traumat sitter fortfarande djupt. Vi behöver fortfarande visa respekt för de historiska sår som bara knappt ärrat över.

Stephen Frys version av Illiaden

Stephen Fry! Nu är han så gammal och väletablerad att han kan syssla med precis vad han vill – och då väljer han ett gigantiskt nördprojekt på tema klassisk bildning. JAG ÄLSKAR DET!

Tr oy är Frys egen sammanställning av det kompletta slaget om Troja. Med utvikningar, förklaringar och kommentarer – och med Frys speciella och mycket roliga tvist på en del dialoger.

Jag lyssnade på ljudboksversionen som författaren läser själv och han är ju genial, så det var utmärkt underhållning.

Om en är lite bildningsnörd och inte tycker det är alltför jobbigt med lååånga listor på namn, vill säga.

Rymdterrorism på nördtema

Jag gillade ju verkligen Andy Weirs Project Hail Mary så jag testade också Arte mis av samma författare. Inte alls lika klockren, men rätt trevlig och underhållande.

Småkriminella – men i hjärtat guldgoda – Jazz Beshara har råkat tacka ja till att genomföra ett litet terroristdåd. Det är ännu mer spektakulärt än det först låter, för Jazz bor på månen, i nybyggarstaden Artemis. Där finns bara en enda polis och han går klädd i kanadensiska ridande polisens uniform (!). Men det går ändå väldigt fel p.g.a. brasiliansk maffia, vakuum och att Jazz är naiv/envis.

Det är härligt nördigt! Möjligtvis går Weir lite väl långt i sin iver att beskriva en stentuff brud. Nej, kvinnor ser inte slumpvis halvklotformade föremål och tänker ”tuttar”. Kanske gör vissa män det, men kvinnor vet ju rimligen att normala tuttar sällan är just halvklot.

Mycket humor, mycket vetenskapsnörderi och en del rymdaction. Bra och lättsam läsning, men inte genialt.

Pluspoäng för det oerhört breda och inklusiva persongalleriet!

Uppdrag Hail Mary

Jag hittade en bok som i princip är en fullpoängare: Project Ha il Mary av Andy Weir. Hurra, vilken härligt nördig bladvändare!

Den här boken hade jag inte bara svårt att lägga ifrån mig, jag kunde inte heller sluta fundera över den i stunderna jag inte läste.

En man vaknar upp från en längre koma och minns inte ens vem han är. Vilket är lite olyckligt eftersom han är ivägskickad i ett desperat sista försök att rädda hela jorden från utplåning. Han måste få grepp om tillvaron och dessutom försöka lösa problemet med den döende solen, helst nu genast.

Jag älskar boken. Trots att jag verkligen avskyr den genomjobbiga ensam-cowboy-machoman-huvudpersonen. Vilket praktarschel. Men det vägs upp av att Flinta är världens bästa sidekick. Vem Flinta är får du upptäcka själv, men hen är ett genidrag.

Det är mycket vetenskap, men det läggs fram på ett tillgängligt sätt, utan att vara fördummat. Det är mycket som är långt ifrån trovärdigt – framför allt tillbakablickarna till jorden under panikperioden – men en får helt enkelt acceptera premissen och uppskatta berättelsen.

Jag måste nog läsa Ensam på Mars av samma författare ändå, trots att den blev film med Matt Daemon.

Om korrelationen mobbare / läsning

Fundering, apropå mobbningsscenerna i Blå gryning:

Är det ett orsakssamband: vissa blir mobbare för att de läser för lite? Böcker bygger ju empati.
Eller är sambandet tvärtom: mobbare läser för lite eftersom de inte känner sig representerade i litteraturen, där ju den mobbade alltid är hjälten?
Eller är både mobbing och dålig läsförmåga två resultat av allmän idioti hos vissa?

Och om mobbarna hade läst mer, hade de då mobbat mindre – men hade då färre barn vuxit upp med ungdomstrauman som sen lägger grunden till geniala författarskap?

Så många tankar.

För övrigt skulle jag så väldigt gärna vilja få chansen att fråga mina mellanstadiefröknar någon gång: hur mycket såg de egentligen av dynamiken i klassen? De måste väl ändå ha vetat att pojke T och hans gäng gjorde grundskoletiden till ett nio år långt, i princip dagligt helvete för pojkarna L och E? Jag skulle också väldigt gärna vilja fråga pojke Ts mamma: förstod hon verkligen aldrig vad hennes lille grabb ägnade precis hela sin skolgång åt?

(Nej, mig kom han inte åt, men jag kan inte precis skryta med att jag någonsin gick emellan och försökte stoppa saker heller.)

Och hur ser det egentligen ut med mobbing i svenska skolor idag, är den utrotad ännu? Varför inte?