Rötter

Alex Haleys moderna klassiker Roots har jag ju hört talas om – men inte förstått att det är en sann historia byggd på gedigen släktforskning!

Kunta Kinte växer upp i en liten by i Gambia. Han varnas ständigt för slavjägarna som kidnappar människor men en dag är ändå oturen framme. Han överlever den fruktansvärda seglatsen över havet, fastkedjad nere i lastutrymmet med hundratals andra. Väl framme planerar han omedelbart sin flykt från de brutala plantageägarna men blir piskad och lemlästad tills han fogar sig i sitt öde. Hans sista rebellhandling blir istället att berätta sin livshistoria för dottern och få henne att lova att berätta vidare för sina barn och de för sina barn, så att familjens rötter i Gambia aldrig glöms bort.

Det är en storslagen bok! Generation efter generation av slavar hankar sig fram, och dör utslitna. Starka män hyrs ut ”för avel”, kvinnorna våldtas av de vita husbönderna, barn säljs bort från sina mödrar så fort de kan gå och stå. Men de som är smarta eller talangfulla nog kan karva ut lite mer frihet och lite mer rättigheter för sig och sina familjer – om de också har turen att hamna hos rätt vita.

Och kapitlen på slutet som beskriver hur Haley steg för steg gick till väga för att spåra sina släktingar, de är imponerande och gripande.

Nej, slaveriet är inte över ens idag, och traumat sitter fortfarande djupt. Vi behöver fortfarande visa respekt för de historiska sår som bara knappt ärrat över.

Annons

Tonårsuppror i Mekongdeltat

Lite skäms jag – den här borde jag förstås ha läst på franska. Marguerite Duras Älskaren är ju inte ens särskilt lång, 125 sidor. Det hade jag klarat, även om språket ser ut att ha varit ganska finmodellerat i original.

Men nu läste jag i svensk översättning och missade alltså en del av språkklangen. Berättelsen däremot är glasklar i all sin tvetydighet.

En ung vit flicka i franska Indokina (nuvarande Vietnam) har en svår relation till sin mor och sina bröder. Kanske som hämnd, kanske som självbestraffning, kanske bara för den där bekräftelsen som femtonåringar alltid jagar efter – flickan inleder en relation med en äldre kinesisk man. Skammen är total. Rasförräderi! Hora! Men mamman är samtidigt väldigt nöjd med de dyra presenterna som dottern bär hem. Och också: den blodskam som äldste brodern drar över dem alla blir förstås alltid förlåten och ursäktad, han är ju man.

En liten svartsynt berättelse med chockverkan och starkt feministiskt anslag. Lika relevant än idag, förutom den koloniala bakgrundskulissen förstås.

Michelle Obamas biografi

Så fort de där smålångsamma kapitlen om Michelles barndom och ungdom var över blev ju biografin riktigt intressant!

Becoming eller på svenska: Min historia är en väldigt välskriven bok. Michelle Obama skriver i kärnfulla, korta meningar. Rakt på sak. Vad händer när ens livspartner ställer upp i ett amerikanskt presidentval? Hur är det egentligen att leva i Vita Huset? Roligt småskvaller om engelska drottningen och några mycket välformulerade örfilar åt mobbaren Donald Trump. Om hur det är att vara svart, framgångsrik kvinna i ett mycket fördomsfullt land och om vad som händer med en människa som tvingas ha beväpnade säkerhetsvakter omkring sig varje vaken sekund.

Hon lyckas faktiskt med att mest skriva om sig själv och sin syn på saker och ting, även om det förstås blir en hel del om Barack Obama också. Det jag tänker om honom när jag läser är: jäklar, vilket imponerande intellekt – killen är ju ett geni. Men också (vilket Michelle aldrig skriver själv rakt ut): att leva med ett sånt geni är en enorm uppoffring. Barack hade aldrig kunnat hamna där han hamnade om inte Michelle Obama hade gjort alla sina uppoffringar för hans skull, planat marken för honom och skött all service som krävs för att någon ska [själviskt] kunna lägga ner all sin tid och energi på sina egna mål. Jag känner mig kluven…

Det är en bra bok! Läs den – men skumma den första biten om du inte är mycket intresserad av barndomsminnen och pianolektionsanekdoter.

Barndomsskildringar i biografier

Det är inte det att Michelle Obamas biografi är tråkig, det är bara det att den börjar med en ganska lång skildring av hennes barndom och uppväxt.

Även om Michelle Obama blev en väldigt intressant person senare i livet så är det faktiskt såhär: barn är väldigt ointressanta. De gör inte särskilt spännande saker.

Biografskrivare, sommarpratare och folk i allmänhet kan därför gärna hoppa över sina barndomsbeskrivningar, eller i alla fall korta ner dem drastiskt till det som eventuellt faktiskt är värt att läsa. Eller varför inte lägga barndomskapitlen sist? Så kan läsaren läsa dem om hen fortfarande orkar efter huvudtexten.

Stephen Fry som busig bad boy

När Stephen Fry var sisådär i fyrtioårsåldern gav han ut en självbiografi med beskrivning av sin barndom och sina tonår: Moab is my washpot.

Eventuellt var det för att han var på väg att bli jättekänd och insåg att det vore bättre att förekomma eventuella scoopjagande journalister. Istället ger han sin egen väldigt öppenhjärtiga version av saken, och erkänner utan omsvep de stölder, lögner och en del ganska otrevliga beteenden han sysslade med som vilsen och olycklig tonåring. Och så blir det mycket sex, förstås. Alltihop berättat med Frys eleganta och kluriga språk, fullt av bildade referenser. Jag gillar det, som jag gillar allt Stephen Fry gör.

Till exempel de obetalbara beskrivningarna av den dryge, högintellektuelle pretto-sjuttonåringen som hamnar ett par månader i fängelset och med sin elokvens får fångvaktarna att bli fullt förvirrade. De är vana vid drägg med begränsat ordförråd, inte internatskoleungar som driver med dem.

Eller alla de väldigt rara beskrivningarna av ung kärlek. Blandat med en del inte så rara beskrivningar av vad fjortonåriga pojkar på internatskolor ägnar sig åt på fritiden. Det går kladdigt till! Om en ska tro Stephen Fry. Och inte bara mellan de homosexuella pojkarna utan lite till lags.

Titeln är för övrigt tydligen en obskyr bibelreferens (typiskt Fry!), jag var tvungen att googla ganska ihärdigt för denna info eftersom det inte alls förklaras i själva boken (jättetypiskt!).

Matematiska universum och skrävelpellar

Max Tegmarks självbiografi, förlåt, faktabok Vårt matematiska universum, har tagit mig lång, lång tid att komma igenom.

I ärlighetens namn har jag dessutom hoppat över en del av kapitlen när det blev alltför tradigt.

Det började jättebra med intressant bakgrundsgenomgång av vad vi vet om rymden och världen och framför allt: hur vi vet det. Jättespännande! Fortsatte med teoribildningar kring universums utveckling och framtid och huruvida det finns ett eller flera parallella universum/multiversum. Jag har lärt mig om gluoner och uppåtkvarkar och om vågfunktionerna som är stommen i kvantfysik. Utan att vara naturvetare har det gått hyfsat lätt att följa med i Tegmarks beskrivningar, även om jag inte begriper/köper allt han skriver.

Det som varit segt och tråkigt och tvingat mig att hoppa över flera stycken är inte det populärvetenskapliga, inte ens när det gick långt bortom min fattningsförmåga och blev komplett flumabstrakt. Det som är fullständigt outhärdligt är det ständiga namndroppandet, det oändliga självförhärligandet och alla helt onödiga avstickare med opåkallade beskrivningar av personen Max Tegmark. Framför allt: eftersom dessa stycken beskriver en riktigt egoistisk skitstövel (oavsiktligt, antar jag – gissningsvis ville han beskriva sig själv som en cool rebell men det gick fel). Jag hoppas att Tegmark egentligen bara är hälften så arrogant som det verkar när en läser hans bok.

Den som har mer tålamod med skrävelpellar än vad jag har kan antagligen bortse från det självbiografiska – då är det intressant läsning. Om än inte alltid helt övertygande.

Elva år i fångenskap

En del saker är så hemska att de inte går att begripa. Som alla dessa historier med sjuka män som i åratal håller kidnappade flickor inlåsta. Jag läste Michelle Knights berättelse om tiden hon och två andra unga kvinnor satt inspärrade hos galningen Ariel Castro, USA. Boken heter Elva år i fångenskap och bara det är ju helt ofattbart. Hur kan någon vara försvunnen i elva år? Hur kan någon komma undan i elva hela år med tre stulna kvinnor fastkedjade i sitt hus?

Särskilt när det framkommer i fallet Knight-DeJesus-Berry att det dels fanns flera domar mot Castro från tidigare grova våldsbrott mot kvinnor (men utan påföljd, trots dom), att det fanns flera orosanmälningar från grannar (som polisen inte ens hade registrerat och rapporterat ordentligt), att det fanns en hyfsat korrekt fantombild och signalement på DeJesus kidnappare men som polisen aldrig valde att gå ut med. Tyvärr med stark klasspolitisk koppling: både flickorna och förövaren kom från kraftig fattigdom och ett mycket utsatt område som inte var polisprioritet.

Mest hjärtknipande av allt: Knights egen familj letade inte ens efter henne, de hade fullt upp med sina egna drogmissbruk och sina interna problem (inklusive en manlig släkting som våldtog barnen om nätterna i deras eget hem, utan att föräldrarna \”märkte\”något). För fattiga och utsatta barn krävs ett starkt samhälle med rejäla offentliga institutioner som kan dra i nödbromsen vid behov. Ett Donald-Trump-samhälle klarar inte av att rädda de här ungdomarna.

Boken då? Tja, den är ungefär som en väntar sig. Hemskt att läsa, ett viktigt vittnesmål men också en viss otrevlig bismak efter läsningen. Är det verkligen som vittnesmål från en överlevare som den här boken har fått sin spridning?

För övrigt anser jag att Horace borde avgå.

En tysk mans historia

Sebastian Haffner hette egentligen något annat, men hans självbiografi En tysk mans historia gavs ut under pseudonym för säkerhets skull. Den handlar nämligen om livet under den gryende nazismen under mellankrigstiden och skrevs 1939, precis innan andra världskriget till slut bröt ut. Manuskriptet blev dock inte publicerat förrän långt senare, på grund av nämnda krig som tvingade Haffner på flykt.

Haffner är ärlig och rak: han jamsade också med i det nationalistiska som liten pojke under första världskrigets slutskede. Han såg och förstod dragningen till Hitler Jugend, även om han till slut själv backade ur, främst tack vare en judisk flickvän. Haffner förklarar varför så många helt vanliga tyskar drogs till extremismen:

\”Vara med och slå för att inte höra till de slagna. Dessutom: lite oklart rus, enighetsrus, massans magnetism. Vidare hos många: vämjelse och hämndlystnad gentemot dem som hade lämnat dem i sticket. Vidare denna tankegång: Nazistmotståndarnas alla förutsägelser har inte slagit in. De påstod att nazisterna inte skulle segra. Nu har de ändå segrat. Alltså hade motståndarna fel. Alltså har nazisterna rätt.\’ Vidare hos några (framför allt intellektuella): tron att man fortfarande skulle kunna förändra nazistpartiets ansikte och ändra dess riktning genom att själv gå med. Dessutom naturligtvis också vanligt äkta medlöperi och konjunkturanpasslighet.\”

Känns det bekant? En del av det här har nämligen dykt upp idag igen, om än i något mildare grad (än så länge). Många vill gärna glömma att det är här Babiandemokraterna har sina rötter, själv tycker jag att just den saken är väldigt viktig att komma ihåg. Ett bra sätt kan till exempel vara att läsa En tysk mans historia och fundera på om det verkligen är så osannolikt att något liknande fast i modern form skulle kunna hända här och nu.

För övrigt anser jag att Horace måste avgå.

En kärlekshistoria

Astrid Lindgren skrev en liten biografi över sina föräldrar, En kärlekshistoria: Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult. Utifrån pappans berättelser och de kärleksbrev hon fått ärva efter dem rekonstruerar hon i sin egen underbara berättarstil föräldrarnas flört och äktenskap.

Eller rättare sagt: pappans kärlekshistoria. För nog glimtar det fram ganska tydligt i brevväxlingen att Hanna inte var särskilt het på gröten men till slut blev nertjatad av den ihärdige Samuel August. Det är inte så förvånande att trofasta dottern Astrid inte tolkar breven så – hon vill ha det till en fantastisk kärleksaffär – men själv kan jag inte bli av med en bitter bismak efter läsningen. Stackars Hanna.

Ett intressant tidsdokument och med härlig berättarröst trots det lite småsorgliga innehållet.

Treideln – en udda brevroman/litteraturföreläsning

Juli Zeh är en av mina favoritförfattare, hon är smart, allsidig och alla hennes böcker är mycket läsvärda. Jag fick nyligen låna textsamlingen Treideln och hade en hel del trevliga lästimmar med den.

Det är en samling brev från Zeh, eventuellt (sannolikt) fiktiva, med huvudtema \”hur är det att vara författare\”. Först flera brev till förläggaren och ett universitet där Zeh på olika kreativa sätt tackar nej till att ge litteraturföreläsningar på universitetet. Efter många turer till slut ett brev med ja tack. Därefter desperata brev till olika vänner om vad hon ska tala om på universitetet och hur omöjligt det är att beskriva hur en författare arbetar. Smygande övergår dessa brev till diskussioner om en roman hon kanske tänker skriva. Blandat med en serie arga brev till kommunen som vägrar ge henne en större returpappertunna.

Det är genialt! Roligt, vasst och så himla smart. För vad hon gör är ju faktiskt att beskriva precis det hon påstår inte går att beskriva: hur en författare tacklar ett romanprojekt. Med prokrastinering och allt.

Särskilt lurigt eftersom jag har en känsla av att alltihop är en roman och fiktivt och väldigt utstuderat skapat av en mycket slug författarhjärna.

Läs Juli Zeh!