Jag läste Helvetet jag kallade kärlek av Lena Bivner – en roman på självupplevt tema, om psykisk misshandel i ett riktigt förfärligt förhållande.
En kvinna träffar sin drömkille, tror hon. I början är han så fantastiskt gullig och underbar. Men allteftersom så blandas det gulliga ut med förfärliga humörsvängningar och han kan gå på nolltid från kel och nojs till att kalla henne fitta och värdelös.
Lena Bivner försöker förklara mekanismerna, hur det kommer sig att en smart, stark och självständig kvinna ändå kan fastna i ett förhållande präglat av psykisk misshandel. Att det är lite som andra typer av missbruk, en satsar högt för att vinna kickarna – stunderna av perfekt förhållande och intensiv kärlek – och hjärnans belöningssystem gör att en tror insatsen är värd det, särskilt när förövaren systematiskt bryter ner ens självförtroende och förmåga att tänka klart.
Jag förstår det i princip, men samtidigt förstår jag det fortfarande inte. Det är så obegripligt när en inte har varit där själv. Huvudkaraktären säger gång på gång: ”och då bestämde jag mig, att nu får det verkligen vara nog”. Ändå stannar hon kvar och försöker lite till, och lite till. Det är på samma gång så logiskt/mänskligt och så fullständigt ofattbart. Men jag hoppas verkligen att jag slipper trilla i fällan och få en aha-upplevelse från insidan!
Kan det handla om kvinnors curlande av män? Att flickor och kvinnor ju uppmanas att dalta med det sköra manliga självförtroendet, så vi är redan primade på att fastna i den här fällan? Medan en man inte har sådana förväntningar på sig, så det är troligare att han säger ”dra åt helvete” om han utsätts för liknande psykisk misshandel av en kvinna.
En annan tanke: den där myten om att mammor alltid sätter sina barn först… den är helt enkelt inte sann. Kvinnor sätter så ofta sina män först och barnen får anpassa sig. Lena ska nog inte ta för givet att hennes barn kommer att förlåta henne i första taget. Hon var ett offer i sammanhanget, men barnen har ändå också blivit grymt svikna och har all rätt att ställa henne till svars för det när de växer upp. Till skillnad från Lena fick barnen inte ut några fördelar av det hela, de fick aldrig de där lyckotopparna som gjorde helvetet värt det för henne…
Och så det där med sex. Hon säger en gång till sin terapeut: ”Han tvingar mig till sex. Det känns nästan som en våldtäkt”. Eeeh – ja, det är precis det en våldtäkt är. Sex utan samtycke. Att han tvingar dig till det med känslomässig utpressning (ligg, annars kommer jag vara jobbig mot dig i en vecka) är inte mindre våldtäkt än om han tvingar dig med en kniv mot strupen. Det är bara mindre synligt och uppenbart.
Det är i vilket fall intressant och viktig läsning – om än fruktansvärt frustrerande.
Slutsats: Lämna honom!
Om han inte är snäll mot dina barn eller husdjur – lämna honom!
Om han försöker begränsa ditt fria umgänge på tu man hand med vänner – lämna honom!
Om han beter sig som en treåring – lämna honom!
Om han inte klarar av att ta ett nej – lämna honom!
Litterärt ofog 