Apropå cliffhangers i slutet

Om Widholms ouppklarade slut var irriterande så är slutet i Rin Chupecos Wicked as you wish tio gånger värre. Hela boken är en enda teaser för vad som utlovas bli en lååång serie böcker.

Tala är en helt vanlig högstadietjej i en helt vanlig amerikansk småstad. Förutom att det inte är en vanlig småstad, det är en stad i ett parallelt sagouniversum där det bor ovanligt många flyktingar från de magiska sagovärldskrigen. Och förutom att Tala inte är en helt vanlig tjej utan råkar ha en speciell magisk förmåga att stänga av andra människors magi, och att hon är dotter till en filipinsk motståndsrörelsesoldat och en skotsk jättekrigarman. Hennes nye bäste vän visar sig vara kronprinsen av Avalon, jagad av den onda snödrottningen. Han måste finna tre magiska föremål, bryta en förbannelse han har över sig och vinna tillbaka sin just nu nerfrysta tron. Tala vill hjälpa till.

Det är sagoreferenser upp till öronen, det är mångfald till höger och vänster (vissa delar mycket uppiggande, annat lite mjaha). Men till skillnad från Zen Cho som skriver en liknande typ av berättelser så lyckas Chupeco inte imponera. Boken är för plottrig, är inte välskriven och inte fängslande. Det börjar segt, blir helt okej och slutar irriterande på grund av alla olösta trådar – ”läs nästa del så får du veta hur det går!”. Det tar för mycket kraft att hålla reda på vad det är som händer och det är alldeles för många karaktärer som introduceras för snabbt och gör berättelsen förvirrande.

Det bästa med boken är den allra sista luriga tvisten när en får veta vem som var förrädaren. Det kunde jag inte gissa själv men det var smart löst.

Annons

Jurassic Parc 2

Såhär var det: min bokhög började ta slut och Ödlehjärnan blev mycket nervös. Så jag gjorde en räd mot bokbytarhyllan på jobbet och kom hem med Michael Crichtons Jurassic Parc: Lost world. Tro mig, det var det bästa av det tillgängliga.

Men den var ju rätt underhållande – Crichton kan det där med att skriva filmmanusromaner. Även om det är lite av en upprepning från bok ett…

Det har gått ett par år sedan galne John Hammonds försök att starta ett dinosauriezoo fick avbrytas efter den katastrofala testkörningen där bara en handfull besökare överlevde – däribland matematikern Ian Malcolm. Ön brändes ner och alla dinosaurier avlivades. Malcolm lever nu med posttraumatiskt stressyndrom som inte blir bättre av att en ny galen miljardär kommer till honom med ryktet om att vissa av urtidsödlorna kanske överlevde och går att hitta på en grannö…

Det är visserligen favorit i repris med ett misstänkt likadant upplägg: excentrisk entusiast, manlig hjälte + kvinnlig biolog (visserligen stentuff), två barn som inte borde vara där samt onde Dodgson på jakt efter dinosaurieembryon. Velociraptorerna gör sig redo för kalas. Men ändå så lättsamt och bladvändande. Roliga actionscener och en oväntat hög dos feministiska brandtal.

Från feelgood till spionthriller?

Kajsa Ingemarsson skrev ju ett antal chicklitt-feelgoods (Små citroner gula osv) och har tydligen dessutom skrivit en serie trams om andlighet och ”hjärtats vägar” men eftersom jag gillat hennes skarpa tunga i På minuten testade jag ändå hennes mer seriösa roman: Den ryske vännen.

Den är över förväntan, kanske just eftersom jag har haft Ingemarsson stabilt placerad i chicklittfacket och alltså startade från ganska låga förväntningar.

En ny, ung och ambitiös biståndsminister vill visa sig på styva linan och godkänner ett biståndsprojekt i Tjetjenien trots att alla experter avråder henne. Det blir till en prestigefråga som kanske kan stoppa hela hennes gryende karriär. Pengarna försvinner nämligen… Till sin hjälp har ministern en menlös och ganska misslyckad handläggare som i sin tur har trassel i sitt äktenskap (pga han beter sig lite svinigt mot sin unga fru). Misslyckade handläggaren tar kontakt med en till synes mycket hjälpsam diplomat på ryska ambassaden (det kan väl omöjligen slå slint?) och ministern uppvaktas samtidigt av en mycket hjälpsam (och snygg) amerikan.

Det intressanta med den här berättelsen är alla spår av feelgoodskrivandet som dröjer sig kvar: det är överdrivet mycket detaljer om mat och karaktärerna är ganska… korkade. Men där finns också otroligt detaljrika och korrekta beskrivningar av offentlig förvaltning: kontraspionage, biståndshandläggning, hierarkierna på UD. Jag sitter på en liknande typ av jobb och känner igen så mycket.

Det som avgör genren är slutet på romanen. Nej, det är inte en feelgood. Det är en deppihop.

Plus för ljudboksversionen uppläst av Pia Johansson!

Autistisk superhjälte och zombies

M. R. Careys Pojken på bron är en fristående prequel till haussade Flickan med gåvorna.

Zombieapokalypsen är i full gång och desperata överlevande människor försöker hitta ett botemedel mot zombiesmittan. De skickar ut en pansarvagn med ett forskarteam och några (skjutglada) militärer. Ombord finns också en femtonårig pojke som visserligen är ett geni men också autistisk och därför aningens svår att kommunicera med. Men de hittar något helt annat än det de förväntade sig, och ett forskningsetiskt dilemma uppstår.

Intressant, men det blir ändå lite segt. Det är oftast ingen bra idé att fortsätta karva i samma romanidé om och om igen bara för att första boken blev en succéfilm. Det är en tunn intrig. Om än lite tänkvärd.

Hundskadeindex: varning.

Unge Mungo

Bokklubben läste Douglas Stuarts Unge Mungo om ung kärlek i skabbig Glasgowslum på sisådär åttio-nittiotalet.

Gulligt! Tänker du.

Och visst, tonårsgrabben Mungos första spirande förälskelse är oerhört mjukt och vackert skildrad. Problemet är bara att det är en förälskelse med… problem. För det första: Mungos kärlek är katolik medan Mungo är protestant, i en tid och på en plats där fel religion i fel stadsdel innebär storstryk. För det andra: Mungos kärlek är en pojke och det är Mungo också, och det finns det inte någon tolerans för i åttiotalets arbetarklass. För det tredje: Mungos familj är… dysfunktionell. Så till den milda grad. Vilken tur då att unge Mungo får följa med två snälla farbröder på en fisketur för att komma bort lite från alltihop..?

Det som gör den här romanen så extra hjärtskärande är just den känslomässiga bergochdalbanan – från gulligaste mjuka tonårspussar till rå misshandel och förfärlig misär. Den är riktigt välskriven, om än hemsk. Så väldig hemsk.

Men håll ut, det finns en fin ljusglimt på slutet.

Och framsidesbilden är klockren.

Djurskadeindex: Nej, inte bara barn och bögar råkar illa ut i den här historien.

Sluta aldrig fly

Jo, jag trillade dit på en till Harlan Coben. De är ju så lättsmälta och finns som lagom långa ljudböcker som är enkla att lyssna på medan en tränar.

Sluta aldrig fly är en typisk Coben med extravaganta och excentriska karaktärer, många vändningar och flera olika ihopnästlade intriger. Stormrika Win gillar två saker: att spöa upp folk och att ha på sig fina kläder. Han blir inblandad i ett mystiskt mordfall där offret verkar ha kopplingar både till ett gammalt hippieattentat på sextiotalet och till en konststöld och/eller kidnappning av unga flickor. Såklart är ingenting vad det först verkar vara.

Den är rolig, hemsk och lagom underhållande. Tempot är rappt och överraskningarna många.

Inte så dumt alls.

Harlem Hellfighters

Jag läste Max Brooks serieroman (graphic novel), The Harlem Hellfighters. Lärorikt! Och snyggt.

Om en oftast bortglömd aspekt av första världskriget, nämligen de kompanier med mörkhyade män som deltog i flera länders arméer. I det här fallet: de afroamerikanska soldaterna som kom att kallas Harlem Hellfighters eftersom de slogs dubbelt så hårt och var dubbelt så tuffa som de andra. Orsaken var förstås att de fått kämpa redan från dag ett mot den amerikanska rasismen och därför blivit lite extra hårdhudade – och mer motiverade att bevisa sitt värde.

Förfärliga scener från mardrömstillvaron i skyttegravarna och den eländiga behandling som de icke-vita soldaterna utsattes för av sin egen (!) militärledning.

Men en intressant historia som behövde berättas (och bättre av Max Brooks än ingen alls).

Kobran

Frederick Forsyth är ju mest känd för geniala thrillern Schakalen och bland hans andra böcker finns både bra och dåliga titlar.

Kobran är någonstans mittemellan, den är lättläst och håller ångan uppe tvärs igenom men den är inte så där smart som Schakalen.

USAs president övertygas om att narkotikahandeln och tillhörande organiserad brottslighet måste bekämpas med alla tillgängliga medel. Alltså verkligen ALLA medel. Han ger carte blanche och en jättebudget till en erfaren man utan skrupler och kriget mot drogkartellerna trappas upp.

Det är en bok med smak av önsketänkande: tänk om vi verkligen kunde få sätta dit de där jävlarna och stoppa kokainflödet. Och rädda tusentals liv.

Det som gör boken mindre spännande är att det går så lätt för den goda sidan. De bygger fantastiska specialbåtar och skjuter ner smuggelbåtar och smuggelplan utan att bry sig om konsekvenser eller rättstatens principer. Men så enkelt skulle det ju aldrig funka i verkligheten.

Mellanbetyg. Pluspoäng för idealism och optimism.

Tänk om kvinnorna en dag slår tillbaka..?

Katarina Wennstam! Så smart och kunnig. Om hon vill bli president någon dag så tänker jag rösta på henne, utan minsta tvekan. Skuggorna är inte bara en slags deckarthriller, den är också ett otroligt intressant tankeexperiment.

En grupp kvinnor har fått nog – så många våldsamma män som gång på gång misshandlar och våldtar kvinnor och kommer undan med det. De tar saken och lagen i egna händer och utsätter män för exakt detsamma som de tidigare har gjort mot sina fruar och flickvänner. Plötsligt hamnar advokat Shirin Sundin i ett stort moraliskt dilemma. Kan ändamålet helga medlen? Vad händer då med rättstaten? Vad spelar det för roll om folkopinionen ger aktivisterna sitt fulla stöd? Och är de egentligen aktivister – eller terrorister?

Det är så många intressanta trådar att nysta i! Såklart en inte får göra så här… men om nu någon skulle göra det och det fungerar, var det då ändå värt det? För att få till en förändring? Är det mer eller mindre av ett brott att göra mot de här männen exakt vad de redan har gjort mot andra? Hur ska man döma ut straffet – förmildrande eller försvårande omständigheter?

Dessutom: ett väldigt ovanligt (men mycket efterlängtat) sätt att beskriva sex från kvinnors perspektiv, tuffa karaktärer inklusive en hel del bra män (för de finns också, så klart!), ett lurigt slut och massor med fakta om det svenska rättssystemet och svensk kriminalhistoria.

Katarina Wennstam är en pärla. Den här boken kommer jag gå och grubbla på länge.

Shirehästar och skitstövlar

Inger Frimanssons bok Flyktdjur är en roman om dysfunktionella familjer, hopplösa relationer och om hästar.

Etel växer upp med sin mamma och en adoptivpappa som också är hennes biologiska farbror. De har en gård med höns och en liten flock Shirehästar, enorma kallblodshästar. Men som alla tonåringar börjar Etel leta sig bort för att testa sina vingar och hon hamnar raskt i baksätet på en EPA-traktor med en snygg men illa beryktad kille. Sedan följer svek på svek, men till skillnad från hästarna är Etel inte så mycket av ett flyktdjur att hon ger sig iväg när hon borde. Hon har fastnat i en omöjlig relation och det tar många år innan hon på drastiskast möjliga vis lyckas bryta loss. Kanske till priset av sin allra närmaste familj.

Det handlar om mor-dotter-relationer, om män med svag social kompetens, om psykisk ohälsa, om kvinnor som bortförklarar och skyddar sina värdelösa män alldeles, alldeles för länge.

Och så handlar det om stora hästar.

Bra men deppig läsning.