AI enligt Ishiguro

Kazuo Ishiguro! Vi skulle kunna ge honom nobelpriset varje år. Allt han skriver är genialt.

Klara och solen är en typiskt Ishigurosk roman om ett knepigt ämne: AI, smarta robotar och moraliska dilemman.

I en dystopisk framtid kan barn och ungdomar köpa sig en Artificiell Vän som sällskap. Klara är en sån vän, hon står i skyltfönstret och drömmer om att bli vald av ett barn en dag.

Det är så fruktansvärt smart skrivet. Mycket sägs inte alls eller bara mellan raderna. Gradvis upptäcker man mer och mer vad som egentligen händer omkring Klara. Och varför hennes nya matte Josie är så svag! Utan att skriva en splattrig eller överdriven skräckroman pekar Ishiguro väldigt tydligt på vad som kan bli problemet med AI-teknik: Klara vill så väl, hon vill göra gott. Men hon drar sina slutsatser baserat på vad hon lärt sig från människor… och därför blir det inte alltid riktigt bra och säkert i slutänden. De mänskliga tillkortakommandena överförs till robotarna, fast lite farligare. På många sätt blir detta mer skrämmande än om det bara hade varit mord och blod och cyborgerna anfaller.

Det är en förfärligt sorglig och mycket fin bok. Tänkvärd, klok, välskriven, intressant och mycket rar. Stora tankar dolt i det till synes lilla formatet och en enkel berättelse. Genialt.

Annons

En liten bok för ullnördar

Ja, det var ju det där med får…

Jag läste utmärkta no-nonsense-handboken Om ull av Annkristin Hult med flera. Och nu har jag ÄNTLIGEN begripit vad som är skillnaden mellan till exempel rya och gobeläng i ullsammanhang!

Det blir kanske svenskt finullsfår (krustottar). Återkommer i frågan.

Tjärdalen

Sara Lidman! Jag hade läst Med fem diamanter tidigare, den var ingen direkt aha-upplevelse. Men nu tog jag mig an Tjärdalen och NU! Nu förstår jag Sara Lidmans storhet. Det är en fantastisk roman.

Unga paret Nils och Agda vaknar upp till en solig, vindstilla sommarmorgon i Västerbotten. Perfekt väder för att bränna tjära, en livsfarlig process som kräver månader av hårt förberedelsearbete men som kanske kan skapa tillräckliga inkomster för att försörja dem hela vintern och till och med kunna köpa nya skor och kappor till barnen. Men katastrofen inträffar, någon har begått ett oförlåtligt sabotagebrott. Hela byn dras in och påverkas.

Det är så mycket här. Berättelsen. Berättandet! Karaktärerna, språket. Jag älskar boken.

…

Djurskadeindex: stackars katten

Liten Ida

Jag jobbade något år i Marit Paulsens team i Europaparlamentet i Bryssel, det var väldigt lärorikt. Hon var fantastiskt kunnig och tuff.

Förutom reportageböckerna om mat och hållbart jordbruk skrev hon också ett antal romaner, bland annat den mer eller mindre självbiografiska Liten Ida.

Ett litet barn under andra världskriget, hennes mamma lever som flickvän till en eller flera tyska soldater och familjen är därför paria hemma i fiskebyn. Barnets äldre syskon är aktiva i nazisternas tjänst i Tyskland. Själv skickas hon till slut ut på landsbygden för att undkomma flygräderna, men som dotter till en ”tyskhora” får hon det inte lätt. Att hon bara är 5-6 år och inte förstår det där med kriget och nazismen är ingen ursäkt… och när freden kommer blir hon i princip laglös i sitt eget land, dessutom föräldralös när modern genast plockas in som kollaboratör.

Det är en strålande men alldeles förfärlig bok, kraftfull i sitt korta och koncisa format.

Inte konstigt att man blir tuff (och fredsförkämpe) med en sådan start i livet.

…

Djurskadeindex: aj aj.

Blod och mobbing

Jag läste om en modern klassiker: Carrie av Stephen King.

Stackars mobbade Carrie, hon hade aldrig någon chans. Uppvuxen med en religiös fanatiker och galning till mamma, misshandlad och retad från dag ett i skolan. Och när hon får sin första mens blir det en traumatisk upplevelse, mamman hade inte berättat för henne att det skulle hända och hon får panik. Det sätter i sin tur igång en kedjereaktion av händelser – och släpper fri Carries undanträngda superkrafter. Crescendot på den blodiga (!) skoldansen är oförglömligt.

Romanen är skriven i form av en reportagebok med intervjuer och tidningsurklipp från den stora katastrofen. Det är ett bra grepp och boken är, för att vara King, väldigt lagom lång.

Underhållande och rysligt hemsk. Läs den, om du törs!

…

Djurskadeindex: stackars grisar!

Girl, woman, other

Jag läste hypade Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo. En roman som hade varit fullständigt genial om den bara hade varit hälften så lång.

I tolv olika berättelser får vi följa tolv olika kvinnor eller transpersoner, de flesta med icke-vit och/eller icke-CIS-identitet. Det är den radikala lesbiska feministen och kulturskaparen, det är den framgångsrika bankdirektören, det är en gammal dam på Yorkshires landsbygd. Det är framgångssagor och fruktansvärda livsöden. Det är berättelser som vi vanligen inte får höra, om rasism och HBTQ-tema och Storbritannien från ett annorlunda perspektiv.

Dessutom poetiskt berättat, i en väldigt egen stil.

MEN.

Det är alldeles, alldeles för långt. Det är för många berättelser och för många personer att hålla rätt på. Hela slutkapitlet när alla de tolv möts på en härlig efterfest borde ha strukits, det är en typisk ”författaren kan inte släppa taget om sina karaktärer och vill skriva lite till om dem”, en redaktör borde ha sagt nej.

I övrigt: bra, intressant, mestadels mycket läsvärt.

Sista Christie! (typ)

Lystring! Lystring!

Jag har läst alla 66 romaner av Agatha Christie*! Alla!

Nu senast: Destination unknown. Det är en av hennes spionthrillers och den är förvånansvärt bra.

En vetenskapsman försvinner, säkerhetstjänsten misstänker att han antingen har deserterat eller blivit kidnappad till andra sidan järnridån. En självmordsbenägen kvinna med ingenting att förlora rekryteras för att hjälpa till att spåra upp honom. Spännande jakt med James-Bond-vibbar följer.

Men det finns faktiskt en hel del kvar att beta av på Christielistan… hon skrev ju en kopiös mängd deckarnoveller också.

…

*Med ”alla” menar jag alla som getts ut under namnet Agatha Christie. Lilla tanten skrev ju dessutom sex stycken romantiska chicklitts under pseudonymen Mary Westmacott, men där får vi väl ändå dra en gräns, med tanke på hur dåliga kärleksscenerna i hennes detektivromaner är.

Palmemordet och konspirationsteori 2.0

Lena Andersson! Wow.

Koryféerna: en konspirationsroman är inte som någonting annat. Den rör till hjärnan på en på ett alldeles fantastiskt och föredömligt sätt. Litteratur som verkligen får en att tänka. Metalitteratur för nördar.

Det handlar om en fiktiv utredning av Palmemordet, med annat namn, och med en mycket häpnadsväckande lösning.

Tror man.

Egentligen handlar det om konspirationsteorier.

Eller..?

Läs den.

Ändra griftefridslagstiftningen nu!

Katarina Wennstam är ett säkert kort, det har jag sagt förut. Trots de många titlarna i hennes kriminalromanserie finns det alltid en ny vinkling och en ny intressant kommentar till det svenska rättsväsendet. I Djävulens advokat handlar det om kryphålet som våldsamma män kan använda i den bristfälliga griftefridslagen.

En kvinna försvinner men det finns ingen kropp. Problemet är att den oerhört misstänkte äldre och kontrollerande pojkvännen har gjort exakt samma sak förut: han har haft andra flickvänner som försvunnit. Inte ett bra tecken. Migrändrabbade polisen Charlotta Lugn tar tag i fallet och börjar (bokstavligen) gräva. Samtidigt jobbar unga och pigga journalisten Alexandra med en true-crime-podcast som bara går lite (mycket) över alla etiska gränser och rättsstatsprinciper.

Bra och intressant som vanligt! Även om Lugns migrän tar alldeles för mycket plats och stör berättelsen. Vi fattar. Hon har huvudvärk. Det kan inte vara något att skriva flera sidor om i VARJE bok.

Båda huvudspåren är tänkvärda och väl presenterade. Dels rättsstatens principer kontra suget efter omoralisk underhållning utanför ansvarig utgivning och dilemmat med poddcastproducenter som bara letar klick. Dels frågan om griftefridslagen som uppenbarligen innebär att en mördare kan komma undan med minimistraff genom att gömma kroppen – att stycka och gömma undan en kropp har nästan inget straffvärde alls och om det inte finns en hel kropp är risken att bli ditsatt för mord mycket mindre. Om inte lagen ändras är det alltså fritt fram för folk att slå ihjäl någon, gömma undan liket och om man blir påkommen, bara erkänna griftefridsbrott men hävda att personen redan var död – det går ju inte att motbevisa utan själva kroppen. Sådär som den danske galningen i ubåt försökte göra.

Ändra lagen nu!

Hundskadeindex: akta katten!!!

Mestadels harmlös

Den femte och sista delen i Douglas Adams trilogi (sic) om Liftarens guide till galaxen heter Mostly harmless och den som gillade de första fyra delarna blir inte besviken.

Arthur Dent är deppig eftersom han ju såg jorden förstöras av vogonerna som bulldozrade bort hela planeten för att ge plats åt en intergalaktisk motorväg. Han slår sig istället till ro som smörgåsmakare. Under tiden bryter sig Ford Prefect in i Liftarguideförlagets högkvarter för att undvika krav på reseräkningar samt för att rädda världen från ett mycket hotfullt multiplanetärt bolagsövertagande som involverar parallella universum. Och på grund av dessa parallella universum dyker plötsligt en tidigare okänd dotter upp och Arthur Dent får eventuellt en andra chans att rädda jorden från vogoner.

Det är bisarrt, det är galet, det är underbart om en inte har för höga krav på att allt ska hänga ihop i en snörrät linje. Underfundigt och ordlekande. Och ibland (jo) en liten smula utmattande. Jag borde ha läst den här serien när jag var yngre och mer öppen för att bli hänförd av nörderiet.