Clintons kidnappningsthriller

Bill Clinton och James Patterson verkar ha roligt ihop, efter Presidenten är försvunnen skrev de raskt ihop nästa actionthriller: Presidentens dotter.

Hjältepresident Keating (alltså en ny huvudperson, inte samma som presidenten som försvann – klokt nog) har blivit avsatt i en kupp och lever nu stillsamt som expresident. Vilket betyder att han inte längre har lika många livvakter… Men terroristerna han jagade som president har långt minne! De passar raskt på att snappa bort Keatings enda dotter. Nu måste Keating övertala den nya presidenten – alltså hon som kuppade bort honom – att sätta in alla resurser.

Det är fartfyllt, det är många samhällskritiska kommentarer och kängor mot mediadrev och dålig journalistik, en hel del inside-info om Vita Huset och ett par ganska drastiska intrigknixar.

Inte riktigt lika underhållande som Presidenten är försvunnen men jag sträckläste den ändå och hade rätt roligt längs vägen. Clinton och Patterson är ett bra team.

Mord i rymden

Jag läste Chris Hadfield, The Apollo murders. En lite annorlunda version av slutna-rummet-mysteriet, nämligen en mordlysten astronaut på väg ut i rymden i en liten raket.

Kaz är en cool före detta militärpilot som kallas in till att leda det sista Apolloprojektet, den sista raketen som ska åka med folk till månen. Det är tidigt sjuttiotal och fullt kallt krig och ryssarna håller också på med konkurrerande rymdprojekt. Det är alltså viktigt att månlandningen lyckas. Synd då bara att folk råkar ut för ”olyckor” till höger och vänster. Och Kaz måste bedriva detektivarbete genom den mycket begränsade radiokommunikationen mellan raketen och Houstons rymdbas.

Det är underhållande och jag lär mig en hel del om astronauter. Hadfield är gammal astronaut själv och skriver om saker han känner till, minus mördandet får vi hoppas.

Men: nej, det är inte tufft att vara gitarrkillen. Det är inte en bra idé att dra upp guran och spela gitarr för tjejen på första dejten pga narcissistiskt och jättelångtråkigt för den som tvingas vara beundrande publik. Hon kanske också har talanger och intressanta saker att säga… Kaz är en osympatisk hjälte.

I övrigt, rätt skoj och annorlunda.

Körsbärslandet

Dörte Hansens bok Körsbärslandet har fått så fruktansvärt mycket beröm. Jag förstår varför den tilltalar många, men ändå: är den inte lite… långtråkig?

På det klassiska temat ”kärv gammal dam blir snäll när hon träffar sårbar ung person”: Vera är dotter till en polsk flykting och blev ensam kvar med en krigstraumatiserad fosterfar i ett stort trähus på nordtyska landsbygden efter diverse händelser. Till sagda trähus kommer en nyfrånskild systerdotter med osnutet småbarn, för att hitta fotfästet igen. Vera tycker det är jobbigt men tar ändå systerdottern under sina vingar.

Och så porträtteras diverse grannar och folk i allmänhet på landsbygden: hipsterparet som har flyttat ut och som tycker allt är så pittoreskt men blir till allmänt åtlöje. Den äldre bonden som misslyckats med relationen till alla sina söner som raskt flyttat iväg till coolare ställen. Den yngre bonden som stannat kvar och nu har horder av småbarn som allihop kan allting om traktorer.

Det är en lång beskrivning av livet nu för tiden på landet. Kulturkrockarna mellan stad och land, yada yada. Särskilt mycket intrig är det däremot inte, det händer inte så mycket. Det är mer av en tavla än en roman.

Några tankar:

  • Nej, så rensar man inte slaktade djur. Det är fler steg mellan att man plockar ut inälvorna och det blir korv.
  • Tysk barnomsorg verkar tyvärr fortfarande vara en förfärlig kvinnofälla. Anne måste hämta på förskolan senast klockan tre och får därför inte behålla jobbet.
  • För att inte tala om fördelning av vård av barn! ”De delar lika” förklarar författaren, när Annes ex har hand om barnet varannan helg samt under påsklovet. DET ÄR INTE SÄRSKILT LIKA.
  • Men det är kul med plattyskan.

Hundskadeindex: den kärva gamla damen är pigg på att ”avsluta lidande”.

Min syster, seriemördaren

Jag hittade en liten pärla: Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite. En klockren liten berättelse om systerskap i det moderna Nigeria.

Korede är sjuksköterska, ordentlig och redig men ouppskattad av alla. Framför allt av sin otacksamma lillasyster. Systern har diverse dåliga vanor, bland annat råkar hon ständigt ha ihjäl sina pojkvänner. Korede måste rycka ut och hjälpa henne att gömma liken. Samtidigt har hon egna bekymmer, till exempel hur hon ska få den snygge läkarens uppmärksamhet…

Torr humor – underfundiga underdrifter – lite oväntat slut. Jag älskade boken.

Kugghjärtat

Jag hittade en fantastisk ungdomsbok! Kugghjärtat av Peter Bunzl, vilken underbar liten saga.

I ett viktorianskt parallelluniversum med härliga plåtrobotar, luftskepp och ångdrivna bilar blir en flicka plötsligt ensam i världen. Hennes pappa har försvunnit efter att ha blivit attackerad av mystiska män med speglar istället för ögon. Med hjälp av en mekanisk räv, en godhjärtad urmakarlärling och en stor trave läskiga böcker om luftpirater tar hon sig an spegelmännen och försöker reda ut hemligheterna som pappan lämnade efter sig.

Jag älskar den!

Möjligen stör det mig lite att den franska guvernantens franska inte håller måttet – en guvernant säger knappast ”vous” till ett barn.

Men det överskuggas av de härliga detaljerna, den knasiga mekaniska huspersonalen, karaktärerna och bovjakten. Den här hamnar omedelbart på listan över böcker som mina syskonbarn kan få i present när de blir lite äldre och klokare.

Temapark: medeltiden

Jag läste Timeline av Michael Crichton – ni vet, författaren bakom Jurassic Parc och Det stora tågrånet.

En galen miljardär-entreprenör utnyttjar en svaghet i kvantfysiken för att bygga en slags tidsmaskin. Han har nämligen en storslagen idé om att kunna sälja tidsturism. Problemet är att manicken funkar lite sisådär. Ett gäng forskare fastnar i medeltiden och behöver lista ut hur de ska kunna ta sig tillbaka. Synd bara att de har råkat landa mitt i hundraåriga kriget…

Vetenskapssnacket är naturligtvis ren rappakalja. Han hade gärna fått gå in lite mindre i detalj på hur fysiken funkar – det hade nog varit lättare att svälja om han helt enkelt hade hävdat att de lyckats uppfinna tidsresor och inte försökt förklara hur.

Det är en milt roande, dock väldigt förutsägbar historia. Den är skriven som om Crichton hade ett filmmanus i tankarna, med målande actionscener och mer fokus på det visuella än på karaktärernas inre och utveckling. En kul idé.

Hundskadeindex: liten hund får gaffel i baken

Anna Svärd

Tredje delen av Löwensköldska trilogin (Selma Lagerlöf) är mycket mer spretig.

Fattiga dalkullan Anna Svärd har lurats in i äktenskap med sinnessjuke prästdrummeln Karl-Artur. Häxdottern Thea fortsätter att sabotera för dem, i linje med förbannelsen som fortfarande hänger över Löwensköldarna. Anna utsätts för både det ena och det andra, sätts i fattigtorp istället för den fina prästbostad hon trodde hon blivit lovad och de barn hon tar sig an tas ifrån henne. Eftersom hon är en tuff brud klarar hon sig ändå, framför allt från det att Karl-Artur stuckit ifrån henne för att predika ute på vägarna – hurra! Good riddance.

Berättelsen går åt alla håll. Det handlar lite om Charlotte, lite om Anna och lite om Karl-Artur. Baron Adrian Löwensköld kommer in på ett hörn. Den här delen är helt enkelt inte lika bra och genomtänkt som de första två romanerna i sviten.

Och den där förfärlige Karl-Artur. Varför engagerar sig alla dessa kvinnor i att försöka rädda honom efter allt elände han ställer till med? Typisk manscurling. Väldigt provocerande och frustrerande.

Slutet lämnas öppet, men jag tänker att Anna Svärd till slut kommer att be honom dra åt helvete. Det gör hon alldeles rätt i.

Släpp inte taget

Jo, det blev en Harlan Coben till! Släpp inte taget har temat ”knepiga tonåringar och opiatepidemin”.

I en liten förort med väldigt lyckade familjer i övre medelklassen finns en hel drös med problem under ytan. En pojke rymmer efter att ha fått mystiska meddelanden till sin telefon. En flicka har blivit utsatt för mobbning efter att en lärare fällde en tanklös kommentar. En mamma börjar klura på om sonens självmord kanske egentligen inte alls var något självmord. Och så är det den sjuka pojken vars pappa inte kan donera en njure eftersom det visar sig att han inte alls är biologisk far… Och alltihop knyts förstås ihop på ett ganska klurigt vis.

Den här var en av de lite roligare igen, efter den rätt usla Berätta inte för någon. Dessutom är det något av en återträff för en del karaktärer från tidigare böcker: åklagare Cope, stjärnjuristen Hester…

Men nu är jag nog klar med Coben ändå.

Charlotte Löwensköld

Kära Selma Lagerlöf, hon är en klippa. Charlotte Löwensköld är visserligen en av de mest frustrerande romaner jag läst på länge men jag tror det är med flit och den är en luring.

Vid första ögonkastet verkar det här inte alls vara en bok om Charlotte utan om hennes pojkvän Karl-Arthur – finalist till priset Asshole of the year. En självisk, bortskämd pojkman med hybris och bristande empati. Han beter sig illa mot Charlotte, han beter sig illa mot sin gamla mamma och systrarna ska vi inte ens tala om. Charlotte är på mycket oklara grunder ändå väldigt fäst vid honom. Sedan följer förvecklingar av typen ”du vill ändå bara ha mig för pengarna” och ”det är bättre att jag låter dig tro att jag är en bov så du kan gå och vara lycklig med någon annan” men det slutar mer eller mindre lyckligt med att Charlotte till slut gifter sig med en man hon visserligen inte älskar men som är hederlig, vuxen och snäll.

Från första till sista sidan vill man bara att Karl-Arthur ska få ett trubbigt föremål i skallbasen. Och jag undrar om det inte är precis det som är det egentliga budskapet i den här romanen.