Jurassic Parc 2

Såhär var det: min bokhög började ta slut och Ödlehjärnan blev mycket nervös. Så jag gjorde en räd mot bokbytarhyllan på jobbet och kom hem med Michael Crichtons Jurassic Parc: Lost world. Tro mig, det var det bästa av det tillgängliga.

Men den var ju rätt underhållande – Crichton kan det där med att skriva filmmanusromaner. Även om det är lite av en upprepning från bok ett…

Det har gått ett par år sedan galne John Hammonds försök att starta ett dinosauriezoo fick avbrytas efter den katastrofala testkörningen där bara en handfull besökare överlevde – däribland matematikern Ian Malcolm. Ön brändes ner och alla dinosaurier avlivades. Malcolm lever nu med posttraumatiskt stressyndrom som inte blir bättre av att en ny galen miljardär kommer till honom med ryktet om att vissa av urtidsödlorna kanske överlevde och går att hitta på en grannö…

Det är visserligen favorit i repris med ett misstänkt likadant upplägg: excentrisk entusiast, manlig hjälte + kvinnlig biolog (visserligen stentuff), två barn som inte borde vara där samt onde Dodgson på jakt efter dinosaurieembryon. Velociraptorerna gör sig redo för kalas. Men ändå så lättsamt och bladvändande. Roliga actionscener och en oväntat hög dos feministiska brandtal.

Annons

Stardust

Neil Gaiman, som ju är genial, har också skrivit Stardust, en saga med både mycket klassiska och mycket moderna drag. Precis som med Coraline hade jag sett filmen men inte läst boken (och skäms vederbörligen).

Unge Tristran är tafatt och mesig, han bor i en liten by precis på gränsen till det magiska fe-riket där allt kan hända. En dag ser han en stjärna falla och hans högmodiga flickvän ber honom gå in i parallellvärlden och hämta ut den åt henne. Tristran ger sig genast iväg, men jakten på stjärnan blir inte riktigt som han hade tänkt sig. Han konkurrerar nämligen med en elak häxa samt en större syskonskara mordiska riddare. Och stjärnan är inte alls en sten från yttre rymden utan en ganska jobbig tjej som rymmer iväg på en enhörning.

Det är extra allt och väldigt roligt. En traditionell saga med ett par moderna (och lagom feministiska) twistar.

Garp i filmformat

Vi såg om filmversionen av Garp och hans värld från 1982, baserad på John Irvings bok. Den stora behållningen av filmen är en ung och mycket genial Glenn Close. 

Och en del små humorpärlor som den här:

Att köpa ett hus som ett flygplan just kraschat in i eftersom det då är \”pre-disastered\”, det är höjden av säkerhetsmani!

Jag gillade verkligen tidiga John Irving och Garp och hans värld är en av de bästa titlarna. Senare blev han tyvärr mycket repetitiv och tråkig.

Haunting of Hill House

Jag gillar ju Shirley Jackson. Jättemycket.

Jag gillar till exempel hennes klassiska Hemsökelsen på Hill House. 

Så vi har just sett netflixserien som väldigt, väldigt löst bygger på hennes roman: The Haunting of Hill House.

Detta är en mycket, mycket otäck TV-serie. Den har nästan ingenting gemensamt med Shirley Jacksons finurliga och blodisande roman, förutom titeln och att det handlar om ett ondskefullt hus. Det är missbruk, psykisk sjukdom, mardrömmar och en oerhört dysfunktionell familj som inte har rett ut sina relationer efter mammans eventuella självmord för tjugo år sedan. Det är emellanåt lite svårbegripligt, eller så är det bara jag som inte hänger med i allt som antyds. Men jag lutar ändå åt att det är en bra serie, fast oerhört läskig.

Vi har för övrigt också brädspelet som lika löst bygger på Shirley Jacksons roman: Betrayal at House on the Hill. Det är inte läskigt, bara roligt, och en smart spelidé som gör att varje spelomgång blir annorlunda. Vi har hittills drabbats av t.ex. vampyrer, en växande slemklump, en zombie-overlord samt en galen vetenskapsman som krympte oss till tummelisastorlek och släppte ut katter.

Tjänarinnans berättelse – TV-versionen

Har du följt med i TV-versionen av Margaret Atwoods Handmaid\’s tale eller på svenska Tjänarinnans berättelse? Jag har nu sett alla tre säsongerna och är vederbörligen utmattad, traumatiserad och väldigt nöjd.

Det är brutalt, det är hemskt, det är skrämmande trovärdigt och väldigt snyggt. Det är en feministisk fyrbåk som varnar för de fundamentalistiska och ultrakonservativa strömningar som vi faktiskt har omkring oss idag*. I princip en kombination av vad IS nyligen implementerade i Irak och vad Trump propagerar för i dagens USA. Inte särskilt långt från en mycket läskig utveckling av saker vi redan ser hända, alltså.

Jag tycker filmteamet har gjort ett bra jobb med att återskapa Atwoods dystopi och ge den nya djup. Däremot hoppas jag att fjärde säsongen också blir den sista för nu måste det snart vara slut med Gileads skräckvälde! Sluta i tid, det är också en framgångsfaktor för en bra serie.

* Du tror att vi är skonade från orosmoln i Sverige? Googla en stund på vad SD-politikerna föreslår på kommunnivå så ska du få se. Tant Lydia och Steven Jörsäter har en hel del gemensamt, fast Tant Lydia verkar mer empatisk.

Störst av allt – TV-versionen

Malin Persson Giolitos Störst av allt var en toppenbra roman – och jag tycker att TV-versionen håller hög klass den också. Berättelsen om hur hela vuxenvärlden, bländad av makt och rikedom, sviker en ung tjej och låter henne offra sig för en svinig killes skull. För det är ju tjejernas roll, eller hur? Att rädda grabbarna.*

* NEJ DET ÄR DET INTE

Pippis papegoja

Dagens stora nyhetshändelse: Pippi Långstrumps papegoja har dött. It has ceased to be. It is an ex-parrot.

Det är kanske inte så konstigt att riktiga nyheter som klimatet och läget i Ungern får så små rubriker när de ska tävla med sådana journalistiska pärlor.*

* Ironi! För övrigt minns jag det som att Pippi snarare hade en häst och en apa, men de lär väl båda vara döda sedan mycket länge.

Kronprinsessan

Jag snubblade över den några år gamla miniserien Kronprinsessan på SVT-play och konstaterar att jag nog inte borde titta på dramatiseringar av politik och offentlig sektor. Jag fastnar ju bara i alla konstigheterna.

Varför flyttar de inte bara på talskrivaren som inte skriver rätt tal? Eller förklarar hur talen ska skrivas? Om hon ska på ministerrådsmöte, varför går hon då in i Europakommissionens byggnad (= inte ministerrådet)? Och är det såhär Hanne Vibeke-Holst och/eller SVT föreställer sig att ministerrådsmöten går till? Hjälp, vad de skulle bli besvikna. I verkligheten sysslar vi med konkreta förhandlingar, inte stormande känslomässiga brandtal. Det är nämligen så en kommer någon vart i verkligheten.

Och alla orimliga förslag hon kommer med! Ministrar kan inte \”prata med ett annats land småföretagare\”. Att komma in som arrogant besserwisser och tro att en själv är den enda som har begripit någonting är inte heller en effektiv förhandlingsstrategi.

Men det är klart, verkligheten i offentlig sektor gör sig väl inte tillräckligt bra på TV. Det är nämligen inte särskilt dramatiskt, tack och lov.

Tassas syssling filmstjärnan

Visst är hon vacker, lilla hjärtat!

Så är det också en framgångsrik familj hon kommer från. Tassa är faktiskt syssling till Jaeger du Murier de Sordeille, hunden som spelar huvudrollen (nåja, en av huvudrollerna) i franska filmatiseringen av Le collier rouge. De har samma biologiska gammelmormor!

Le collier rouge handlar om en militärpolis som kommer till ett fängelse i slutet av första världskriget för att utreda en man som begått någon slags krigsbrott. Utanför fängelset sitter en hund och väntar tålmodigt. Militärpolisen är trött på död och blod och vill helst fria mannen, men denne är inte särskilt hjälpsam utan verkar snarare försöka få sig själv hängd. Varför?

Vi såg filmen häromdagen och begrep nästan allt (utom varför hunden följer med fel person) trots franskan och dessutom har jag lånat boken för att se om det hela blir mer begripligt i skrift… Klart är i alla fall att det är Jaeger* som är filmens stora behållning.

*och hans pappa som är stunthund och gjorde stridsscenerna!

Hundskadeindex: hunden är krigsveteran och därför ganska full av ärr, men han fick medalj för besväret så det är kanske okej.

Alias Grace

Bokklubben läste Atwood, Alias Grace. Den fick höga betyg, som vanligt när Atwood har varit i farten.

Alias Grace är annorlunda än Atwoods andra: den handlar inte om en dystopisk framtid utan är en historisk roman med verklig förlaga. Kanada, artonhundratal. Grace Marks sitter i kvinnofängelse efter att som sextonårig tjänsteflicka ha varit inblandad i ett brutalt dubbelmord. Men vilken roll spelade Grace i morden? Är hon ett offer eller en mördare? En psykolog skickas in för att göra en bedömning och ta reda på sanningen i en undersökning inför eventuell benådning.

Det är spännande, flerbottnat och klurigt! Starka feministiska drag och bladvändande intrigupplägg. Grace Marks är en fantastisk karaktär, mångsidig och djup. En vet aldrig riktigt var en har henne. Det enda jag inte gillar med den här romanen är slutet.

Alias Grace har också filmats till Netflix-serie, ska försöka få fatt i den också eftersom flera bokklubbare sa att den var lika bra som boken.