Resa till Port Said

Jag läste Resa till Port Said av Lina Sjöberg. Det var väl ingen hit precis*.

Brevroman i två parallella tidsspår, fyrtiotal och nittiotal.

Då: ung kvinna på äventyr i Afrika möter gift man som rymt på egoistiskt mansvis för att förverkliga sig själv på Kilimanjaro medan frun återhämtar sig från att ha fött deras andra barn. Romantisk färd längs Nilen, blickar möts, yada yada.

Sen: gift man, nu gammal, förstår inte varför frun inte är himlastormande tacksam för att han är så kär i henne. Visserligen har hon fått göra allt hemarbete medan han har dragit runt på sånt han tyckte var kul (exempelvis: otrohet på Nilen) och nu dör hon i cancer, men ändå, otacksamma gumma. Samtidigt: den unga Nilflörtflickans gamla mamma (måste vara uråldrig?) har inte kommit över att den unga kvinnan aldrig kom tillbaka efter hjärtekrossningen i Egypten för femtio år sedan.

Den här boken börjar så tråkigt att man vill sticka ut ögonen. Det är styltigt, det är diskbänksrealism och vardagsgrått, det är alldeles för mycket om gud och religion och det är nästan oläsligt med alltför många Du med stor bokstav för att markera att detta skrevs förr i tiden.

Det finns glimtar av någonting bra här och var. Den ljugande gubb-bebisen är trovärdig och realistiskt irriterande. Psykisk ohälsa och utsatthet skildras bitvis bra.

Men ändå: det här är tyvärr en tråkig, tråkig bok.

* kan innehålla spår av underdrift.

Hur ska det gå för Pinnebergs?

Hans Fallada skrev på trettiotalet en roman i följetongsformat: Hur ska det gå för Pinnebergs?

Det är en liten intressant och trivsam relationsroman om ett ungt och fattigt par som råkar bli gravida vid alldeles fel tidpunkt. Men de är kära och optimistiska och fastän inflationen och den ekonomiska krisen är i full gång år 1933 väljer de att gifta sig och behålla barnet.

De har ingen koll på ekonomi, hushållande eller småbarnsvård men de pinnar på bäst de kan, trots problem på alla fronter, främst jobbfronten.

Pinnar ja, jag läste en rolig recension av den här boken hos Boktanken för ett par veckor sedan och såg hela tiden de roliga pinngubbarna för mig medan jag läste…

Det jag gillar med böcker skrivna under trettiotalet är att det är genom dem jag förstår hur andra världskriget kunde uppstå. Den tidens författare uttrycker sig med sin tids ord och baserat på sin tids uppfattningar. Det avslöjar så mycket. Nutida författare skriver om nazisttiden med facit i hand och det är inte riktigt samma sak. Låt oss hoppas att ingen kommer att behöva säga samma sak om vår tid i framtiden.

Im Westen nichts Neues

Jag nämnde häromsistens Väinö Linna och hans fantastiska skildring Okänd soldat. Men Linna är inte den ende som lyckats sätta ord på krigets elände, en annan otäck klassiker är Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. 

Remarque skrev den 1929 när han var i trettioårsåldern, han fortsatte sen att skriva fram till sjttiotalet.

På västfronten intet nytt berättar om hur de unga rekryterna gradvis blir mer och mer avtrubbade i de leriga, hopplösa skyttegravarna under första världskriget. En mycket realistisk skildring av människans försvarsmekanismer när allting är som värst. Läs den!