Etikett: bokhästar

Shirehästar och skitstövlar

Inger Frimanssons bok Flyktdjur är en roman om dysfunktionella familjer, hopplösa relationer och om hästar.

Etel växer upp med sin mamma och en adoptivpappa som också är hennes biologiska farbror. De har en gård med höns och en liten flock Shirehästar, enorma kallblodshästar. Men som alla tonåringar börjar Etel leta sig bort för att testa sina vingar och hon hamnar raskt i baksätet på en EPA-traktor med en snygg men illa beryktad kille. Sedan följer svek på svek, men till skillnad från hästarna är Etel inte så mycket av ett flyktdjur att hon ger sig iväg när hon borde. Hon har fastnat i en omöjlig relation och det tar många år innan hon på drastiskast möjliga vis lyckas bryta loss. Kanske till priset av sin allra närmaste familj.

Det handlar om mor-dotter-relationer, om män med svag social kompetens, om psykisk ohälsa, om kvinnor som bortförklarar och skyddar sina värdelösa män alldeles, alldeles för länge.

Och så handlar det om stora hästar.

Bra men deppig läsning.

Annons

Julkalender: lucka 3

Vem är det som får så ansvarsfulla föräldraråd? Spoiler alert: han säljer den gula hästen inom fem sidor.

\”Ty vår man ägde en häst. Denna var i sig själv ganska anmärkningsvärd. Det var en béarnsk springare, gul till färgen, som höll huvudet lägre än knäna men likväl tillryggalade åtta lieues om dagen. Olyckligtvis voro hästens goda egenskaper ej så i ögonen fallande som hans ovanliga färg och oregelbundna gång, och hans uppträdande i Meung, dit han anlänt ungefär för en kvart sen genom Beaugencyporten, på en tid då alla människor voro hästkännare väckte ett för hästens ägare föga smickrande uppseende. 

  Detta var så mycket obehagligare för den unge X – så hette nämligen denna Rosinantes Don Quixote – som han ej själv var okunnig om det åtlöje en dylik ridhäst kastade över hans egen person, hur god ryttare han än var. Också hade han suckat tungt, då han mottog hästen som en gåva av sin far. Han visste ej att den var värd åtminstone tjugo livres. De ord, som åtföljde gåvan kunde emellertid ej nog uppskattas. 

  -Min son, hade den gascogniske adelsmannen sagt på den béarnska dialekt, som Henrik IV aldrig hade kunnat övervinna, min son, denna häst är född i din fars hus för trettio år sen och har varit i hans ägo alltsedan dess, vilket ger dig skäl nog att sätta värde på honom. Sälj honom aldrig, låt honom dö i lugn på sin ålderdom. Om du drar i fält med honom, så skona honom, som du skulle skona en gammal tjänare! 

  Skulle dig vederfaras äran att  få komma till hovet, en ära vartill din gamla adel berättigar dig, så försvara på ett dig och de dina värdigt sätt ditt adliga namn, som med heder burits av dina släktingar och vänner. Tål inga motsägelser utom av kardinalen och konungen! Genom sitt mod, och endast genom sitt mod, bryter sig en adelsman i våra dagar en bana. Den som darrar en enda sekund låter kanske därigenom lyckan gå sig ur händerna. Du är ung och bör av två skäl vara modig: först och främst för att du är gascognare och för det andra för att du är min son. Frukta ej skärmytslingarna och sök äventyren. Jag har lärt dig att hantera värjan. Du har knäveck och nävar av järn. Slåss vid alla möjliga tillfällen; slåss så mycket hellre som duellerna äro förbjudna och det behövs dubbelt mod att slåss!\”

Mina bästa semesterkompisar

Semestern börjar gå mot sitt slut, men den har varit väldigt bra så jag är nöjd. Vad annat kan en vara med en sån här semesterkompis? Tassahunden har varit med och klättrat (alltså: sovit vid foten av klätterklippan), vandrat (nåja) och följt med mig varje morgon på promenad bort till brevlådan – jag har hämtat tidningen och hon har hämtat fästingar. Alla har vi vår uppgift i livet.
Dessutom har jag kunnat njuta av den här utsikten under en stor del av semestern:

Det här är Isak, min nye näst-bästis (alltså näst efter Tassahunden). Isak är en tinkerhäst och är särskilt duktig på att galoppera längs mjuka skogsvägar, det är ett intresse han och jag har gemensamt. Tänk, vilken tur att det flyttade in så snälla grannar bredvid vårt torp – och att de har en häst över som jag får låna på sommaren! Jag ska börja fulbuda på alla hus de går och tittar på så att de aldrig kan flytta härifrån.

Bokbörsen – ridlära

Vissa böcker är svåra att få tag på. Bo Tibblins klassiska Ridlära är märkligt nog en sådan. Ridningens främsta grundbok, men går inte att få tag på via vanliga bokbutiker längre.

Tur då att det nu för tiden finns andra möjligheter! Bokbörsen, till exempel. Andrahandsförsäljning mellan privatpersoner – fungerade hur smidigt som helst.
Ridlära går igenom alla olika rörelser en häst kan göra, från \”skritt rakt fram\” (lätt) till galoppiruetter (svårt) med superpedagogiska beskrivningar av vad ryttaren ska göra och vad hästen då ska göra och hur en felsöker om hästen gör något annat än ryttaren tänkte sig. De som tror att ridning inte är en idrott kan gärna läsa den här boken och förhoppningsvis inse hur mycket kroppskontroll och fysisk ansträngning som krävs för att kunna ge de små och exakta signaler som gör att en häst gör precis det den ska.
Parallellt med läsningen lyssnade jag för övrigt på Peder Fredrikssons sommarprat. Trivsamt och rätt intressant.

Resegåta: vart är vi på väg?

Det blir inte Orientexpressen, även om det hade passat bra, men jag ska strax sätta mig på ett tåg för att åka till

+

Där ska jag ägna tre dagar åt

samt

Visst låter det trevligt! Kan du gissa var?

Pubar och pubsport skulle kunna vara en dubbel ledtråd, men Lukes pappa är bara en halv. Hjälper det more eller less?

Veterinären

En hästroman för vuxna!

Kristin återvänder till sitt barndomshem för att vara med på mammans älsklingshästs begravning. Mamman är tydligt mer engagerad i hästarna än i döttrarna. Via olika tillbakablickar får man följa Kristins föräldrar och morföräldrar, hopvävda berättelsetrådar med mycket stalldoft och en hel del olyckliga människor.

Gertrud Hellbrands Veterinären är en rejäl bok på många sätt. Väldigt välberättad med precis rätt dos detaljer och ett stadigt flöde framåt. Språket är så imponerande snyggt och genomarbetat. Jag älskar hästmiljön och beskrivningen av ridsport så som den faktiskt är – inte flickig och gullig utan oerhört krävande och fysiskt utmanande. Däremot blir romanen något spretig och alla de många trådarna blir inte fullt hopknutna. Boken skulle ha vunnit på att kortas ner lite.

Hundskadeindex: det handlar om en veterinärstation, vad tror du.

Den svarta hingsten

Hur många gånger läste jag Den svarta hingsten när jag var liten? Tio? Tjugo? Så där som hästnördiga nioåringar gör.

Jag läste om den på tåget upp till Vemdalen, för att komma i rätt ryttarstämning, det fungerade perfekt. Walter Farleys ungdomsklassiker är en sådan där riktig, rafflande äventyrsbok. En vild häst och en pojke är de enda överlevande från ett skeppsbrott. Naturligtvis vinner pojken hästens förtroende och lyckas rida in honom på den öde ö där de båda har hamnat (på mindre än tre veckor!!!). När de räddats tillbaka till civilisationen upptäcker en hästkunnig granne att pojkens häst är en enastående galopphäst, snabbare än någon annan häst i världen…

En härlig, om än fullständigt orealistisk historia.

Och så får du en bild på Mack också, har jag nämnt att han var en fantastisk ny bekantskap?