Psykisk ohälsa med humor?

Brysselbokklubben läste Broken – in the best possible way av Jenny Lawson. En samling självbiografiska kåserier om att leva med depression och ångest.

Att beskriva psykisk ohälsa är inte lätt, att göra det på ett roligt sätt är ännu svårare. Men det är ändå det Lawson gör. Hon har för det mesta en bra balans mellan att förklara med humor och med allvar och boken är för det mesta rolig och/eller intressant. Vissa delar kunde visst ha klippts ner, de verkar mest vara internskämt som Lawson själv har roligt åt men som blir lite ”jo jaha” för oss andra. Annat är jättebra och förklarar för oss ”normalfriska” vad det egentligen kan innebära att leva med de här sjukdomarna.

Dessutom handlar det ganska mycket om märkliga möten med djur, om ofrivilliga oanständigheter och om saker man inte borde prova hemma.

Läsvärt!

Annons

Unge Mungo

Bokklubben läste Douglas Stuarts Unge Mungo om ung kärlek i skabbig Glasgowslum på sisådär åttio-nittiotalet.

Gulligt! Tänker du.

Och visst, tonårsgrabben Mungos första spirande förälskelse är oerhört mjukt och vackert skildrad. Problemet är bara att det är en förälskelse med… problem. För det första: Mungos kärlek är katolik medan Mungo är protestant, i en tid och på en plats där fel religion i fel stadsdel innebär storstryk. För det andra: Mungos kärlek är en pojke och det är Mungo också, och det finns det inte någon tolerans för i åttiotalets arbetarklass. För det tredje: Mungos familj är… dysfunktionell. Så till den milda grad. Vilken tur då att unge Mungo får följa med två snälla farbröder på en fisketur för att komma bort lite från alltihop..?

Det som gör den här romanen så extra hjärtskärande är just den känslomässiga bergochdalbanan – från gulligaste mjuka tonårspussar till rå misshandel och förfärlig misär. Den är riktigt välskriven, om än hemsk. Så väldig hemsk.

Men håll ut, det finns en fin ljusglimt på slutet.

Och framsidesbilden är klockren.

Djurskadeindex: Nej, inte bara barn och bögar råkar illa ut i den här historien.

Kolibrin

Bokklubben är tillbaka! Vi läste Sandro Veronesi: The hummingbird.

En ensam och ganska olycksdrabbad man försöker hålla ihop spillrorna av sin mycket splittrade familj. Det är tragiska dödsfall och mental ohälsa i parti och minut.

Dessutom en rejäl dos magisk realism. Veronesi är något av en modern italiensk Isabel Allende för män, kan man säga så?

Jag var medelförtjust. Men mycket glad att bokklubben möjligen går att återuppliva igen.

Bokklubbsbok: Reservoir 13

The most awesome reading circle läste Jon McGregor, Reservoir 13. En liten bok med mycket innehåll.

En liten by, någonstans i norra England – ett traditionstyngt gruvdistrikt med får, kolonilotter och en sista kvarlevande byslaktare (konkursfärdig på grund av det nya stora snabbköpet). På nyårsafton försvinner en turist – en trettonårig flicka. Trots ihärdigt letande, skallgång över heden och en enorm polisinsats förblir hon försvunnen. Åren går och eftersom fallet aldrig avslutas blir det ett öppet sår som byn får fortsätta leva med, fast att de inte ens kände flickan.

Det är jätteintressant! Och så väldigt snyggt skrivet. Ett flöde med korta meningar, blandat högt och lågt. Man följer år efter år i byn, samma rutiner som återkommer (julpantomimen i kyrkan, det årliga brunnspyntet, svalorna bygger bon, fåren klipps, rävungarna kommer ut ur grytet…). Vi får lära känna flera personer i byn och hur deras relationer utvecklas över tid. Det mesta berättas bara mellan raderna, det är minimalistiskt och kortfattat men McGregor lyckas säga så väldigt mycket med de få ord han väljer.

Det är också jättefrustrerande! För boken handlar om hur jobbigt det är när ett samhälle inte får svar och inte får avslut på ett gemensamt trauma. Vilket betyder att spekulationerna fortsätter och alla förblir möjliga misstänkta, även 13 år efter flickans försvinnande.

Och hur snart efter händelsen får de börja vara glada, fira och ha byfester igen utan att det är opassande?

Mycket läsvärt och en utmärkt bokklubbsbok, som skriven för att diskuteras över ett glas vin.

Black water sister

Jag har ju verkligen gillat Zen Chos andra böcker – de har allihop varit spektakulärt annorlunda med väldigt oväntade persongallerier.

Black Water Sister är mer nedtonad och seriös. För att vara Zen Cho, alltså.

Jess flyttar från USA där hon vuxit upp, för att följa med sina föräldrar till deras hemland Malaysia. Det blir en rejäl kulturkrock och inte enklare av att Jess råkar få sin mormors mycket bråkiga spöke på halsen. Mormorspöket har inga skrupler och försöker komma åt att knycka Jess kropp för att göra egna utflykter. Hon har nämligen ouppklarade affärer med stans rikaste gangster och med en gudinna som saboterar byggarbetsplatser. Jess måste rycka in och få pli på mormor, gangstern och gudinnan. Jo, och så måste hon försöka hålla sin indiska flickvän hemlig för sin homofoba och smått rasistiska familj.

Det är roligt men också en hel del allvar. En young adult-berättelse med mycket kärlek, jämställdhetsteman och krocken mellan västerländsk vetenskap och kinesisk mytologi. Jag älskar språkklangen och de malaysisk-kinesiska småorden som ger färg åt berättelsen.

Zen Cho kan skriva mer än bara svart HBTQ-Harry Potter!

Framtidsministeriet – en klimatvision

Bokklubben läste alltså The ministry for the future av Kim Stanley Robinson.

Det är en lite märklig bok och jag tyckte egentligen inte om den, men är glad att jag läste den. Den var intressant och fick igång en massa tankeprocesser.

En ganska nära framtid: IPCC-rapporterna och en serie extrema väderhändelser (bland annat värmeböljor med tiotusentals dödsoffer) i kombination med aktiv eko-terrorism har äntligen fått eld under galoscherna på mänskligheten. Parisavtalets parter instiftar ett nytt globalt FN-organ som ska granska att avtalet följs, det får skämtsamt smeknamnet Framtidsministeriet, med uppdrag att bevaka att världen räddas på vad sätt det går.

Boken består av en stor mängd fristående kapitel från många olika personers perspektiv, som tillsammans ger en mosaik av framtidsglimtar (jmf World War Z). Men mest följer läsaren framtidsministeriets direktör Mary, samt klimataktivisten Frank. Deras vägar korsas förstås ganska snart.

Det här ska vara en hoppfull bok om möjliga lösningar – ett framtidsscenario där vi faktiskt vänder klimatförändringen och får planeten på rätt väg. Och det är smäckfullt med olika lösningsförslag, allt från geoengineering för att rädda glaciärer till finansiella instrument för att folk äntligen ska börja betala vad saker faktiskt kostar. The Half Earth Project som vill bevara mer natur åt vilda djur och växter har fått genomslag och flygresor har i princip stoppats helt. Befolkningen i världen minskar. Världen genomgår en total omdaning.

Problemet: det verkar så otroligt osannolikt. Och alla lösningar bygger på återinförande av statssocialism. I Robinsons värld är alla fattiga för klimatåtgärder och alla rika är bovar; alla stater gör bara goda miljöval och alla företag vill bara förstöra. Jag tror han har fel. Titta till exempel på de gula västarna i Frankrike som satte stopp för ett förslag till miljöomställning med bland annat ökad beskattning av fossila bränslen – det var inte överklassen som stod i rondellerna och kastade gatsten. Det finns folk både för och emot i varje befolkningsgrupp. Och alla stater är inte bättre förvaltare av våra gemensamma resurser, se på gulfstaterna, USA under Trump, Ryssland under Putin… Dessutom tror jag inte alls på blockchain som gudagiven lösning på allt. Robinson verkar ha missat hur otroligt mycket energi som går åt för blockkedjor, det är inte en klimatsmart grej.

Däremot tror jag han har helt rätt i att det tyvärr nog kommer krävas ett antal katastrofer och incidenter där miljontals människor dör i bränder, värmeböljor och översvämningar innan vi får ändan ur och börjar ta ordentliga krafttag. Vi har haft alla de problemen nu i somras, med ett antal dödsfall som följd – men det har inte fått brett genomslag i form av avbokade flygresor, koldioxidskatter och sträng lagstiftning mot kolkraft och oljeborrning! Tvärtom. ”Bara ett par hundra döda” verkar inte räcka. Precis därför drar en del karaktärer i Robinsons roman slutsatsen att terrorattentat blir nödvändigt, en form av planetära självförsvarsaktioner.

Det är inte en dålig bok. Men det är ingen bra roman. Det är något annat än en roman, kanske snarare en idébok eller debattbok, i romanförklädnad. Den ska inte läsas för sina litterära kvaliteter, för det har den inga. Men det kan vara en källa till inspiration, och tanken: skulle det här kanske funka på riktigt? Hur skulle vi göra för att det skulle kunna funka på riktigt? Vad ska vi egentligen ha för plan för att fixa jobb när den nödvändiga omställningen äntligen genomförs? Hur ska vi skatteväxla så att smutsigt blir dyrare och rent blir billigt?

Klockan tickar…

Return of the bokklubb!

Bokklubben träffades! På riktigt! Det var första gången på ett och ett halvt år – det var verkligen på tiden.

Vi har ju träffats under pandemin också, men bara över zoom. Det är inte lika roligt.

Det blev ganska mycket vin och väldigt mycket diskussioner om den rätt tunglästa boken: Kim Stanley Robinsons Ministry for the future.

Mer om den separat, den kräver ett helt eget inlägg. Kolla bara så många post-it-lappar som gick åt under läsningen:

Världens bästa most awesome book club!

Babbliga latinamerikanska farbröder

Det är inte så ofta jag inte läser klart en bokklubbsbok i tid. Men ibland händer det.

Som i fallet med Jorge Luis Borges novellsamling Fiktioner. Aj! Den läsningen satt långt inne. Jag är ju inte precis något fan av ordöversvämmade latinamerikanska gubbar. Eller av noveller. Eller av noveller som låtsas vara knastertorra essäer.

Just det här med att skriva fiktiva faktatexter, det var väl ändå inget genidrag. Visst, kul att Borges ville leka med genrerna och hitta på helt egna utläggningar om fiktiva lexikon. Men det var nog roligare för honom att skriva än det blir för oss att läsa.

Fiktioner innehåller också några bra texter, när en väl förstått att en måste hoppa över de första två essäerna eller dö tristessdöden på kuppen. Där finns ett samhälle med mycket märkligt lotterisystem, ett bibliotek som innehåller alla böcker i universum, en man som upptäcker att han bara är drömd av någon annan. Dessutom några lite mer realistiska små berättelser om folk som hämnas på varandra på gruvliga sätt.

Men inte ens hon som valt boken lyckades läsa ut den på första försöket, och då var den ändå bara 200 sidor lång.

Betty

Bokklubben läste Betty av Tiffany McDaniel. En klassisk uppväxtskildring av livet i hård miljö. Jag gillar den.

Det handlar framför allt om Betty och hennes pappa. Bettys pappa är cherokee, hennes mamma är vit. De flesta av de totalt åtta barnen är hyfsat ljushyade men Betty är lika mörk som sin pappa och de har därför ett särskilt band, framför allt för att de utsätts för samma grova rasism. Familjen lever fattigt och utsatt, flera av barnen dör mycket unga. Det är inte en barnen-i-Bullerbyn-uppväxt om vi säger så.

Den här berättelsen täcker in så mycket: ras, jämställdhet, psykisk ohälsa, HBTQ-perspektiv. Det handlar om sexuella övergrepp, mobbning och skadliga skönhetsideal. Men det finns också värme och hoppfullhet. Det är en mycket ovanlig pappaskildring och Betty tar sig igenom med huvudet högt. Hon är en mycket stark karaktär, och intressant genom sitt dubbla utanförskap.

Jag blev positivt överraskad och sträckläste boken.

..

Hundskadeindex: en hund, flertal kattungar, fåglar, etc.

Bokklubben läser: Yaa Gyasi

Den andra bokklubben läste Yaa Gyasis Homegoing och nu läste den Most Awesome bokklubben hennes nästa roman Transcendent kingdom. Jag kan rapportera att båda var bra.

Det handlar om syskonskap, om opioidpandemin, om att leva som barn till invandrare och om det läskiga i att släppa in nya vänner i sitt liv. Gifty är neurokirurg med en lysande karriär och ljus framtid, men hon vill absolut inte prata med någon om sitt liv eller sin familj. Där finns nämligen anledningen till att hon forskar på just beroendeproblematik.
Det är ibland lite för mycket parallella spår med den där neurovetenskapen, men på det stora hela gillar jag boken. Yaa Gyasi är bra på vad hon sysslar med.