Black water sister

Jag har ju verkligen gillat Zen Chos andra böcker – de har allihop varit spektakulärt annorlunda med väldigt oväntade persongallerier.

Black Water Sister är mer nedtonad och seriös. För att vara Zen Cho, alltså.

Jess flyttar från USA där hon vuxit upp, för att följa med sina föräldrar till deras hemland Malaysia. Det blir en rejäl kulturkrock och inte enklare av att Jess råkar få sin mormors mycket bråkiga spöke på halsen. Mormorspöket har inga skrupler och försöker komma åt att knycka Jess kropp för att göra egna utflykter. Hon har nämligen ouppklarade affärer med stans rikaste gangster och med en gudinna som saboterar byggarbetsplatser. Jess måste rycka in och få pli på mormor, gangstern och gudinnan. Jo, och så måste hon försöka hålla sin indiska flickvän hemlig för sin homofoba och smått rasistiska familj.

Det är roligt men också en hel del allvar. En young adult-berättelse med mycket kärlek, jämställdhetsteman och krocken mellan västerländsk vetenskap och kinesisk mytologi. Jag älskar språkklangen och de malaysisk-kinesiska småorden som ger färg åt berättelsen.

Zen Cho kan skriva mer än bara svart HBTQ-Harry Potter!

Framtidsministeriet – en klimatvision

Bokklubben läste alltså The ministry for the future av Kim Stanley Robinson.

Det är en lite märklig bok och jag tyckte egentligen inte om den, men är glad att jag läste den. Den var intressant och fick igång en massa tankeprocesser.

En ganska nära framtid: IPCC-rapporterna och en serie extrema väderhändelser (bland annat värmeböljor med tiotusentals dödsoffer) i kombination med aktiv eko-terrorism har äntligen fått eld under galoscherna på mänskligheten. Parisavtalets parter instiftar ett nytt globalt FN-organ som ska granska att avtalet följs, det får skämtsamt smeknamnet Framtidsministeriet, med uppdrag att bevaka att världen räddas på vad sätt det går.

Boken består av en stor mängd fristående kapitel från många olika personers perspektiv, som tillsammans ger en mosaik av framtidsglimtar (jmf World War Z). Men mest följer läsaren framtidsministeriets direktör Mary, samt klimataktivisten Frank. Deras vägar korsas förstås ganska snart.

Det här ska vara en hoppfull bok om möjliga lösningar – ett framtidsscenario där vi faktiskt vänder klimatförändringen och får planeten på rätt väg. Och det är smäckfullt med olika lösningsförslag, allt från geoengineering för att rädda glaciärer till finansiella instrument för att folk äntligen ska börja betala vad saker faktiskt kostar. The Half Earth Project som vill bevara mer natur åt vilda djur och växter har fått genomslag och flygresor har i princip stoppats helt. Befolkningen i världen minskar. Världen genomgår en total omdaning.

Problemet: det verkar så otroligt osannolikt. Och alla lösningar bygger på återinförande av statssocialism. I Robinsons värld är alla fattiga för klimatåtgärder och alla rika är bovar; alla stater gör bara goda miljöval och alla företag vill bara förstöra. Jag tror han har fel. Titta till exempel på de gula västarna i Frankrike som satte stopp för ett förslag till miljöomställning med bland annat ökad beskattning av fossila bränslen – det var inte överklassen som stod i rondellerna och kastade gatsten. Det finns folk både för och emot i varje befolkningsgrupp. Och alla stater är inte bättre förvaltare av våra gemensamma resurser, se på gulfstaterna, USA under Trump, Ryssland under Putin… Dessutom tror jag inte alls på blockchain som gudagiven lösning på allt. Robinson verkar ha missat hur otroligt mycket energi som går åt för blockkedjor, det är inte en klimatsmart grej.

Däremot tror jag han har helt rätt i att det tyvärr nog kommer krävas ett antal katastrofer och incidenter där miljontals människor dör i bränder, värmeböljor och översvämningar innan vi får ändan ur och börjar ta ordentliga krafttag. Vi har haft alla de problemen nu i somras, med ett antal dödsfall som följd – men det har inte fått brett genomslag i form av avbokade flygresor, koldioxidskatter och sträng lagstiftning mot kolkraft och oljeborrning! Tvärtom. ”Bara ett par hundra döda” verkar inte räcka. Precis därför drar en del karaktärer i Robinsons roman slutsatsen att terrorattentat blir nödvändigt, en form av planetära självförsvarsaktioner.

Det är inte en dålig bok. Men det är ingen bra roman. Det är något annat än en roman, kanske snarare en idébok eller debattbok, i romanförklädnad. Den ska inte läsas för sina litterära kvaliteter, för det har den inga. Men det kan vara en källa till inspiration, och tanken: skulle det här kanske funka på riktigt? Hur skulle vi göra för att det skulle kunna funka på riktigt? Vad ska vi egentligen ha för plan för att fixa jobb när den nödvändiga omställningen äntligen genomförs? Hur ska vi skatteväxla så att smutsigt blir dyrare och rent blir billigt?

Klockan tickar…

Return of the bokklubb!

Bokklubben träffades! På riktigt! Det var första gången på ett och ett halvt år – det var verkligen på tiden.

Vi har ju träffats under pandemin också, men bara över zoom. Det är inte lika roligt.

Det blev ganska mycket vin och väldigt mycket diskussioner om den rätt tunglästa boken: Kim Stanley Robinsons Ministry for the future.

Mer om den separat, den kräver ett helt eget inlägg. Kolla bara så många post-it-lappar som gick åt under läsningen:

Världens bästa most awesome book club!

Babbliga latinamerikanska farbröder

Det är inte så ofta jag inte läser klart en bokklubbsbok i tid. Men ibland händer det.

Som i fallet med Jorge Luis Borges novellsamling Fiktioner. Aj! Den läsningen satt långt inne. Jag är ju inte precis något fan av ordöversvämmade latinamerikanska gubbar. Eller av noveller. Eller av noveller som låtsas vara knastertorra essäer.

Just det här med att skriva fiktiva faktatexter, det var väl ändå inget genidrag. Visst, kul att Borges ville leka med genrerna och hitta på helt egna utläggningar om fiktiva lexikon. Men det var nog roligare för honom att skriva än det blir för oss att läsa.

Fiktioner innehåller också några bra texter, när en väl förstått att en måste hoppa över de första två essäerna eller dö tristessdöden på kuppen. Där finns ett samhälle med mycket märkligt lotterisystem, ett bibliotek som innehåller alla böcker i universum, en man som upptäcker att han bara är drömd av någon annan. Dessutom några lite mer realistiska små berättelser om folk som hämnas på varandra på gruvliga sätt.

Men inte ens hon som valt boken lyckades läsa ut den på första försöket, och då var den ändå bara 200 sidor lång.

Betty

Bokklubben läste Betty av Tiffany McDaniel. En klassisk uppväxtskildring av livet i hård miljö. Jag gillar den.

Det handlar framför allt om Betty och hennes pappa. Bettys pappa är cherokee, hennes mamma är vit. De flesta av de totalt åtta barnen är hyfsat ljushyade men Betty är lika mörk som sin pappa och de har därför ett särskilt band, framför allt för att de utsätts för samma grova rasism. Familjen lever fattigt och utsatt, flera av barnen dör mycket unga. Det är inte en barnen-i-Bullerbyn-uppväxt om vi säger så.

Den här berättelsen täcker in så mycket: ras, jämställdhet, psykisk ohälsa, HBTQ-perspektiv. Det handlar om sexuella övergrepp, mobbning och skadliga skönhetsideal. Men det finns också värme och hoppfullhet. Det är en mycket ovanlig pappaskildring och Betty tar sig igenom med huvudet högt. Hon är en mycket stark karaktär, och intressant genom sitt dubbla utanförskap.

Jag blev positivt överraskad och sträckläste boken.

..

Hundskadeindex: en hund, flertal kattungar, fåglar, etc.

Bokklubben läser: Yaa Gyasi

Den andra bokklubben läste Yaa Gyasis Homegoing och nu läste den Most Awesome bokklubben hennes nästa roman Transcendent kingdom. Jag kan rapportera att båda var bra.

Det handlar om syskonskap, om opioidpandemin, om att leva som barn till invandrare och om det läskiga i att släppa in nya vänner i sitt liv. Gifty är neurokirurg med en lysande karriär och ljus framtid, men hon vill absolut inte prata med någon om sitt liv eller sin familj. Där finns nämligen anledningen till att hon forskar på just beroendeproblematik.
Det är ibland lite för mycket parallella spår med den där neurovetenskapen, men på det stora hela gillar jag boken. Yaa Gyasi är bra på vad hon sysslar med.

Nickelpojkarna

Most Awesome bokklubb läste Colson Whitehead, Nickelpojkarna. Inte en feelgood!

Elwood är en ung svart pojke i ett nergånget svart bostadsområde i södra USA på sextiotalet. Medborgarrättsrörelsen har just dragit igång och Elwood sitter som förtrollad framför Martin Luther Kings tal. Han är smart och ordentlig, har goda betyg och ett bra jobb i en butik på sidan av. Så en dag råkar han lifta med fel bil och hamnar inlåst på en slags ungdomsanstalt. Det är inte något trevligt ställe för en ung svart pojke. Men Elwood vill tro på rättvisan och på framtiden.
Det är en hemsk, hemsk historia om rasism, maktmissbruk, korruption och utsatthet. Hu!
(men läsvärd)

American war

Bokklubben läste en riktig feel-bad, American war av Omar El Akkad.

En skulle kunna tro att det här är en bok som snabbskrevs våren 2020 för den passade så väldigt bra till just i år – men den gavs faktiskt ut för nästan tre år sedan. 

Det är en förfärlig dystopi om USA år 2075 och framåt. Världen är hårt drabbad av klimatförändringarna – större delen av klotet är obeboeligt, många städer har flyttats under jord för att undkomma hettan, havsnivån ligger flera meter över dagens så stora delar av landmassan har helt enkelt blivit till havsbotten. De flesta djur och växter som vi känner är borta. Sjukdomar härjar, pandemier har tagit miljontals liv. Och USA slits itu av ett nytt inbördeskrig mellan syd och nord.

Också det nya inbördeskriget handlar om att sydstaterna vill hålla fast vid något gammalt, men den här gången är det inte slaveriet utan de fossila bränslena. Envisa republikanska rednecks kör runt i sina stinkande bensinbilar genom sterila ökenlandskap och genom toxiska floddeltan där de miljöskadade floderna inte direkt går att simma i med hälsan i behåll.

Huvudpersonen är en ung tjej som växer upp i södern, vi får följa hennes väg från att kriget bryter ut och hon måste fly undan drönarattacker, via ett trångt och desperat flyktingläger där hon snart blir rekryterad av en motståndsrörelse specialiserad på självmordsattacker.

Alltihop är tänkvärt och det är välskrivet, stilistiskt snyggt. Problemet är att det här är inte en roman driven av en berättelse, det är en roman som vill förmedla ett budskap. Den handlar inte egentligen om USA i framtiden, den handlar om saker som händer idag men med tvisten \”det skulle lika gärna kunna vara ni, det kunde vara era unga män\”. Och det är lite för övertydligt för att det ska bli riktigt intressant som läsupplevelse. Vad jag mest tar med mig från läsningen: ännu kraftigare klimatångest.

Bokklubben läser chick-lit

Numera virtuella bokklubben hade videokonferens och diskuterade Camille Aubrys Cooking for Picasso. Feelgood med ganska mycket (dåligt) sex och väldigt mycket mat, kan en väl sammanfatta den som.

Först var det lite stressigt eftersom boken jag hade beställt försvann längs vägen, så det blev snabbläsning på Spindel (min fina kindle). Det visade sig dock vara ett väldigt litet problem, det här är en roman som med lätthet läses på två-tre kvällar i maklig takt.

Céline har en knepig uppväxt med en våldsam maktmissbrukande far, men hon växer upp och blir (nåja) en tuff ung kvinna. När mamman insjuknar åker Céline på skattjakt för att leta efter hemligheter från det förflutna – ett arv från hennes mormors tid som sommarjobbande hos snuskgubben/konstnären Picasso.

Sedan följer en mängd recept på provencalska maträtter varvat med bultande kön och krossade hjärtan, yada yada, med ledtråd efter ledtråd i en lågbudgetvariant av DaVinci-koden som till slut leder till mormorns mycket förutsägbara hemlighet.

En fruktansvärd mängd daltande med manliga egon och unga tjejer som blir smickrade av äldre män (antagligen realistiskt men ändå ack så obegripligt) samt en oerhört orimlig/onödig kärlekshistoria på slutet.

Inte det bästa jag har läst.*

* Kan innehålla spår av underdrift.