Barnet som sprang (i Bryssel)

Att gå på belgiska bokmässor är mycket svårt – att gå i belgiska bokaffärer är också hopplöst. Det är nämligen omöjligt att gissa utifrån bokens omslag vad det är för typ av roman. Jag har inte knäckt koden än.

På lokala bokmässan i Uccle träffade jag på väldigt lokala författare och köpte på mig ett par titlar. Bland annat Leclercqs bisarra roman om en man som tror att han är ett bi (?). Den utspelade sig i Schaerbeek, en kommun ca 5 km från där jag bor.

Bou Bounoider skriver om St Gilles som ligger ännu närmre, kanske en kilometer härifrån. L\’enfant qui courait (\”Barnet som sprang\”) handlar om en ung muslimsk pojke i Bryssel. Hans mamma misshandlar honom, hans bror slår honom, han har problem i skolan. Räddningen blir att springa, springa, springa.

Det är inte en dålig bok, men den fångar mig inte. Kanske är det språket, det är alltid tyngre att läsa på franska, även om den här är lättläst. Kanske är jag bara inte tillräckligt intresserad av böcker om barn som det är synd om.

Uccles bokmässa, andra försöket

För exakt ett år sedan låg Tassavalpen i hög feber och svår streptokocksepsis – hon var en hårsmån från döden innan antibiotikan tog skruv. Så jag missade den lokala bokmässan i kommunens kulturhus.

I år gick det bättre! Temat var \”makt\” på La Foire du Livre Belge och jag lyckades ta mig dit. En liten, liten bokmässa men trivsam. Problemet är bara: det är väldigt svårt att köpa franska böcker. Jag har nämligen inte knäckt koden än, jag fattar inte vad det är för typ av bok bara utifrån omslaget. En faktabok, en poesisamling, en deckare? Ingen aning. Det är frustrerande.

…fast skam den som ger sig, efter rådslag med en lokal expert blev det såklart ett par böcker i kundkorgen ändå. Vissa av dem signerade!

Och viktigast av allt: Tassa lever och mår bra. Även om hon tycker att matte är hemskt tråkig som skriver blogginlägg istället för att kasta boll.

Frihetlig bokmässa

I helgen var det bokmässa i Uccle, den del av Bryssel som jag bor i. På tema \”frihet\”. Den hade jag förstås tänkt gå på, men så blev det inte. Tassavalpen blev sjuk igen (hon är sjuk mycket och ofta som ni kanske märkt) så Uccles bokmässa får vänta till nästa år.

Bryssel bokmässa

I början av mars hölls bokmässa i Bryssel. Utmärkt tillfälle att göra nya bekantskaper tänkte jag – jag känner ännu inte till så många belgiska författare förutom Hergé (Tintins pappa).

Jag tycker det är vansinnigt svårt att köpa och låna franskspråkiga böcker. Av någon för mig okänd anledning ser alla bokomslag precis likadana ut här. Helt harmoniserat. Antagligen någon konkurrensrelaterad förlagsregel. Man får inte den minsta ledtråd till vad det är för typ av bok. Jag blir inte alls lässugen av de här trista intetsägande omslagen.

Men… med en lista på vänners boktips i handen och med hjälp av vänliga bokförsäljare som försökte förstå min halvknaggliga franska (pas de chick-lit ou litterature sexiste et stupéfiante, s\’il vous plaît!) blev det ändå ett lagom hål i plånboken.

Och sedan såg jag den.

Skylten om boksignering.

Med David Grossman (curse you!).

Som tur var för mitt bokmässesällskap skulle inte Grossman dyka upp och signera förrän dagen därpå. Jag har en stor gås oplockad med Grossman och det hade kunnat bli handgemäng. Inte heller hade jag med en penna – orutinerat – och kunde inte skriva en varningslapp att placera på visningsexemplaret av På flykt från ett sorgebud. Kanske trillar nu horder av oskyldiga belgare i samma fälla som jag föll i. Tid de aldrig får tillbaka.

David Grossman (curse you!!) är litterärt ofog personifierad.

Men bokmässan var väldigt trevlig.