Ture Sventon

Jag fick för mig att jag borde läsa ikapp alla böckerna av Åke Holmberg, bara för att. Det blev Ture Sventon på nya äventyr (i Paris, på cirkus och på jakt efter tjuvaktiga jultomtar i ett snöigt Stockholm) samt Ture Sventon i varuhuset om ett klurigt fall med en godissugen juveltjuv på något som är misstänkt likt NK.

Ture Sventon är ju ändå alltid Ture Sventon. Även om de här senare titlarna inte alls är lika geniala som de första. Men det är charmigt, roligt och med kluriga lösningar på mysterierna. Jag gillar det.

Den enda boken om Sventon som jag fortfarande inte har läst är Ture Sventon och spökhuset, för den verkar vara borttappad från biblioteket.

Annons

Mestadels harmlös

Den femte och sista delen i Douglas Adams trilogi (sic) om Liftarens guide till galaxen heter Mostly harmless och den som gillade de första fyra delarna blir inte besviken.

Arthur Dent är deppig eftersom han ju såg jorden förstöras av vogonerna som bulldozrade bort hela planeten för att ge plats åt en intergalaktisk motorväg. Han slår sig istället till ro som smörgåsmakare. Under tiden bryter sig Ford Prefect in i Liftarguideförlagets högkvarter för att undvika krav på reseräkningar samt för att rädda världen från ett mycket hotfullt multiplanetärt bolagsövertagande som involverar parallella universum. Och på grund av dessa parallella universum dyker plötsligt en tidigare okänd dotter upp och Arthur Dent får eventuellt en andra chans att rädda jorden från vogoner.

Det är bisarrt, det är galet, det är underbart om en inte har för höga krav på att allt ska hänga ihop i en snörrät linje. Underfundigt och ordlekande. Och ibland (jo) en liten smula utmattande. Jag borde ha läst den här serien när jag var yngre och mer öppen för att bli hänförd av nörderiet.

Apropå cliffhangers i slutet

Om Widholms ouppklarade slut var irriterande så är slutet i Rin Chupecos Wicked as you wish tio gånger värre. Hela boken är en enda teaser för vad som utlovas bli en lååång serie böcker.

Tala är en helt vanlig högstadietjej i en helt vanlig amerikansk småstad. Förutom att det inte är en vanlig småstad, det är en stad i ett parallelt sagouniversum där det bor ovanligt många flyktingar från de magiska sagovärldskrigen. Och förutom att Tala inte är en helt vanlig tjej utan råkar ha en speciell magisk förmåga att stänga av andra människors magi, och att hon är dotter till en filipinsk motståndsrörelsesoldat och en skotsk jättekrigarman. Hennes nye bäste vän visar sig vara kronprinsen av Avalon, jagad av den onda snödrottningen. Han måste finna tre magiska föremål, bryta en förbannelse han har över sig och vinna tillbaka sin just nu nerfrysta tron. Tala vill hjälpa till.

Det är sagoreferenser upp till öronen, det är mångfald till höger och vänster (vissa delar mycket uppiggande, annat lite mjaha). Men till skillnad från Zen Cho som skriver en liknande typ av berättelser så lyckas Chupeco inte imponera. Boken är för plottrig, är inte välskriven och inte fängslande. Det börjar segt, blir helt okej och slutar irriterande på grund av alla olösta trådar – ”läs nästa del så får du veta hur det går!”. Det tar för mycket kraft att hålla reda på vad det är som händer och det är alldeles för många karaktärer som introduceras för snabbt och gör berättelsen förvirrande.

Det bästa med boken är den allra sista luriga tvisten när en får veta vem som var förrädaren. Det kunde jag inte gissa själv men det var smart löst.

Räkna hjärtslag

Det blev ett boktips från Boktanken som alltid har bra smak: Räkna hjärtslag av Katarina Widholm.

Unga käcka Betty kommer från Hudiksvall till Stockholm för att jobba som hembiträde. Hon bländas av allt det storslagna – alla hattar! – men får också snabbt inse att hon i princip är en hushållsslav. Hon jobbar femton till arton timmar per dygn med en eftermiddag ledig varannan vecka, hon måste ständigt freda sig från kladdande händer och hon får utstå hån, utskällningar och orimliga krav från matmor. Men hon är så bländade vacker att hon snabbt har beundrare på kö och hon väljer den bäste. Varpå något naturligtvis går fel och hennes liv krånglar till sig…

Miljön och beskrivningarna är underbara, berättelsen rätt förutsägbar men trivsam. En del saker är måttligt realistiska, framför allt hur karaktärerna reagerar och beter sig. Jag har också två huvudinvändningar: för det första är jag less på det där sega hintandet om att någon är med barn men inte har fattat det själv. Vi behöver inte fjorton antydningar om att hon mår illa på morgnarna och känner sig svullen i brösten innan avslöjandet kommer, det är överdrivet, övertydligt och slöseri med allas tid. Och så gillar jag inte romaner med så mycket cliffhanger på slutet. En roman ska vara tillräckligt självstående på egna ben, inte kräva av läsaren att springa och köpa nästa bok också.

Jag gillade ändå resten av historien och kan faktiskt ändå tänka mig att läsa del två, men det är störigt att författaren inte litar på att jag tar det beslutet själv utan lämnar stora frågetecken för att hålla mig gisslan.

Pluspoäng för intressant kvinnohistoria och ögonöppnande kring hembiträdens förhållande. Kom ihåg: i många delar av världen lever tjänstefolk fortfarande under i princip samma förhållanden som det som beskrivs här – om inte värre.

Utmärkt inläst som ljudbok av fantastiska Katarina Ewerlöf.

Hundskadeindex: den stackars hunden ägnar en stor del av boken åt att vara väldigt kissnödig.

Seriemördare galore

Jag läste Lärjungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Lite samma stuk som TV-serien Bron med flera luriga spår och många som bär på hemligheter samt förstås en orgie i illdåd och mord.

Kvinnor våldtas och mördas under särskilt makabra former och superpolisteamet från Riksmord kallas in. Det som sätter myror i huvudet på dem är att mordmetoden är exakt samma som den som en ökänd seriemördare använde för tjugo år sedan. Inklusive små detaljer som aldrig läckte ut till pressen då. Hur hänger detta ihop? Originalmördaren är dessutom en extrempsykopat av Hannibal Lecter-typ som lyckas manipulera allt och alla i sin närhet, framför allt den inkompetente nye fängelsechefen. Och mitt i alltihop måste polisteamet ta itu med en sunkig, alkoholiserad, arrogant sexmissbrukare till föredetting: psykologen Sebastian Bergman vars stora merit i livet är att han hjälpte sätta fast seriemördaren förra gången.

Först när jag läser förlagets blurb om boken begriper jag att Sebastian tydligen är seriens huvudperson och hjälte. Denna förfärliga rövhatt! Honom vill jag INTE läsa mer om. Däremot poliserna som faktiskt gör sitt jobb, de är trevliga bekantskaper med lagom mänskliga egenskaper. Standardingrediensen ”polis i skilsmässa” hanteras ovanligt ostereotypt.

Orealistiskt och spektakulärt men rätt spännande och väldigt lättsmält.

Torsdagsmordklubben är tillbaka

Jag läste Richard Osman, Mannen som dog två gånger och var lika nöjd som efter första i serien (Torsdagsmordklubben).

Ett gäng pigga pensionärer löser mysterier från ett lyxigt ålderdomshem. Den här gången kommer en man från det förflutna och ber om hjälp (han har oturligt ‘råkat’ norpa något från en gangsterkung). Samtidigt pågår droghandel nere i byn och så måste de övertala rörmokare Bogdan att hjälpa dem hämnas på en ungdomsligist som försökt råna Ibrahim.

Gulligt och roligt.

3 minuter med Näsbjörn/Hellberg

Tre minuter är den föga fantasifulla fortsättningstiteln till Tre sekunder av Roslund & Hellström (jag kan verkligen inte lära mig deras namn! Det är omöjligt).

Piet Hoffman, antihjälten från Tre sekunder är nu på rymmen i Colombia och har återigen tagit det livsfarliga jobbet som maffiainfiltratör. Den här gången i en mäktig knarkkartell / paramilitär. När drogmaffian kidnappar en av USAs mäktigaste politiker hamnar Hoffman i hetluften men får också en chans att dra sig ur alltihop med livet i behåll. Kanske. Det beror på om hans våghalsiga plan lyckas, den som hänger på ett tidsfönster om bara 3 minuter…

Det är bitvis väldigt intressant och mycket skrämmande. Men Hoffmans fiffiga planer glids liksom bara förbi, och det politiska spelet hade också kunnat bli en större del av storyn. Det är inte alls samma tuffa tempo och bra driv i berättelsen som i några av de andra actiontitlarna av samma duo.

Inte dåligt, men inte fantastiskt.

Tre för att bli farlig

Janet Evanovichs serie om tuffa åttiotalsbruden Stefanie Plum är fortfarande charmig och härlig, nu har jag läst Three to get deadly, alltså den tredje i serien.

Stefanies jobb är att jaga bovar som smitit från sin rättegång medan de varit fria mot borgen. Den här gången är det den snälla och gulliga farbrorn från godisaffären som har försvunnit och Stefanie får därför ingen som helst hjälp eller sympati från grannar och vittnen. Alla är på godisgubbens sida, han måste ju vara oskyldig, han delar alltid ut karameller till barnen. Det hjälper inte att Stefanie är ganska klåpig och har högljudda, storväxta och allmänt extravaganta ex-horan Lula till sidekick.

Det finns så mycket skojigt i de här böckerna: små feministiska punchlines (för det mesta om att kvinnor också måste få äta snabbmat och gå i sunkiga träningskläder), en obetalbar åttiotalskuliss med tuggummitugg, orangea tuperade hår och biltelefoner. Och scener som när Stefanie Plum jagar och arresterar en man i kycklingdräkt, beväpnad med chilisås. Jag gillar det, även om jag knappast fortsätter igenom alla 29 (!) titlarna i serien.

Champion

Jag läste Marie Lu: Champion utan att ha gjort bakgrundsresearchen ordentligt – det är den tredje delen i en trilogi men jag har inte läst de tidigare delarna. Kanske påverkade det läsningen. Tredje delen i trilogier är ju som bekant sällan den bästa delen.

June och Day är ett par osnutna tonåringar i en framtida dystopisk stat som motsvarar ungefär halva nuvarande USA. Landet är en högmilitariserad halvdiktatur som ligger i krig med västra USA. June är en av tre kandidater för att bli landets nästa ledare; Day är rebell och folkets hjälte. Dessutom dödssjuk. Kriget eskalerar på grund av anklagelser kring ett biologiskt vapen som Days bror eventuellt är botemedlet mot. Och därifrån går det förstås bara utför, samtidigt som June och Day också går omkring och är jättekära i och ganska sura på varandra.

Det här är inte en bra berättelse. Den är slarvig, ologisk och allting verkar hända inom loppet av tre-fyra dagar. Det känns som att Lu hade lite bråttom att få boken klar och överstökad. De extremt unga huvudpersonerna är också så väldigt… unga. Varför ger man en sjuttonåring jobbet som överbefälhavare mitt i brinnande krig? Nej – det gör man inte.

Och så gillar jag inte den här envisa idén om ”one true love” och att människor bara skulle ha en stor äkta kärlek. Tvärtom tror jag att just de man hade ihop det med som sextonåring INTE är rätt person att hänga med resten av livet. Att June går och deppar i tio års tid över pojkvännen hon hade som sjuttonåring är inte hälsosamt eller ens rimligt. Nej, jag är inte särskilt romantiskt lagd.

Ett stort ”mjaha”.

Anna Svärd

Tredje delen av Löwensköldska trilogin (Selma Lagerlöf) är mycket mer spretig.

Fattiga dalkullan Anna Svärd har lurats in i äktenskap med sinnessjuke prästdrummeln Karl-Artur. Häxdottern Thea fortsätter att sabotera för dem, i linje med förbannelsen som fortfarande hänger över Löwensköldarna. Anna utsätts för både det ena och det andra, sätts i fattigtorp istället för den fina prästbostad hon trodde hon blivit lovad och de barn hon tar sig an tas ifrån henne. Eftersom hon är en tuff brud klarar hon sig ändå, framför allt från det att Karl-Artur stuckit ifrån henne för att predika ute på vägarna – hurra! Good riddance.

Berättelsen går åt alla håll. Det handlar lite om Charlotte, lite om Anna och lite om Karl-Artur. Baron Adrian Löwensköld kommer in på ett hörn. Den här delen är helt enkelt inte lika bra och genomtänkt som de första två romanerna i sviten.

Och den där förfärlige Karl-Artur. Varför engagerar sig alla dessa kvinnor i att försöka rädda honom efter allt elände han ställer till med? Typisk manscurling. Väldigt provocerande och frustrerande.

Slutet lämnas öppet, men jag tänker att Anna Svärd till slut kommer att be honom dra åt helvete. Det gör hon alldeles rätt i.