Seriemördare galore

Jag läste Lärjungen av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Lite samma stuk som TV-serien Bron med flera luriga spår och många som bär på hemligheter samt förstås en orgie i illdåd och mord.

Kvinnor våldtas och mördas under särskilt makabra former och superpolisteamet från Riksmord kallas in. Det som sätter myror i huvudet på dem är att mordmetoden är exakt samma som den som en ökänd seriemördare använde för tjugo år sedan. Inklusive små detaljer som aldrig läckte ut till pressen då. Hur hänger detta ihop? Originalmördaren är dessutom en extrempsykopat av Hannibal Lecter-typ som lyckas manipulera allt och alla i sin närhet, framför allt den inkompetente nye fängelsechefen. Och mitt i alltihop måste polisteamet ta itu med en sunkig, alkoholiserad, arrogant sexmissbrukare till föredetting: psykologen Sebastian Bergman vars stora merit i livet är att han hjälpte sätta fast seriemördaren förra gången.

Först när jag läser förlagets blurb om boken begriper jag att Sebastian tydligen är seriens huvudperson och hjälte. Denna förfärliga rövhatt! Honom vill jag INTE läsa mer om. Däremot poliserna som faktiskt gör sitt jobb, de är trevliga bekantskaper med lagom mänskliga egenskaper. Standardingrediensen ”polis i skilsmässa” hanteras ovanligt ostereotypt.

Orealistiskt och spektakulärt men rätt spännande och väldigt lättsmält.

Annons

Torsdagsmordklubben är tillbaka

Jag läste Richard Osman, Mannen som dog två gånger och var lika nöjd som efter första i serien (Torsdagsmordklubben).

Ett gäng pigga pensionärer löser mysterier från ett lyxigt ålderdomshem. Den här gången kommer en man från det förflutna och ber om hjälp (han har oturligt ‘råkat’ norpa något från en gangsterkung). Samtidigt pågår droghandel nere i byn och så måste de övertala rörmokare Bogdan att hjälpa dem hämnas på en ungdomsligist som försökt råna Ibrahim.

Gulligt och roligt.

3 minuter med Näsbjörn/Hellberg

Tre minuter är den föga fantasifulla fortsättningstiteln till Tre sekunder av Roslund & Hellström (jag kan verkligen inte lära mig deras namn! Det är omöjligt).

Piet Hoffman, antihjälten från Tre sekunder är nu på rymmen i Colombia och har återigen tagit det livsfarliga jobbet som maffiainfiltratör. Den här gången i en mäktig knarkkartell / paramilitär. När drogmaffian kidnappar en av USAs mäktigaste politiker hamnar Hoffman i hetluften men får också en chans att dra sig ur alltihop med livet i behåll. Kanske. Det beror på om hans våghalsiga plan lyckas, den som hänger på ett tidsfönster om bara 3 minuter…

Det är bitvis väldigt intressant och mycket skrämmande. Men Hoffmans fiffiga planer glids liksom bara förbi, och det politiska spelet hade också kunnat bli en större del av storyn. Det är inte alls samma tuffa tempo och bra driv i berättelsen som i några av de andra actiontitlarna av samma duo.

Inte dåligt, men inte fantastiskt.

Tre för att bli farlig

Janet Evanovichs serie om tuffa åttiotalsbruden Stefanie Plum är fortfarande charmig och härlig, nu har jag läst Three to get deadly, alltså den tredje i serien.

Stefanies jobb är att jaga bovar som smitit från sin rättegång medan de varit fria mot borgen. Den här gången är det den snälla och gulliga farbrorn från godisaffären som har försvunnit och Stefanie får därför ingen som helst hjälp eller sympati från grannar och vittnen. Alla är på godisgubbens sida, han måste ju vara oskyldig, han delar alltid ut karameller till barnen. Det hjälper inte att Stefanie är ganska klåpig och har högljudda, storväxta och allmänt extravaganta ex-horan Lula till sidekick.

Det finns så mycket skojigt i de här böckerna: små feministiska punchlines (för det mesta om att kvinnor också måste få äta snabbmat och gå i sunkiga träningskläder), en obetalbar åttiotalskuliss med tuggummitugg, orangea tuperade hår och biltelefoner. Och scener som när Stefanie Plum jagar och arresterar en man i kycklingdräkt, beväpnad med chilisås. Jag gillar det, även om jag knappast fortsätter igenom alla 29 (!) titlarna i serien.

Champion

Jag läste Marie Lu: Champion utan att ha gjort bakgrundsresearchen ordentligt – det är den tredje delen i en trilogi men jag har inte läst de tidigare delarna. Kanske påverkade det läsningen. Tredje delen i trilogier är ju som bekant sällan den bästa delen.

June och Day är ett par osnutna tonåringar i en framtida dystopisk stat som motsvarar ungefär halva nuvarande USA. Landet är en högmilitariserad halvdiktatur som ligger i krig med västra USA. June är en av tre kandidater för att bli landets nästa ledare; Day är rebell och folkets hjälte. Dessutom dödssjuk. Kriget eskalerar på grund av anklagelser kring ett biologiskt vapen som Days bror eventuellt är botemedlet mot. Och därifrån går det förstås bara utför, samtidigt som June och Day också går omkring och är jättekära i och ganska sura på varandra.

Det här är inte en bra berättelse. Den är slarvig, ologisk och allting verkar hända inom loppet av tre-fyra dagar. Det känns som att Lu hade lite bråttom att få boken klar och överstökad. De extremt unga huvudpersonerna är också så väldigt… unga. Varför ger man en sjuttonåring jobbet som överbefälhavare mitt i brinnande krig? Nej – det gör man inte.

Och så gillar jag inte den här envisa idén om ”one true love” och att människor bara skulle ha en stor äkta kärlek. Tvärtom tror jag att just de man hade ihop det med som sextonåring INTE är rätt person att hänga med resten av livet. Att June går och deppar i tio års tid över pojkvännen hon hade som sjuttonåring är inte hälsosamt eller ens rimligt. Nej, jag är inte särskilt romantiskt lagd.

Ett stort ”mjaha”.

Anna Svärd

Tredje delen av Löwensköldska trilogin (Selma Lagerlöf) är mycket mer spretig.

Fattiga dalkullan Anna Svärd har lurats in i äktenskap med sinnessjuke prästdrummeln Karl-Artur. Häxdottern Thea fortsätter att sabotera för dem, i linje med förbannelsen som fortfarande hänger över Löwensköldarna. Anna utsätts för både det ena och det andra, sätts i fattigtorp istället för den fina prästbostad hon trodde hon blivit lovad och de barn hon tar sig an tas ifrån henne. Eftersom hon är en tuff brud klarar hon sig ändå, framför allt från det att Karl-Artur stuckit ifrån henne för att predika ute på vägarna – hurra! Good riddance.

Berättelsen går åt alla håll. Det handlar lite om Charlotte, lite om Anna och lite om Karl-Artur. Baron Adrian Löwensköld kommer in på ett hörn. Den här delen är helt enkelt inte lika bra och genomtänkt som de första två romanerna i sviten.

Och den där förfärlige Karl-Artur. Varför engagerar sig alla dessa kvinnor i att försöka rädda honom efter allt elände han ställer till med? Typisk manscurling. Väldigt provocerande och frustrerande.

Slutet lämnas öppet, men jag tänker att Anna Svärd till slut kommer att be honom dra åt helvete. Det gör hon alldeles rätt i.

Charlotte Löwensköld

Kära Selma Lagerlöf, hon är en klippa. Charlotte Löwensköld är visserligen en av de mest frustrerande romaner jag läst på länge men jag tror det är med flit och den är en luring.

Vid första ögonkastet verkar det här inte alls vara en bok om Charlotte utan om hennes pojkvän Karl-Arthur – finalist till priset Asshole of the year. En självisk, bortskämd pojkman med hybris och bristande empati. Han beter sig illa mot Charlotte, han beter sig illa mot sin gamla mamma och systrarna ska vi inte ens tala om. Charlotte är på mycket oklara grunder ändå väldigt fäst vid honom. Sedan följer förvecklingar av typen ”du vill ändå bara ha mig för pengarna” och ”det är bättre att jag låter dig tro att jag är en bov så du kan gå och vara lycklig med någon annan” men det slutar mer eller mindre lyckligt med att Charlotte till slut gifter sig med en man hon visserligen inte älskar men som är hederlig, vuxen och snäll.

Från första till sista sidan vill man bara att Karl-Arthur ska få ett trubbigt föremål i skallbasen. Och jag undrar om det inte är precis det som är det egentliga budskapet i den här romanen.

Sagan om den värmländska ringen

Det var länge sedan jag läste något av Selma Lagerlöf, så Löwensköldska ringen var uppiggande! En typisk Lagerlöfsk spökhistoria från det värmländska hjärtelandet.

Gamle general Löwensköld begravs tillsammans med den magnifika signetring han har fått av självaste Kalle Dussin. Men frestelsen blir för stor för en enfaldig man i byn – han stjäl ringen från likets finger rakt ur kistan. Generalens spöke påbörjar en jakt som innebär olyckor och dödsfall i tre generationer innan någon till slut är rådig och dådig nog att finna och återbörda ringen till graven.

Å, tant Selma! Hon skriver så härligt, varför hade jag inte läst den här långt tidigare?

Bitterblue – statsvetarfantasy

Bitterblue är Kristin Cashores tredje roman i serien om de utvalda, efter utmärkta Graceling och Fire.

Artonåriga Bitterblue är nu drottning i det sargade landet Monsea. Men att vara drottning är inte enkelt, det är massor med pappersarbete och hon anar alltmer att saker inte står rätt till. Kan hon verkligen lita på sina rådgivare, de var ju också rådgivare åt hennes sadistiska pappa? Stämmer alla de optimistiska rapporterna om hur glada alla hennes undersåtar är? Bitterblue bestämmer sig för att smyga ut inkognito i stan om nätterna för att undersöka saken. Det visar sig förstås att något är jättefel och hon behöver snart få hjälp av de tuffa huvudpersonerna från de två tidigare böckerna: Katsa och Flamma.

Det riktigt intressanta med den här boken är temat: hur återbygga ett samhälle sönderslaget av ett gemensamt trauma? Hur bygga upp en ny administration, skapa tillit och försoning? Här finns drag av försoningsprocesserna efter apartheid i Sydafrika och efter folkmordet i Rwanda men också av rensningsarbetet efter nazismen och efter östtyska Stasi. Jag gillar det, här finns mycket att tänka på.

Dessutom är Bitterblue en väldigt charmig huvudperson, även om det är lite för mycket kärlekshistoria för min smak (nå, så är det en bok skriven för tonåringar också).

Two for the dough

Det tog ett tag, men nu har jag äntligen kommit till nummer två i serien om Stephanie Plum av Janet Evanovich: Two for the dough.

Stephanie är en tuggummituggande jeansväst-och-doc-martens-brud i en åttiotalsdoftande italienskdominerad stadsdel i Trenton på amerikansk östkust. Hon är prisjägare, det vill säga jobbar med att plocka in efterlysta smitare för att få del av borgensumman. I Two for the dough är hon på jakt efter en sadistisk bilmekaniker och en skum begravningsentreprenör. Hennes tuffa mormor hänger med på ett hörn (gå på begravningar är mormorns favorithobby) och den halvhederlige polisen Joe Morelli fortsätter lägga in stötar (som Stephanie avvisar, go girl).

Det är rafflande och ganska annorlunda, en hel del feminism och åttiotalskulissen är helt fantastisk. Det är underhållande.

Det enda som är avskräckande är att Evanovich skrivit så förfärligt många böcker i serien. De kan omöjligt vara bra allihop, men hur länge ska en fortsätta testa? Säger en som blivit bränd på både Temeraireserien, Damernas detektivbyrå och Rita Mae Browns serie om en katt som är detektiv.

Någon som vet?