Tre för att bli farlig

Janet Evanovichs serie om tuffa åttiotalsbruden Stefanie Plum är fortfarande charmig och härlig, nu har jag läst Three to get deadly, alltså den tredje i serien.

Stefanies jobb är att jaga bovar som smitit från sin rättegång medan de varit fria mot borgen. Den här gången är det den snälla och gulliga farbrorn från godisaffären som har försvunnit och Stefanie får därför ingen som helst hjälp eller sympati från grannar och vittnen. Alla är på godisgubbens sida, han måste ju vara oskyldig, han delar alltid ut karameller till barnen. Det hjälper inte att Stefanie är ganska klåpig och har högljudda, storväxta och allmänt extravaganta ex-horan Lula till sidekick.

Det finns så mycket skojigt i de här böckerna: små feministiska punchlines (för det mesta om att kvinnor också måste få äta snabbmat och gå i sunkiga träningskläder), en obetalbar åttiotalskuliss med tuggummitugg, orangea tuperade hår och biltelefoner. Och scener som när Stefanie Plum jagar och arresterar en man i kycklingdräkt, beväpnad med chilisås. Jag gillar det, även om jag knappast fortsätter igenom alla 29 (!) titlarna i serien.

Champion

Jag läste Marie Lu: Champion utan att ha gjort bakgrundsresearchen ordentligt – det är den tredje delen i en trilogi men jag har inte läst de tidigare delarna. Kanske påverkade det läsningen. Tredje delen i trilogier är ju som bekant sällan den bästa delen.

June och Day är ett par osnutna tonåringar i en framtida dystopisk stat som motsvarar ungefär halva nuvarande USA. Landet är en högmilitariserad halvdiktatur som ligger i krig med västra USA. June är en av tre kandidater för att bli landets nästa ledare; Day är rebell och folkets hjälte. Dessutom dödssjuk. Kriget eskalerar på grund av anklagelser kring ett biologiskt vapen som Days bror eventuellt är botemedlet mot. Och därifrån går det förstås bara utför, samtidigt som June och Day också går omkring och är jättekära i och ganska sura på varandra.

Det här är inte en bra berättelse. Den är slarvig, ologisk och allting verkar hända inom loppet av tre-fyra dagar. Det känns som att Lu hade lite bråttom att få boken klar och överstökad. De extremt unga huvudpersonerna är också så väldigt… unga. Varför ger man en sjuttonåring jobbet som överbefälhavare mitt i brinnande krig? Nej – det gör man inte.

Och så gillar jag inte den här envisa idén om ”one true love” och att människor bara skulle ha en stor äkta kärlek. Tvärtom tror jag att just de man hade ihop det med som sextonåring INTE är rätt person att hänga med resten av livet. Att June går och deppar i tio års tid över pojkvännen hon hade som sjuttonåring är inte hälsosamt eller ens rimligt. Nej, jag är inte särskilt romantiskt lagd.

Ett stort ”mjaha”.

Anna Svärd

Tredje delen av Löwensköldska trilogin (Selma Lagerlöf) är mycket mer spretig.

Fattiga dalkullan Anna Svärd har lurats in i äktenskap med sinnessjuke prästdrummeln Karl-Artur. Häxdottern Thea fortsätter att sabotera för dem, i linje med förbannelsen som fortfarande hänger över Löwensköldarna. Anna utsätts för både det ena och det andra, sätts i fattigtorp istället för den fina prästbostad hon trodde hon blivit lovad och de barn hon tar sig an tas ifrån henne. Eftersom hon är en tuff brud klarar hon sig ändå, framför allt från det att Karl-Artur stuckit ifrån henne för att predika ute på vägarna – hurra! Good riddance.

Berättelsen går åt alla håll. Det handlar lite om Charlotte, lite om Anna och lite om Karl-Artur. Baron Adrian Löwensköld kommer in på ett hörn. Den här delen är helt enkelt inte lika bra och genomtänkt som de första två romanerna i sviten.

Och den där förfärlige Karl-Artur. Varför engagerar sig alla dessa kvinnor i att försöka rädda honom efter allt elände han ställer till med? Typisk manscurling. Väldigt provocerande och frustrerande.

Slutet lämnas öppet, men jag tänker att Anna Svärd till slut kommer att be honom dra åt helvete. Det gör hon alldeles rätt i.

Charlotte Löwensköld

Kära Selma Lagerlöf, hon är en klippa. Charlotte Löwensköld är visserligen en av de mest frustrerande romaner jag läst på länge men jag tror det är med flit och den är en luring.

Vid första ögonkastet verkar det här inte alls vara en bok om Charlotte utan om hennes pojkvän Karl-Arthur – finalist till priset Asshole of the year. En självisk, bortskämd pojkman med hybris och bristande empati. Han beter sig illa mot Charlotte, han beter sig illa mot sin gamla mamma och systrarna ska vi inte ens tala om. Charlotte är på mycket oklara grunder ändå väldigt fäst vid honom. Sedan följer förvecklingar av typen ”du vill ändå bara ha mig för pengarna” och ”det är bättre att jag låter dig tro att jag är en bov så du kan gå och vara lycklig med någon annan” men det slutar mer eller mindre lyckligt med att Charlotte till slut gifter sig med en man hon visserligen inte älskar men som är hederlig, vuxen och snäll.

Från första till sista sidan vill man bara att Karl-Arthur ska få ett trubbigt föremål i skallbasen. Och jag undrar om det inte är precis det som är det egentliga budskapet i den här romanen.

Sagan om den värmländska ringen

Det var länge sedan jag läste något av Selma Lagerlöf, så Löwensköldska ringen var uppiggande! En typisk Lagerlöfsk spökhistoria från det värmländska hjärtelandet.

Gamle general Löwensköld begravs tillsammans med den magnifika signetring han har fått av självaste Kalle Dussin. Men frestelsen blir för stor för en enfaldig man i byn – han stjäl ringen från likets finger rakt ur kistan. Generalens spöke påbörjar en jakt som innebär olyckor och dödsfall i tre generationer innan någon till slut är rådig och dådig nog att finna och återbörda ringen till graven.

Å, tant Selma! Hon skriver så härligt, varför hade jag inte läst den här långt tidigare?

Bitterblue – statsvetarfantasy

Bitterblue är Kristin Cashores tredje roman i serien om de utvalda, efter utmärkta Graceling och Fire.

Artonåriga Bitterblue är nu drottning i det sargade landet Monsea. Men att vara drottning är inte enkelt, det är massor med pappersarbete och hon anar alltmer att saker inte står rätt till. Kan hon verkligen lita på sina rådgivare, de var ju också rådgivare åt hennes sadistiska pappa? Stämmer alla de optimistiska rapporterna om hur glada alla hennes undersåtar är? Bitterblue bestämmer sig för att smyga ut inkognito i stan om nätterna för att undersöka saken. Det visar sig förstås att något är jättefel och hon behöver snart få hjälp av de tuffa huvudpersonerna från de två tidigare böckerna: Katsa och Flamma.

Det riktigt intressanta med den här boken är temat: hur återbygga ett samhälle sönderslaget av ett gemensamt trauma? Hur bygga upp en ny administration, skapa tillit och försoning? Här finns drag av försoningsprocesserna efter apartheid i Sydafrika och efter folkmordet i Rwanda men också av rensningsarbetet efter nazismen och efter östtyska Stasi. Jag gillar det, här finns mycket att tänka på.

Dessutom är Bitterblue en väldigt charmig huvudperson, även om det är lite för mycket kärlekshistoria för min smak (nå, så är det en bok skriven för tonåringar också).

Two for the dough

Det tog ett tag, men nu har jag äntligen kommit till nummer två i serien om Stephanie Plum av Janet Evanovich: Two for the dough.

Stephanie är en tuggummituggande jeansväst-och-doc-martens-brud i en åttiotalsdoftande italienskdominerad stadsdel i Trenton på amerikansk östkust. Hon är prisjägare, det vill säga jobbar med att plocka in efterlysta smitare för att få del av borgensumman. I Two for the dough är hon på jakt efter en sadistisk bilmekaniker och en skum begravningsentreprenör. Hennes tuffa mormor hänger med på ett hörn (gå på begravningar är mormorns favorithobby) och den halvhederlige polisen Joe Morelli fortsätter lägga in stötar (som Stephanie avvisar, go girl).

Det är rafflande och ganska annorlunda, en hel del feminism och åttiotalskulissen är helt fantastisk. Det är underhållande.

Det enda som är avskräckande är att Evanovich skrivit så förfärligt många böcker i serien. De kan omöjligt vara bra allihop, men hur länge ska en fortsätta testa? Säger en som blivit bränd på både Temeraireserien, Damernas detektivbyrå och Rita Mae Browns serie om en katt som är detektiv.

Någon som vet?

Sommar vs vinter med Tiffany Aching

Terry Pratchett är så trevlig. Och med det menar jag: knasig, skojig och ett säkert kort – en vet vad en får.

Wintersmith hör till häxserien och handlar om underbara och jordnära lillhäxan Tiffany Aching och hennes supportertrupp av feeglar. Alltså: små blå skotska krigare i miniformat som lever i en typ av myrsamhälle med en drottning i centrum.

Tiffany är placerad som lärling hos en mer senior häxa. En dag gör hon misstaget att råka dansa lite med en metafor för vintern. Vintern blir exalterad över att ha blivit kontaktad av en människa och försöker bryta sig ut ur sitt metaforskap för att kunna ragga på Tiffany. Eftersom hen är en årstid och inte en tänkande varelse går det överstyr och blir till trakasserier snarare än gulligt flörtande. Tur då att Tiffany har skinn på näsan.

Yes, she’d made a mistake. But she wasn’t going to be bullied. You couldn’t let boys go around raining on your lava and ogling other people’s water-colours.

Pratchett är faktiskt förvånansvärt feministisk. Jag blir ofta mycket glatt överraskad, men kanske särskilt i just skivvärldens häxhistorier.

Det är också gott om praktisk livsvisdom i den här boken:

You had to deal every day with people who were foolish and lazy and untruthful and downright unpleasant, and you could certainly end up thinking that the world would be considerably improved if you gave them a slap. But you didn’t because, as Miss Tick had once explained: a) it would only make the world a better place for a very short time; b) it would then make the world a slightly worse place; and c) you’re not supposed to be as stupid as they are.

Men framför allt: Wintersmith innehåller den fantastiska karaktären Horace. Horace är en ost. Horace är ett genidrag. Horace är någon du inte vill möta en mörk natt i en tom gränd.

Bara Terry Pratchett skriver saker som osten Horace.

Mord, herr talman!

Bo Baldersons skruvade deckarserie om Statsrådet är skojig och fullständigt bindgalen. Mord, herr talman är lika knäpp som de andra titlarna.

Statsrådet tvingar med sig sin emliga svåger, adjunkt Persson, för att hälsa på riksdagens tredje vice talman och titta på lantliga hus till salu. Adjunkten blir förtjust i en äldre ungmö men det blir inget av med den saken eftersom Statsrådet snubblar över ett lik och sätter igång en privat utredning.

Det blir en dramatisk flykt ur arresten, ett flertal opassande uppträden, hästburen hemlig avlyssning, fiffel med en votering i riksdagen och till slut en klurig upplösning på alltihop.

Statsrådet är en härlig och förfärlig karaktär, men just den här titeln är inte en av höjdpunkterna i serien.

Mordkonsulten

Elly Griffiths har nog mycket roligt när hon skriver sin kurs i litteraturhistoria, förlåt, deckarserien om Harbinder Kaur.

Bok ett (Främlingen) var en djupdykning i genren gotiska skräck- och äventyrsromaner. Bok två (Mordkonsulten) ger en överblick över deckargenren. Från pusseldeckarna till dagens actionladdade polisromaner. En lär sig mycket! Och så är det en liten mordintrig också, förstås.

Harbinder Kaur får hjälp av några glada amatördetektiver att lösa mordet på en gammal tant med udda hobby: mordkomplotter. En Ms Marple på ålderdomshemmet.

Intrigen håller inte riktigt ihop men karaktärerna är charmiga och litteraturreferenserna trevliga för en boknörd. Men jag kommer nog inte läsa mer av Griffiths (det skulle vara om nästa bok handlar om sci-fi-dystopier då).