Bitterblue – statsvetarfantasy

Bitterblue är Kristin Cashores tredje roman i serien om de utvalda, efter utmärkta Graceling och Fire.

Artonåriga Bitterblue är nu drottning i det sargade landet Monsea. Men att vara drottning är inte enkelt, det är massor med pappersarbete och hon anar alltmer att saker inte står rätt till. Kan hon verkligen lita på sina rådgivare, de var ju också rådgivare åt hennes sadistiska pappa? Stämmer alla de optimistiska rapporterna om hur glada alla hennes undersåtar är? Bitterblue bestämmer sig för att smyga ut inkognito i stan om nätterna för att undersöka saken. Det visar sig förstås att något är jättefel och hon behöver snart få hjälp av de tuffa huvudpersonerna från de två tidigare böckerna: Katsa och Flamma.

Det riktigt intressanta med den här boken är temat: hur återbygga ett samhälle sönderslaget av ett gemensamt trauma? Hur bygga upp en ny administration, skapa tillit och försoning? Här finns drag av försoningsprocesserna efter apartheid i Sydafrika och efter folkmordet i Rwanda men också av rensningsarbetet efter nazismen och efter östtyska Stasi. Jag gillar det, här finns mycket att tänka på.

Dessutom är Bitterblue en väldigt charmig huvudperson, även om det är lite för mycket kärlekshistoria för min smak (nå, så är det en bok skriven för tonåringar också).

Two for the dough

Det tog ett tag, men nu har jag äntligen kommit till nummer två i serien om Stephanie Plum av Janet Evanovich: Two for the dough.

Stephanie är en tuggummituggande jeansväst-och-doc-martens-brud i en åttiotalsdoftande italienskdominerad stadsdel i Trenton på amerikansk östkust. Hon är prisjägare, det vill säga jobbar med att plocka in efterlysta smitare för att få del av borgensumman. I Two for the dough är hon på jakt efter en sadistisk bilmekaniker och en skum begravningsentreprenör. Hennes tuffa mormor hänger med på ett hörn (gå på begravningar är mormorns favorithobby) och den halvhederlige polisen Joe Morelli fortsätter lägga in stötar (som Stephanie avvisar, go girl).

Det är rafflande och ganska annorlunda, en hel del feminism och åttiotalskulissen är helt fantastisk. Det är underhållande.

Det enda som är avskräckande är att Evanovich skrivit så förfärligt många böcker i serien. De kan omöjligt vara bra allihop, men hur länge ska en fortsätta testa? Säger en som blivit bränd på både Temeraireserien, Damernas detektivbyrå och Rita Mae Browns serie om en katt som är detektiv.

Någon som vet?

Sommar vs vinter med Tiffany Aching

Terry Pratchett är så trevlig. Och med det menar jag: knasig, skojig och ett säkert kort – en vet vad en får.

Wintersmith hör till häxserien och handlar om underbara och jordnära lillhäxan Tiffany Aching och hennes supportertrupp av feeglar. Alltså: små blå skotska krigare i miniformat som lever i en typ av myrsamhälle med en drottning i centrum.

Tiffany är placerad som lärling hos en mer senior häxa. En dag gör hon misstaget att råka dansa lite med en metafor för vintern. Vintern blir exalterad över att ha blivit kontaktad av en människa och försöker bryta sig ut ur sitt metaforskap för att kunna ragga på Tiffany. Eftersom hen är en årstid och inte en tänkande varelse går det överstyr och blir till trakasserier snarare än gulligt flörtande. Tur då att Tiffany har skinn på näsan.

Yes, she’d made a mistake. But she wasn’t going to be bullied. You couldn’t let boys go around raining on your lava and ogling other people’s water-colours.

Pratchett är faktiskt förvånansvärt feministisk. Jag blir ofta mycket glatt överraskad, men kanske särskilt i just skivvärldens häxhistorier.

Det är också gott om praktisk livsvisdom i den här boken:

You had to deal every day with people who were foolish and lazy and untruthful and downright unpleasant, and you could certainly end up thinking that the world would be considerably improved if you gave them a slap. But you didn’t because, as Miss Tick had once explained: a) it would only make the world a better place for a very short time; b) it would then make the world a slightly worse place; and c) you’re not supposed to be as stupid as they are.

Men framför allt: Wintersmith innehåller den fantastiska karaktären Horace. Horace är en ost. Horace är ett genidrag. Horace är någon du inte vill möta en mörk natt i en tom gränd.

Bara Terry Pratchett skriver saker som osten Horace.

Mord, herr talman!

Bo Baldersons skruvade deckarserie om Statsrådet är skojig och fullständigt bindgalen. Mord, herr talman är lika knäpp som de andra titlarna.

Statsrådet tvingar med sig sin emliga svåger, adjunkt Persson, för att hälsa på riksdagens tredje vice talman och titta på lantliga hus till salu. Adjunkten blir förtjust i en äldre ungmö men det blir inget av med den saken eftersom Statsrådet snubblar över ett lik och sätter igång en privat utredning.

Det blir en dramatisk flykt ur arresten, ett flertal opassande uppträden, hästburen hemlig avlyssning, fiffel med en votering i riksdagen och till slut en klurig upplösning på alltihop.

Statsrådet är en härlig och förfärlig karaktär, men just den här titeln är inte en av höjdpunkterna i serien.

Mordkonsulten

Elly Griffiths har nog mycket roligt när hon skriver sin kurs i litteraturhistoria, förlåt, deckarserien om Harbinder Kaur.

Bok ett (Främlingen) var en djupdykning i genren gotiska skräck- och äventyrsromaner. Bok två (Mordkonsulten) ger en överblick över deckargenren. Från pusseldeckarna till dagens actionladdade polisromaner. En lär sig mycket! Och så är det en liten mordintrig också, förstås.

Harbinder Kaur får hjälp av några glada amatördetektiver att lösa mordet på en gammal tant med udda hobby: mordkomplotter. En Ms Marple på ålderdomshemmet.

Intrigen håller inte riktigt ihop men karaktärerna är charmiga och litteraturreferenserna trevliga för en boknörd. Men jag kommer nog inte läsa mer av Griffiths (det skulle vara om nästa bok handlar om sci-fi-dystopier då).

Mannen på balkongen

Ok, nu är det slut på experimentverkstad. Fler Sjöwall-Wahlöö-omläsningar än så här blir det faktiskt inte.

Samtliga de tre första Beck-böckerna har följande element:

  • en eller flera ”nymfomaner”.
  • nakna kvinnor vars bröstvårtor och könshår beskrivs i detalj.
  • nakna män vars kroppar inte beskrivs i detalj.
  • taffligt polisarbete i snigelfart.

Mannen på balkongen följer exakt samma mönster. Det handlar om en pedofil som stryper småflickor och tar deras trosor som troféer. Martin Beck med kollegor springer i stadens parker och tittar i olika buskar, men de hittar förstås inte förövaren. Det är en ren slump att mördaren till slut blir fast, trots en serie osannolika sammanträffanden som skulle kunnat ge dem ledtrådar mycket tidigare. Men då hade boken förstås bara blivit tjugo sidor lång.

Det stora scoopet i bok tre är att Martin Becks fru får ett namn, i de första två böckerna var hon bara ”hans fru”. Han beter sig dock lika illa mot henne nu när hon är namngiven. Och så har författarna flikat in en del längre föreläsningar i socialistisk teori, inte nödvändigtvis ett genialt grepp när en vill skriva en spänningsroman.

Tack och adjöss, Sjöwall/Wahlöö. Nu är jag klar med er, för gott.

Adjöss och tack för fisken

Fjärde delen i serien om Liftarens guide till galaxen utspelar sig framför allt nere på jorden och det är nog lika bra det. Det blir en bra variation i berättelsen om Arthur Dent och Ford Prefect.

So long and thanks for all the fish handlar om tiden efter att jorden inte utplånats. Arthur trillar ner från sina irrfärder i rymden, får lift med en man som alltid blir regnad på, upptäcker att delfinerna är spårlöst försvunna, träffar sin livs kärlek och åker för att träffa en delfinguru i Kalifornien. Det hela slutar med att han återförenas med Marvin inför ett gudomligt meddelande som nu är turistattraktion på en avlägsen planet. Vad det gudomliga budskapet är tänker jag förstås inte avslöja, men det är mycket välformulerat.

Trivsamt och lättsmält men kanhända är jag lite för gammal för att läsa det här för första gången. Mitt fjortonåriga jag hade varit mycket mer entusiastiskt.

Roseanna

En kombination av faktorer – bland annat nyfikenhet, nostalgi och bristen på andra titlar i biblio-appen – gjorde att jag också lyssnade igenom Sjöwall-Wahlöös första i Beckserien. Alltså: Roseanna.

En kvinna hittas strypt utanför Motala i en av sjöarna längs Göta kanal. Martin Beck åker dit. Kvinnan är naturligtvis naken och hennes bröst beskrivna i detalj. Segdraget polisarbete sätts igång, tema diskbänksrealism. Hon måste ha kastats i från en kanalbåt, kanske en av alla turistbåtarna. Alltför många misstänkta, och så visar det sig till råga på allt att kvinnan varit ”nymfoman” (ja, hon också, jmf Mannen som gick upp i rök).

Jag mindes de här böckerna som rätt tuffa och spännande. Men så läste jag dem också i femtonårsåldern utan särskilt stor erfarenhet av andra, bättre spänningsromaner. Idag framstår de istället som platta, rätt långtråkiga (trots det mycket nätta formatet! Ca 250 sidor, sex timmars ljudbok) och med högst tveksamma kvinnoporträtt.

Martin Beck befäster sin position som litteraturhistoriens sämste polis, han ”löser” fallen enbart med hjälp av tur och tjänstefel. I Roseanna är hans omdömeslöshet och klantighet nära att kosta en ung poliskollega livet… En mycket märklig deckarserie med dagens glasögon.

Mannen som gick upp i rök

Jag fick för mig att läsa om någon av Sjöwall/Wahlöös böcker om Martin Beck. Det är ju ändå dryga tjugo år sedan jag läste dem sist. Det blev Mannen som gick upp i rök, den andra boken i serien.

Alltså, här finns ju hur mycket som helst att prata om. Jag tror vi måste plocka isär den här boken i sina delar.

Kläderna

Alla dessa gabardinbyxor! Och terylenbyxor! Jag måste googla. Terylen visar sig vara en slags polyester. Fruktansvärt modernt år 1966. Men vad innebär det att någon går i ”sportkostym”? Enligt nordiska muséet är detta ett ylleplagg. Vilken sorts ”sport” som bedrivs i yllekostym, det har jag inte listat ut än. Kanske fiske.

Sporten

Ja, apropå sport, ja. Antingen hade atleterna mycket annorlunda fysik förr i tiden eller så var det radikala paret Sjöwall/Wahlöö ganska okunniga om hur en idrottande kropp ser ut. Tävlingssimmerskan är mycket kort, mycket storbystad och väldigt bredhöftad. Jo, säkert.

Resorna

Resan från Stockholm till Budapest går med flygmaskin och innebär mellanlandningar i Köpenhamn, Berlin och Prag. Det går tydligen utmärkt att boka en transit där en bara har 5 minuter (!) mellan att ena planet landar och nästa startar. För att inte tala om all rökning ombord, alla stämplade pass och visum för att resa mellan de europeiska länderna – det var en helt annan värld för bara femtio år sedan.

Kvinnorna / jämställdheten

Vår ”hjälte” Martin Beck lämnar fru och barn första dagen på semestern, utan att blinka och utan att ringa hem under de kommande veckorna. Han skickar visserligen ett vykort, men inte till sin fru utan till en poliskollega han en gång jobbade tillsammans med på ett intressant fall. Inga tankar på att hjälpa till hemma här inte! Kollegan Kollberg säger lakoniskt att han tycker synd om sin fru som alltid är hemma ensam när han jobbar sent, så han hoppas att hon snart blir gravid så att hon får sällskap (!!!). Å fy fan, å fy fan, å fy fan.

Maten och spriten

Det är ett oavbrutet gottande i mat och dryck. Det äts och sups, i detalj. Det här minns jag inte alls från första läsningen. Men det är lika mycket en långsam matblogg som en ”hårdkokt” (suck) polisdeckare. Smultron med vispgrädde hit och kräftor med nubbe dit. Och det här är en liten bok på bara dryga 150 sidor, utan maten som utfyllnad hade den varit ca en tredjedel kortare

Polisarbetet

Ja, vad ska en säga. Det är en rätt underhållande historia trots allt. Det komplicerande sidospåret i Ungern förtar inte den rätt sluga upplösningen på huvudgåtan. Men polisarbetet är under all kritik. Martin Beck är eventuellt den sämste polisen i litteraturhistorien. Han följer inte upp ledtrådar. Han handskas minst sagt vårdslöst med bevis och misstänkta individer. Han ringer upp sina kollegor mitt i natten och skickar ut dem på högst tveksamma uppdrag. Han är inte ett föredöme. Det är ett mirakel att han till slut lyckas pricka rätt bland alla misstänkta, det är i alla fall inte tack vare hans kvalitativa insatser.

Det var en rolig omläsning, det är ett häpnadsväckande tidsdokument och det är underhållande trots alla fullständigt galna detaljer som sannerligen inte har åldrats med värdighet. Men det här är inte fantastisk litteratur, det här är en tidig kioskdeckare som de totade ihop på en kaffekvart med hjälp av mycket rödvin.

Katastrof i kvadrat: fantasy om jordbävningar och rasism

För det mesta är det jag som tipsar min livspartner om böcker men den här gången var det tvärtom och han satte något i händerna på mig!

N. K. Jemisin har skrivit en annorlunda fantasyserie: The fifth season / Den femte årstiden.

På en planet med mycket instabil jordskorpa har kontintentalplattorna till slut slagit ihop all landmassa till en enda stor Pangaea. Befolkningen lever under ständigt hot, jordbävningar och vulkanutbrott är vardag så det är ingen idé att bygga större städer, de raseras ändå så ofta. Med några hundra års mellanrum blir utbrotten så stora att det som kallas ”den femte årstiden” bryter ut: askmoln som täcker solen under flera månader eller till och med år. De som överlever sådana extremperioder av kyla och mörker skriver ner tips på stentavlor till de som kommer efter. Samtidigt styrs hela kontinenten med järnhand från den centrala stormakten Sanze. Jo, och så en sak till: vissa barn föds med en särskild förmåga att styra jordskorpans rörelser. De kan orsaka jordbävningar – eller lugna dem. Dessa barn slås ihjäl eller sätts i slaveri, för allas säkerhet.

Det finns så mycket att skriva om efter läsning av den här boken. Till exempel att bland det första som händer är att de talar om en lock-down och behovet av att bära ansiktsmask (på grund av askpartiklarna, inte virus). Det här hade förstås inte alls haft samma tyngd om jag läst det för ett par år sedan (obs: boken skrevs redan 2015, så det är en ren slump).

Det handlar om rasism, det finns HBTQ-teman, det är moraliska dilemman (offra vissa för att rädda fler? Eller rädda fler genom att inte offra vissa?) och maktstrukturer. Och så är det diverse märkliga rymdvarelser (?) som dyker upp här och var i stora kristallobelisker och ställer till knas.

Jag uppskattade boken, den var lättläst och intressant om än en smula obegriplig emellanåt. Däremot är slutet en sån där typisk fantasyserie-cliffhanger, det gillar jag inte. I ren protest tänker jag inte läsa del två och tre.