Arthur Conan Doyle möter H.P Lovecraft

Neil Gaiman, har jag nämnt honom förut? Han är ett geni.

Jag hittade hans novell A study in emerald ur samlingen Fragile things, tack vare ett tips från C R M Nilssons bokblogg (tack!!!).

Gaiman har tagit klassiska Sherlock Holmes-berättelsen En studie i rött och lagt till en liten call-of-cthulhu-tvist.

Ja.

Det finns enorma havsmonster i berättelsen.

Jag läste den dessutom i den otroligt snygga graphic-novel-versionen.

Det kan vara bland det bästa jag läst i år.

Gaiman for President.

John dör på slutet (eller?)

Ibland råkar en snubbla över en boktitel som är så knasig att en bara MÅSTE läsa den. Så var det med David Wongs John dies at the end (”John dör på slutet”).

För att illustrera galenskapsnivån: boken börjar med att John dör. Typ. Eller, inte genast, först blir de attackerade av ett monster gjort av korv.

Huvudpersonen David Wong möter en journalist på ett sunkigt kafé och försöker desperat övertyga honom om att det han berättar är sant. Det är bara väldigt osannolikt. David och John är nämligen specialister på att rensa ut övernaturliga fenomen, som till exempel korvmonstret, svävande bläckfiskar och den hotande armé av onda dubbelgångare som någon verkar släppa ut genom ett av universums maskhål. Specialister är möjligen ett starkt ord i sammanhanget, för de är verkligen inte särskilt skickliga, ens när de båda är nyktra samtidigt.

Det är rock-n-roll, fullständigt vansinnigt och absurt, mycket blodigt och väldigt, väldigt roligt.

Hundskadeindex: du vill inte veta.

Coraline

Neil Gaiman är, som alla vet, ett geni.

Jag har sett filmen men hade inte läst boken om Coraline tidigare, det var förstås ett misstag. Men nu är allt bra igen för nu har jag läst den och är glad.

Coraline är en liten flicka med medelmåttiga föräldrar som lagar mittemellangod mat och ibland är lite för upptagna. Så när hon hittar en hemlig dörr till en parallellvärld med till synes snällare föräldrar verkar det först en smula lockande. Problemet är bara att de nya föräldrarna har sylvassa tänder, knappar till ögon och ett gäng med barnspöken inlåsta i garderoben.

En alldeles underbar liten skräckhistoria med en tuff hjältinna, en cool katt, några mycket märkliga grannar och ett fint slut.

Mitt namn är Monster

Den här har legat länge i hyllan och väntat: My name is Monster av Katie Hale. Inte för att jag inte ville läsa den – tvärtom! Men för att det varit så mycket annat att plöja igenom också.

Efter flera år av kraftig pandemi följt av världskrig (känns det bekant, någon?) klättrar en ensam överlevare ut ur frövalvet på Svalbard där hon varit skyddad. Hon tar sig långsamt tillbaka genom den fullständigt ödelagda världen. Hon är så övertygad om att hon är den enda kvarvarande människan att hon får en smärre chock när hon hittar en liten flicka i ruinerna. Monster förvandlas till Mamma och tar sig an flickan.

Det här är en jättefin bok. Hemsk och sorglig men vacker och välskriven. Ett efter-katastrofen-scenario där ganska lite sägs men ganska mycket händer (eller har hänt).

Dagen då jag bytte min pappa mot två guldfiskar

Neil Gaiman for President!

Dagen då jag bytte min pappa mot två guldfiskar är en alldeles fantastisk och lagom småhemsk bilderbok för barn, eller kanske snarare för vuxna.

Storebror får chansen att byta till sig två väldigt fina guldfiskar. Inte tänkte han att något skulle kunna gå fel i en sån bytesaffär! Trots idoga varningar från lillasyster.

JAG ÄLSKAR DEN! Neil Gaiman, så genial!

När din bästis blir besatt av djävulen

Gillar du åttiotalsnostalgi och high-school-horror? Då är det här precis rätt bok för dig: My best friend’s exorcism av Grady Hendrix.

Omslaget är en kavalkad i åttiotalskitsch, men det är alltihop fejk news för den här boken skrevs 2017. Men omslaget matchar insidan! Här är det musse-pigg-telefoner, rullskridskodisko, tuperat hår och pastellfärger så det står härliga till. Fast med den lilla tvisten att det bor en demon bland benvärmarna.

Gretchen och Abby är bästisar. De har hängt ihop sedan knattetiden och nu är de tonåringar som börjar testa gränserna. Killar, öl, bantning och kanske ännu värre grejer. Ett av experimenten går väldigt fel och Gretchen blir fullständigt förvandlad från ena dagen till den andra. Bara Abby kan rädda henne.

Det är jätteroligt och JÄTTEHEMSKT. Och ganska roligt igen. Men framför allt: väldigt åttiotalsnördigt.

Hendrik har förresten också skrivit en modern skräckis på IKEA-tema, den har jag redan skrivit upp på önskelistan för sommarläsning.

Hundskadeindex: varning!

Min syster, seriemördaren

Jag hittade en liten pärla: Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite. En klockren liten berättelse om systerskap i det moderna Nigeria.

Korede är sjuksköterska, ordentlig och redig men ouppskattad av alla. Framför allt av sin otacksamma lillasyster. Systern har diverse dåliga vanor, bland annat råkar hon ständigt ha ihjäl sina pojkvänner. Korede måste rycka ut och hjälpa henne att gömma liken. Samtidigt har hon egna bekymmer, till exempel hur hon ska få den snygge läkarens uppmärksamhet…

Torr humor – underfundiga underdrifter – lite oväntat slut. Jag älskade boken.

Kugghjärtat

Jag hittade en fantastisk ungdomsbok! Kugghjärtat av Peter Bunzl, vilken underbar liten saga.

I ett viktorianskt parallelluniversum med härliga plåtrobotar, luftskepp och ångdrivna bilar blir en flicka plötsligt ensam i världen. Hennes pappa har försvunnit efter att ha blivit attackerad av mystiska män med speglar istället för ögon. Med hjälp av en mekanisk räv, en godhjärtad urmakarlärling och en stor trave läskiga böcker om luftpirater tar hon sig an spegelmännen och försöker reda ut hemligheterna som pappan lämnade efter sig.

Jag älskar den!

Möjligen stör det mig lite att den franska guvernantens franska inte håller måttet – en guvernant säger knappast ”vous” till ett barn.

Men det överskuggas av de härliga detaljerna, den knasiga mekaniska huspersonalen, karaktärerna och bovjakten. Den här hamnar omedelbart på listan över böcker som mina syskonbarn kan få i present när de blir lite äldre och klokare.

Anna Svärd

Tredje delen av Löwensköldska trilogin (Selma Lagerlöf) är mycket mer spretig.

Fattiga dalkullan Anna Svärd har lurats in i äktenskap med sinnessjuke prästdrummeln Karl-Artur. Häxdottern Thea fortsätter att sabotera för dem, i linje med förbannelsen som fortfarande hänger över Löwensköldarna. Anna utsätts för både det ena och det andra, sätts i fattigtorp istället för den fina prästbostad hon trodde hon blivit lovad och de barn hon tar sig an tas ifrån henne. Eftersom hon är en tuff brud klarar hon sig ändå, framför allt från det att Karl-Artur stuckit ifrån henne för att predika ute på vägarna – hurra! Good riddance.

Berättelsen går åt alla håll. Det handlar lite om Charlotte, lite om Anna och lite om Karl-Artur. Baron Adrian Löwensköld kommer in på ett hörn. Den här delen är helt enkelt inte lika bra och genomtänkt som de första två romanerna i sviten.

Och den där förfärlige Karl-Artur. Varför engagerar sig alla dessa kvinnor i att försöka rädda honom efter allt elände han ställer till med? Typisk manscurling. Väldigt provocerande och frustrerande.

Slutet lämnas öppet, men jag tänker att Anna Svärd till slut kommer att be honom dra åt helvete. Det gör hon alldeles rätt i.

Politiska kaniner

Jasper Fforde har gett sig på ett allvarligt ämne. The constant rabbit är lika galen som Ffordes andra titlar men mycket mer politisk, nattsvart och satirisk.

Den lilla byn Much Hemlock skakas i grunden när en ny familj flyttar in. De är nämligen KANINER. Och Much Hemlock är en mycket konservativ by, här röstar alla på UKARP, brittiska anti-kaninpartiet. Alla vet ju hur kaniner är! Har alldeles för många barn, en konstig religion, klär sig annorlunda och är VEGETARIANER. Men huvudpersonen Peter Knox hamnar ändå i huvudbry för han råkar känna just den här kaninen från universitetet och plötsligt känns det lite pinsamt att han jobbar på den hårdföra kaninkontrollbyrån som genomför razzior, visitationszoner och andra diskriminerande lagar. Han gillar ju nämligen Constance Rabbit.

Det är finurligt men också väldigt våldsamt, grymt och eländigt. Tyvärr inte lika bra som Ffordes tidigare böcker, det politiska budskapet tar över lite väl mycket. Nigel Farage som premiärminister vore en katastrof, det vet vi ju redan. Men kaninerna är härliga och veliga Knox som försöker göra alla till lags samtidigt är en bra huvudkaraktär.

Mittemellanhögt betyg.