Bitterblue – statsvetarfantasy

Bitterblue är Kristin Cashores tredje roman i serien om de utvalda, efter utmärkta Graceling och Fire.

Artonåriga Bitterblue är nu drottning i det sargade landet Monsea. Men att vara drottning är inte enkelt, det är massor med pappersarbete och hon anar alltmer att saker inte står rätt till. Kan hon verkligen lita på sina rådgivare, de var ju också rådgivare åt hennes sadistiska pappa? Stämmer alla de optimistiska rapporterna om hur glada alla hennes undersåtar är? Bitterblue bestämmer sig för att smyga ut inkognito i stan om nätterna för att undersöka saken. Det visar sig förstås att något är jättefel och hon behöver snart få hjälp av de tuffa huvudpersonerna från de två tidigare böckerna: Katsa och Flamma.

Det riktigt intressanta med den här boken är temat: hur återbygga ett samhälle sönderslaget av ett gemensamt trauma? Hur bygga upp en ny administration, skapa tillit och försoning? Här finns drag av försoningsprocesserna efter apartheid i Sydafrika och efter folkmordet i Rwanda men också av rensningsarbetet efter nazismen och efter östtyska Stasi. Jag gillar det, här finns mycket att tänka på.

Dessutom är Bitterblue en väldigt charmig huvudperson, även om det är lite för mycket kärlekshistoria för min smak (nå, så är det en bok skriven för tonåringar också).

Ensam på Mars

Jag snöade in lite på Andy Weir, eftersom Uppdrag Hail Mary var så himla bra. Så jag läste Ensam på Mars också, trots att den blev film med irriterande Matt Daemon.

Rymdexpeditionen Ares 3 tvingas evakuera från Mars under en farlig sandstorm. Mark Watney klarar sig inte fram till raketen och eftersom hans kollegor tror att han är död åker de iväg utan honom. Mark är nu alldeles ensam på Mars och det är fyra år tills nästa rymdexpedition kommer fram. Hur ska han lyckas överleva tills dess?

Sedan följer härligt nördig problemlösning, en slags modern Robinson Kruse. Slutet är mycket bättre än i filmversionen. Jag gillar boken, även om den inte är lika genial som Uppdrag Hail Mary och trots att Mark Watney är en smått irriterande karaktär (så det visar sig att Matt Daemon var ett utmärkt val, trots allt).

The grownup

Gillian Flynn är en mästare på psykologiska små hemskheter – novellen The Grownup (På svenska med titeln En sån som du) är inget undantag.

Berättarjaget lever i lagens gråzon, säljer auraläsningar (som hon inte tror på) till lättlurade och avrunkningar till småkåta. Sedan träffar hon neurotiska Susan med mycket rubbade styvsonen Miles – de bor i ett gotiskt hus med spökvibbar och verkar vara lätta offer för att sälja in andligt trams.

Sedan vänder hela historien med en underbar (och otäck) tvist, eller kanske flera stycken.

Hatten av för Flynn.

Spår i snön

Apropå vinterlov, jag läste Jonas Karlssons novell Spår i snön.

Ett par flyttar ut på landsbygden och passar lite olika bra in. Han får jobb, renoverar, träffar en tjej. Hon går upp i vikt, gömmer sig i huset, får rykte om sig att vara en förfärlig häxa. Han gör den nya tjejen med barn och flyttar ut. Hon blir trakasserad av bygdens barn. Hon svär att hämnas.

Jonas Karlsson är bra på det där med småsorgliga relationer mellan raderna. Utmärkt läsning.

Bokklubbsbok: Reservoir 13

The most awesome reading circle läste Jon McGregor, Reservoir 13. En liten bok med mycket innehåll.

En liten by, någonstans i norra England – ett traditionstyngt gruvdistrikt med får, kolonilotter och en sista kvarlevande byslaktare (konkursfärdig på grund av det nya stora snabbköpet). På nyårsafton försvinner en turist – en trettonårig flicka. Trots ihärdigt letande, skallgång över heden och en enorm polisinsats förblir hon försvunnen. Åren går och eftersom fallet aldrig avslutas blir det ett öppet sår som byn får fortsätta leva med, fast att de inte ens kände flickan.

Det är jätteintressant! Och så väldigt snyggt skrivet. Ett flöde med korta meningar, blandat högt och lågt. Man följer år efter år i byn, samma rutiner som återkommer (julpantomimen i kyrkan, det årliga brunnspyntet, svalorna bygger bon, fåren klipps, rävungarna kommer ut ur grytet…). Vi får lära känna flera personer i byn och hur deras relationer utvecklas över tid. Det mesta berättas bara mellan raderna, det är minimalistiskt och kortfattat men McGregor lyckas säga så väldigt mycket med de få ord han väljer.

Det är också jättefrustrerande! För boken handlar om hur jobbigt det är när ett samhälle inte får svar och inte får avslut på ett gemensamt trauma. Vilket betyder att spekulationerna fortsätter och alla förblir möjliga misstänkta, även 13 år efter flickans försvinnande.

Och hur snart efter händelsen får de börja vara glada, fira och ha byfester igen utan att det är opassande?

Mycket läsvärt och en utmärkt bokklubbsbok, som skriven för att diskuteras över ett glas vin.

Bill Clinton skriver actionthrillers!

Visserligen tillsammans med proffsförfattaren James Patterson, men ändå. Clinton har tydligt bidragit med unik information om hur presidentskapet och Vita Huset fungerar, och resultatet blev mycket bra: Presidenten är försvunnen.

Såklart är det USAs president som är bokens hjälte. Han har just ställts inför något oerhört – han har fått förhandsinformation om ett terrorattentat som hotar slå ut en stor del av USAs infrastruktur. Tiden är knapp, men de har fortfarande en liten chans att stoppa katastrofen. Till sin hjälp har presidenten sin fantastiska stab och en mycket modig avhoppare från fiendesidan; på minussidan har han just drabbats av ett återfall av en allvarlig sjukdom och dessutom har terroristerna skickat världens skickligaste lönnmördare.

Det är full action från första kapitlet, förstås mycket välskrivet och många politiska detaljer. De använder en intressant berättarteknik där mycket har hänt redan innan läsaren börjar följa med, och vi får gradvis veta vad som har pågått. Huvudkaraktären vet alltså mycket mer än läsaren, det är ett lite ovanligt knep och det funkar bra.

De syrliga kommentarerna om dagens politiska spel och det polariserade medielandskapet är också spot on.

Det finns en stor logiklucka framåt slutet, det är det enda som verkligen stör mig med boken. I övrigt: god underhållning, en fin politisk thriller med hög bladvändarfaktor.

Hundskadeindex: en mycket märklig episod slutar med att en schakal blir lite skjuten i örat

Rymdterrorism på nördtema

Jag gillade ju verkligen Andy Weirs Project Hail Mary så jag testade också Artemis av samma författare. Inte alls lika klockren, men rätt trevlig och underhållande.

Småkriminella – men i hjärtat guldgoda – Jazz Beshara har råkat tacka ja till att genomföra ett litet terroristdåd. Det är ännu mer spektakulärt än det först låter, för Jazz bor på månen, i nybyggarstaden Artemis. Där finns bara en enda polis och han går klädd i kanadensiska ridande polisens uniform (!). Men det går ändå väldigt fel p.g.a. brasiliansk maffia, vakuum och att Jazz är naiv/envis.

Det är härligt nördigt! Möjligtvis går Weir lite väl långt i sin iver att beskriva en stentuff brud. Nej, kvinnor ser inte slumpvis halvklotformade föremål och tänker ”tuttar”. Kanske gör vissa män det, men kvinnor vet ju rimligen att normala tuttar sällan är just halvklot.

Mycket humor, mycket vetenskapsnörderi och en del rymdaction. Bra och lättsam läsning, men inte genialt.

Pluspoäng för det oerhört breda och inklusiva persongalleriet!

Spännande! Storslaget! Sexistiskt.

James Clavells Tai-Pan är en sån där bok en läser med något kluvna känslor. Jag har läst den ett antal gånger, den är väldigt spännande och fascinerande. Men också: irriterande machosexistisk emellanåt.

Dirk Struan är genial och hänsynslös. Han är Tai-Pan, den ledande ledaren för det största av de brittiska handelshusen som gör affärer med Kina. Året är 1841, te och kryddor byts mot opium och riskerna – men också vinsterna! – är skyhöga. Struan har just manipulerat den brittiska guvernören att anlägga Hongkong. Där de flesta andra ser en sketen stenö ser Struan en möjlighet att få ett fotfäste in i Kina… Men han har bittra fiender. Bland dem sin egen son.

Det är storslagna intriger: krig, handel och kärlek. Pirater och spioner, älskarinnor och förrädare. Diplomati och utrikespolitik på hög nivå, affärsuppgörelser om allt från småsaker till miljardbelopp. Tai-Pan smider komplicerade planer och spelar ett högt spel, vilket naturligtvis gör honom till en fullständig skitstövel. En kan beundra karaktären – men en skitstövel är han.

Det är ju nämligen det där med sex, jämställdhet och hyckleri. Struan attackerar amerikanska slavhandlare, men han har inget problem med kvinnor som handelsvara för sex. Han motsätter sig allt våld mot besättningen ombord på hans båtar, men han smiskar gärna sin (mycket yngre) flickvän med ett tillhygge. Han är gullig och tillgiven mot sin älskarinna men han spelar också maktspel med henne och tål inte att hon skulle ha övertaget i deras relation.

Om en kan ha två tankar i huvudet samtidigt, då är den här boken enormt underhållande. Och ganska irriterande.

Det är eventuellt inte sista gången jag läser om den.

Tillbaka i Gilead

Jag läste om Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Med viss bävan, eftersom jag älskade den här boken men tänkte att den kanske skulle kännas annorlunda nu efter att jag har sett TV-serien.

Men boken smäller alltid högst! Å vad hon är bra, Atwood.

Om den ultrakonservativa religiösa diktaturen Gilead i en mycket dystopisk framtid. Miljöförstöringen har orsakat stora fertilitetsstörningar, så staten samlar ihop de kvinnor som fortfarande har fungerande äggstockar och delar ut dem som fortplantningsslavar till regimens ledande män och deras hustrur – ett system av tvångssurrogatskap. Romanens berättarjag tar vara på de små, små frihetssmulor hon kan få, men i en stat som bygger på angiveri och förräderi, hur bygga en motståndsrörelse?

Det är så hemskt och otäckt men så väldigt trovärdigt och relevant. Så många anledningar att skydda miljön, stoppa populister och värna frihet och demokrati.

Eleanor Oliphant har det inte så lätt

Min ridkompis gav mig ett boktips: Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman.

Först trodde jag att det var en knasig och ganska mörk Bridget Jones-version – galen, rolig och lagom civilisationskritisk. Men den blev bara mörkare och mörkare, tills det visade sig att det här egentligen är en ganska nattsvart liten historia, visserligen med många humorglimtar.

Eleanor Oliphant är trettio år och alldeles, alldeles ensam. Hon är annorlunda och väldigt introvert och världsfrånvänd och blir därför utsatt för allt möjligt hån och skämt på jobbet. Utanför jobbet träffar hon inte en människa. Tills hon en dag blir blixtförälskad i en främmande man och måste lista ut en plan för att lära sig umgås och vara ”normal”…

Det är underhållande rolig-sorgligt på det där sättet som Jonas Gardell brukade skriva. Eleanor är en fantastisk karaktär! Hon skiter fullständigt i sociala normer, förstår inte samspelet med andra människor, men går samtidigt verkligen in för att lära sig saker som att beställa pizza, dansa till 80-talshits och kunna dela upp en pubnota med någon annan. Allt det där som andra människor verkar tycka är självklart men som Eleanor måste lära sig i vuxen ålder. Och det visar sig allt eftersom att det finns en bra förklaring till att Eleanor är så socialt inkompetent.

Tumme upp!