Det hände sig i januari att jag snubblade över Heinrich Bölls Katarina Blums förlorade heder. Tänkte att den borde man väl ha läst någon gång. Om inte annat så för att kryssa ännu en av Nobelpristagarna.
Kämpade mig igenom boken, inte bara för att det var ett originalex på tyska – jag tyckte verkligen den var genuint långtråkig. Det handlar om Katarina Blum, en naiv och kanske lite småkorkad ung kvinna som blir indragen i press- och polisjakten på en känd terrorist. Berättelsen har ju verkligen potential att vara spännande. Problemet med skandalpressen som skändar henne och smular hennes privatliv i spillror trots att hon är oskyldig, är ett tema som förblivit aktuellt.
Men ändå.
Hela berättartekniken, att bygga upp det hela som en fejkad dokumentär skildring. Det är något som inte klickar. Jag tycker det blir segt.
Och halvvägs igenom Katarina Blums alla vedermödor börjar det gnaga så smått i mig. Är inte det här ändå ganska bekant? Har jag verkligen inte läst den förut? Men jag kan inte komma på hur den slutar… Så jag fortsätter läsa. Och det fortsätter gnaga. Så jag bläddrar bakåt i min läselogg, och jovisst – för exakt ett år sedan läste jag Katarina Blum. Utan att det alltså satte några som helst spår. Pinsamt!
Om jag snubblar över Katarina Blum i januari 2014 igen, kan någon snälla berätta för mig att jag slipper läsa om den då?
Litterärt ofog 