Standard

Jag brukar gilla Nina Bouraoui, men Standard lägger jag faktiskt ner halvläst. Den är inte bra.

En hopplös, ganska elak och omogen ung man ägnar sin tid år telefonporr och sexfantasier. Han åker hem emellanåt och hälsar på sin gamla mamma som han mest äcklas av, och han drömmer om flickor men kan inte tänka sig någon slags förhållande. 
Språket är provocerande grovt och ganska vidrigt, det är spottloskor och bajs och äckeldetaljer i en mängd och på en nivå som hade gjort Emile Zola belåten.
Nej tack.

När en råkar ta sin chef som gisslan

Gisslan av Nina Bouraoui är ursprungligen en teaterpjäs (monolog?) som Bouraoui sen skrev om till en kortroman.

Sylvie är en nyskild, medelålders kvinna som en dag får nog av alltihop och tar med sig en vass kökskniv till kontoret. En hel natt håller hon chefen fången, ställd mot väggen. Äntligen får hon berätta för honom vad hon egentligen tycker och tänker. Att hon inte längre går med på att gå hans smutsiga ärenden med personalnedskärningar, till exempel. Men hon passar också på att rensa luften om den usla relationen med exmaken och om det hon var med om som tonåring.

Det är en arg monolog, mycket arg. Om jämställdhet och ekonomisk jämlikhet och sexuellt våld och osynliggörandet av medelålders kvinnor. Men tyvärr ganska platt, långt från Bouraouis bästa.

Strändernas skönhet – ett skilsmässodrama

Nina Bouraoui är inte bara en av de fantastiska fruntimren i min boktolva, hon är ett fantastiskt fruntimmer i största allmänhet.

Beaux rivages (på svenska: Strändernas skönhet) är en kort och kärnfull roman om när förhållanden tar slut. Boken börjar precis när huvudpersonen blir lämnad av sin pojkvän sedan åtta år tillbaka. Hon går igenom alla olika faser: chock, förnekelse, depression… Hon bearbetar förändringen och bitvis blir det nästan outhärdligt långt och detaljerat. Hennes besatthet av den andra kvinnan, expojkvännens nya, är antagligen normal, men sannerligen inte sund.

Men gradvis för Bouraoui in nya element som gör att perspektivet ändras en smula. Maktbalanserna förskjuts, förutsättningarna ändras. Tiden går. Båda parter försöker hitta nya fotfästen.

Det är sorgligt, ledsamt och väldigt väl skildrat.

Enstörig

Nina Bouraoui är en favoritförfattare. Hon skriver aldrig enkelt eller banalt. Enstörig är en typisk Bouraouiroman, en kort och kärnfull berättelse om en fransk-algerisk flicka som rör sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Hennes bästa vän har försvunnit och hon försöker få grepp om vad som har hänt. Det rör sig mycket under ytan.

Vackert, stiligt och lite hemskt. Läs Nina Bouraoui!

Tematrio: jobbiga böcker

Dags för tematrio! Temat är böcker som varit jobbiga att läsa – känslomässigt. (Jag har ett par böcker som var jobbiga på andra sätt *Saint-John Perse* men dem tar vi någon annan gång).

Iain Banks Getingfabriken är en fantastiskt sorglig och hemsk roman om en mycket, mycket störd ung person som tar ut diverse familjebekymmer på djur som kommer i hans väg. Våld mot djur är nästan outhärdligt att läsa om men det kan ändå vara värt att göra bekantskap med Banks. Fast kanske inte sent på kvällen eller om du är ensam hemma.

Förbjuden betraktelse av Nina Bouraoui är hemsk och tung på ett annat sätt – det handlar om en ung flicka inlåst av en fundamentalistisk patriark i väntan på giftermål. Om hur fruktansvärt livet kan vara för den som är fråntagen alla rättigheter och mänskligt värde.

Tusen strålande solar går på ett liknande tema, den handlar om kvinnoförtrycket under de afghanska talibanerna. Så vidrigt. Så smärtsamt. Så bra skrivet av Khaled Hosseini.

Förbjuden betraktelse

Förra året upptäckte jag Nina Bouraoui genom den fina kortromanen Pojkflickan. Nu har jag läst hennes debutbok Förbjuden betraktelse, en bok ur den feministiska litteraturkanonen.

Det är en ganska jobbig och arg bok. Berättarjaget är en muslimsk tonårsflicka i Algeriet, inlåst och nedtryckt och i väntan på det enda tillfälle hon får lämna hemmet sedan hon kom i puberteten – dagen då hon ska giftas bort.

Det är äckeldetaljer och grova ord. Männen våldtar, kvinnorna behandlas som smutsiga djur. Flickan betraktar hustyrannen till pappa som förgriper sig på den feta mamman. Och på tjänsteflickan. Ingen försoning här inte! Det muslimska patriarkatet gisslas utan nåd.

Tungt! Och lite svårläst, en måste vänja sig vid Bouraouis kortfattade och speciella berättarstil. Men gripande.

Tematrio: lecture recommandée, s\’il vous plaît

Igår var det Bastiljens dag så Lyran har förstås franskt tema i veckans trio.

Förra året när detta var temat för trion tipsade jag om Claudel, Le Clézio och Mauriac. Och så konstaterade jag att nästan alla franska böcker jag läser är skrivna av män. Kvinnliga franska författare tycks inte ges ut i någon större mängd – eller har jag bara valt helt fel böcker?

Men visst, ett par skrivande fransyskor finns ju.

Till exempel Anna Gavalda som har skrivit Lyckan är en sällsam fågel och Tillsammans är man mindre ensam. Jag gillade ingen av dem. Tramsigt och förutsägbart, långtråkig handling och onödig gulleromantik av typen \”försöker desperat vara lika rolig-söt som Amelie från Montmartre\”.

Eller Fred Vargas, Frankrikes så kallade \”deckardrottning\”. Med tanke på vilka som brukar kallas Sveriges \”deckardrottningar\” (Camilla Häckfärg, förlåt Läckberg, och Liza \”jag-skriver-usla-böcker-och-skäms-inte-för-det\” Marklund) så borde jag väl ha fattat att detta naturligtvis inte är en kvalitetsstämpel. Inte en kvalitetsstämpel alls. Jag läste Okänd kontinent och var INTE imponerad.

Jaha tänker du nu, för att vara boktips så var detta inte särskilt upplyftande. Är det alltså helt kört? Nej! För jag tänker nämna en riktigt duktig författare också: Nina Bouraoui. Läs till exempel Pojkflickan. En fantastisk liten bok.

Bonne fête et à la prochaine!

Bästa boken hittills i år?

Annikas fredagsfråga idag lyder: Vilken är den bästa boken du läst hittills i år?

Tyvärr har jag klockat in få tiopoängare i år. Jag vet inte om jag blivit mer kräsen eller om jag valt fel böcker. Missförstå mig rätt, jag har läst många bra böcker. Bara väldigt få geniala.

Efter en stunds grubbel kommer jag fram till följande topp-tre:

1. Tove Jansson, Meddelanden
2. Nina Bouraoui, Pojkflickan
3. Jasper Fforde, The well of lost plots

Och året är ju långt från slut, kanske ligger de geniala böckerna redan i min läshög?

Världsbokdagen

Glad världsbokdag!

Det måste erkännas, jag har läst med väldigt dålig geografisk spridning hittills i år. Bara europeiskt och US-amerikanskt. Det enda jag läst som med lite god vilja kunde kallas utomeuropeiskt är fransyskan/algeriskan Nina Bouraoui. Hon skriver fantastiska små böcker om identitet, roller och om att växa upp som annorlunda. Läs till exempel den strålande lilla kortromanen Pojkflickan! Underbara skildringar av Algeriets vackra medelhavskust.

Bland europeiska författare har jag i år prickat in Sverige, Finland, Norge, Storbritannien, Spanien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Schweiz och Holland.

Men dagen till ära ska jag väl ändå bidra med några tips från den större världen, nu när Lyran frågar så snällt:

Wole Soyinka är så  mycket mer än en fantastisk frisyr. Han har också skrivit en faslig massa pjäser, böcker och poesi. Självbiografin Aké är väldigt fin och bitvis hemsk, den handlar mycket om hur litteratur och läsning kan rädda liv. Men dessutom måste jag faktiskt nämna Soyinkas fantastiska frisyr. Den är ännu finare live än på foto, jag såg den på en magisk poesiuppläsning med Soyinka när jag bodde i Heidelberg för länge sedan.

Gao Xingjian har jag tänkt läsa mer av men det har liksom aldrig blivit av. Jag läste One man\’s bible som eventuellt finns på svenska också om jag minns rätt. Storslaget och välberättat, tyckte jag i alla fall då. Vad Xingjian har för frisyr vet jag inte.

Alexandr Solzhenitsyn är helt otrolig, att kunna skriva en hel bok om en enda dag i en människas liv utan att det blir töntigt eller tråkigt är en bedrift. En dag i Ivan Denisovitjs liv är desto hemskare eftersom Solzhenitsyn själv genomlevde en hel del av just den där typen av fångläger i Gulag. Han har (hade) också ett mycket märkligt skägg.

Mycket nöje!

Pojkflickan

\”Varje morgon kontrollerar jag min identitet. Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?\”

Nina Bouraouis lilla roman Pojkflickan handlar om identitet och rotlöshet. Främst handlar det om det där att inte passa in någonstans – huvudpersonen (Bouraoui själv?) har en fransk och en algerisk förälder och hon känner sig halv och främmande i båda länderna. 
Dessutom vill hon inte vara en flicka. Hon klär sig som en pojke, går som en pojke och klipper håret kort. Hon hoppar från de högsta klipporna ner i havet och springer snabbt, snabbt över sanden längs Medelhavets kust. Tills hon så småningom hittar sig själv och ett sätt att vara bara Nina på.
Detta är den första boken jag läst av Nina Bouraoui men det kommer garanterat bli fler. En så kärnfull liten bok! Korthugget språk, korta korta meningar. Och ändå väldigt mycket sagt.