Tematrio: Göteborg

Veckans tematrio var svår! Jag var nära att ge upp, för Lyran ville ha tre tips på böcker om eller från Göteborg och jag hittar ingenting i hyllorna som passar in.

Men efter lite letande har jag i alla fall hittat tre författare med Göteborgsanknytning:

Viveca Lärn är göteborgare, jag minns till exempel att jag läste En ettas dagbok och tyckte om den när jag var väldigt liten.

Karin Boye föddes också i Göteborg! Läs Kris eller Kallocain. Eller dikterna, om du är lite lyrisk av dig.

Och så har vi Marie Hermanson, jag läste nyligen ut hennes roman Skymningslandet som var spännande och lagom egen. Den utspelar sig inte i Göteborg utan i trakten av Enköping men Hermanson kommer tydligen från någonstans kring \”Sveriges framstjärt\”.

Puh! Så fick jag ihop ett svar idag också, och avslöjade vilken kust jag själv kommer från dessutom.

Annons

Lider du av statsfientligt sinnelag?

Staten har kommit på ett sätt att kunna bestraffa inte bara ord och handlingar utan också tankar och känslor! Tack vare sanningsserumet Kallocain kan diktaturen Världsstaten prioritera jakten på \”statsfientligt sinnelag\”. Stöld, rån och \”smärre privatmord\” får vänta, allt polisfokus riktas istället på förrädare och oppositionella. Det är handlingen i Karin Boyes Kallocain som jag lyssnade igenom via geniala radioteaterbiblioteket.

Boken var faktiskt mycket bättre än jag mindes den, men dels är det länge sedan jag läste den och dels kan ju faktiskt radioteaterversionen vara lite omskriven för att passa dramaformatet. Hörvärt! Och väldigt relevant än idag.

Karin Boye, fjällentusiast?

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora friluftsäventyr.

Mer svensk lyrik på jymmet

Den kära, kära Karin Boye! Hon visste minsann var skon klämde, när den klämde. Som i hennes ofta felciterade dikt Ja visst gör det ont. Så här lät den i original:

Ja visst gör det ont när skavsår brister.
Varför skulle annars låren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Pjäxor gav ju skavsår hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när skavsår brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Om Karin Boye och skivstängerna

När Karin Boye skrev följande rader: \”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.\”, då hade hon sannolikt inte just avslutat ett svettigt pass med skivstänger på jymmet.

Mitt personliga motto är istället: \”Den mätta dagen är bäst för då blir jag störst. Den bästa drycken är vatten mot min törst.\”

(Jag är ett poetiskt geni! Nu väntar jag bara på att Svenska Akademien ska ringa. Å vad roligt det ska bli, pax för stolen närmast kaffepannan)

Tre gånger Karin

Lyran är tillbaka med en tematrio, den här gången \”tre böcker om eller av Karin\”.

Svårare än det kunde tyckas!

Först tänker jag förstås på Karin Boye och den något utdaterade men ändå läsvärda Kallocain. En dystopi av storebror-ser-dig-slag.

Sedan fick jag tänka till och det blir inte så mycket tips som icke-tips: här kommer ett par kommentarer om deckare.

Karin Fossum har jag bara läst en enda bok av och den räckte fint, tack så mycket. En orgie i blod och bajs om en stackars kvinna med stomipåse (viktig del i storyn) som samlar på tonårsinbrottstjuvar i källaren och slår på dem med en hammare. När djävulen håller ljuset heter boken och den rekommenderas enbart till dem som gillar att frossa i våldsskildringar.

Carin Gerhardssen skriver också ett gottande i blod och sex, jag läste de första två (!) i hennes så kallade Hammarbyserie, men jag orkar faktiskt inte engagera mig i den här typen av extremt snaskiga polisromaner där äckeldetaljerna verkar vara ditskrivna i slentrian bara för att trigga pirr i läsarmagen. Tacka vet jag civiliserade Agatha Christie, där hålls blodflödena på en anständig nivå, would you care for some more tea, Miss Marple?

Tematrio: klassiska kvinnor

Lyran ber om tips på klassiska kvinnliga författare. Istället för att nämna giganterna Lagerlöf och Austen plockar jag tre svenska författare som förtjänar att bli lästa.

Victoria Benedictsson skrev om vad äktenskapet gör mot kvinnan i ett ojämlikt samhälle i Fru Marianne. En intressant historia om mycket unga Marianne som får den till synes utmärkta storbonden Börje till man.

Karin Boyes Kallocain är en dystopi med den lilla tvisten att den totalitära och allt övervakande staten lyckats utveckla ett sanningsserum. Så vad finner vetenskapsmännen i Världsstatens tjänst när de börjar utforska människornas verkliga tankar? Och hur ska den enskilde soldaten hantera att den intensiva propagandan inte alls stämmer, att invånarna i diktaturen inte alls är lyckliga..?

Fredrika Bremer skrev Familjen H*** omkring 1830. Det är en rätt rolig skildring – jag upplever den som satirisk men det kanske är optimistiskt tolkat – av en borgerlig familj med diverse starka personligheter. Dessa skildras av den utomstående betraktaren Beata Hvardagslag (!) som besöker familjen och kommer med mer eller mindre välkomna råd och hjälpinsatser.

Tematrio: HBTQ-lästips

Som av en händelse går nu även Lyrans tematrio på tema HBTQ-läsning…

Förutom resten av veckans tips kommer här tre oplanerade bonusar:

1) Karin Boye, Kris. Unga studenten Malin Forst förälskar sig i en väninna. Skolledning och föräldrar icke roade.

2) Jonas Gardell, Ett ufo gör entré. Hemsk, hemsk uppväxtskildring.

3) Sarah Waters, Ficktjuven. Om en ung fattig flicka i London på 1800-talet. Hon blir indragen som medhjälpare i en ondskefull plan för att komma över en stor summa pengar. Men vem lurar egentligen vem?

Karin Boye: Kris

Kris av Karin Boye handlar om studenten Malin Forst som genomgår en ungdomskris och som får livet ställt på ända genom förälskelsen i vackra klasskamraten Siv.

Det börjar med en lång och mycket poetisk men sjujäkla seg inledning med diverse målande metaforer. Tar man sig igenom detta utan att somna eller bli cynisk flyter sedan själva handlingen på bra. Det blir en fin berättelse med glöd och självbiografisk botten.

Malin Forst kämpar mot en grym far, trångsynta konventioner och ett inre i uppror. Beskrivet med fingertoppskänsla och diskret försiktighet. Man anar mycket mer än vad som sägs, det tycker jag är stort författarskap. När man kan skriva kärlek utan att behöva skriva ut exakt varenda ord. Snyggt och stiligt!