Berättelser från Mars

Ray Bradbury!

Möjligen är det lite dålig tajming att läsa The Martian chronicles så kort tid efter att ha läst den liiite mer vetenskapligt korrekta Ensam på Mars.

Men äsch! Eftersom: Ray Bradbury!

Mänskligheten har äntligen lyckats bygga raketer och de skickar ett team till Mars. Teamet försvinner spårlöst. Människorna skickar ut en ny raket med nya astronauter. Det går lika illa. Och ett tredje team… Varje astronautgäng som landar hamnar nämligen i olika sorters oväntade trubbel med marsianerna. Värst är det nog för raketbesättningen som knackar på hos lokalbefolkningen i hus efter hus – men inte blir trodda. ”Säger ni att ni är från Jorden! Ha, dra den om påskharen också”, säger marsianerna och slänger dörren i ansiktet på den stolta rymdkaptenen. Till slut lyckas människorna dock kolonisera Mars, men det blir inte alls som de har tänkt sig.

Det här är den roligaste, hemskaste och mest halsbrytande sci-fi-skröna jag någonsin har läst. Jag älskar den.

Ray Bradbury!

Annons

Tematrio: Dystopier

Lyran frågar efter tre dystopitips, här kommer mina:

En mycket stilig och hemsk dystopi är Marie Darrieussecq, Suggestioner. Den handlar om en kvinna som behandlas mycket illa av diverse män och ju sämre hon behandlas desto snabbare förvandlas hon på ett mystiskt sätt. Tänkvärd och otäck och väldigt smart.

Ray Bradbury, Fahrenheit 451 är också kort och lättläst och handlar om det värsta scenariot av alla: en värld utan böcker. Hemska tanke!

Slutligen: Boel Bermann, Den nya människan. Något händer, plötsligt föds inte längre några barn. Och när reproduktionen plötsligt kommer igång igen är det inte vanliga barn som kommer med storken… Det finns en skräckfilm från sextiotalet och som nyinspelades 1995, Village of the damned, om någon kommer ihåg den. Hyperblonda alienbarn med lysande blå ögon som tar över samhället och utövar oproportioneligt våld. Den filmen tänker jag mycket på när jag läser Bermanns läskiga debutroman.

Tematrio: heta titlar

Lyran har en ny tematrio: böcker med värme i titeln!

233 grader C är väl ganska varmt? Eller som den heter i original, Fahrenheit 451. Ray Bradburys titel syftar på temperaturen i brinnande böcker. Boken är en dystopi om ett framtida samhälle där all litteratur är förbjuden och bokbålen står tätt.

Men visst kan det bli ännu varmare. Vad sägs om 5000 grader C, temperaturen i jordens inre kärna? Jules Verne skrev många äventyrsromaner, bland annat Resa till jordens medelpunkt om en vansinnig expedition ner mot jordens mitt.

Nja, jag tycker fortfarande det känns lite ljummet. Det finns ju nämligen ännu varmare titlar. Till exempel Sol över torpet av Bang, som jag precis läste ut. En samling underbara kåserier i Bangs vassa, kluriga och varma stil. Perfekt sommarläsning! Solen är visserligen bara ynka sextusen grader på ytan, men 15 miljoner grader C inuti. Lite lagom för att värmen ska räcka genom rymden ända hit till oss, vi har i skrivande stund precis 15 grader här i torpet…

Fahrenheit 451

Ray Bradburys dystopiklassiker Fahrenheit 451 handlar om ett samhälle där brandmän inte släcker bränder utan bränner böcker (och husen som böckerna var i, och människorna som ägde böckerna). Människorna görs istället till mentala slavar under beroendeframkallande skräp-TV.

Den är stilig, smart och otäck. Ett liv utan böcker – vad är det för liv?