The golden tresses of the dead

Den tionde boken om färgstarka Flavia de Luce, The golden tresses of the dead, är fortfarande ganska underhållande men förstås inte lika nydanande och rolig som de första av Alan Bradley.

Flavias syster gifter sig men i bröllopstårtan hittar de en obehaglig överraskning: ett finger. Vems finger? Flavia och hennes ständige medhjälpare Dogger tar sig an fallet och hamnar mitt i en konspiration av homeopater, missionerande sjuksköterskor, prästkandidater med förkärlek för vilda rugbymatcher samt en mycket död råtta.

Det är som vanligt massor av klassisk bildning och mycket keminörderi. Det är roligt. Men det är också en ganska hafsig intrig och mycket mindre humor än i de tidigare böckerna. Tonen är annorlunda, kanske för att Flavia blir lite äldre och klokare i varje ny seriedel. Mittemellanbetyg.

Annons

Graven är en utmärkt och privat plats

Keminörderiet når nya höjder i Alan Bradleys The grave’s a fine and private place, ännu en i serien om ljuvliga minidetektiven Flavia de Luce.

Tyvärr är det i den här boken på bekostnad av själva storyn och intrigen som är slarvigt ihopsatt och inte särskilt engagerande. Börjar vi kanske nå slutet av vår relation, Flavia de Luce och jag?

I The grave’s a fine and private place har Flavia och hennes systrar gett sig av på en liten semester för att återhämta sig från de personliga tragedierna i slutet på förra boken. Men just som de ror fram längs en liten pittoresk å… så hittar Flavia ett lik, och vips så är mördarjakten igång. Om det nu verkligen var ett mord? Ledtrådarna går tillbaka ett par år i tiden till när den lokala pastorn hade ihjäl tre skvallertanter med hjälp av förgiftat nattvardsvin. Dessutom blir Flavia kompis med en begravningsentreprenör och vi får veta mer om ständigt lojale Doggers bakgrundshistoria.

Rart och trivsamt men inget mästerverk i serien.

Flavia de Luce möter Christopher Robin

Alan Bradley har lyckats med en förvånansvärt lång serie böcker som fortfarande håller måttet – det var någon svacka där i mitten, men nu tycker jag farten är tillbaka. Thrice the brinded cat hath mew’d är den nionde boken om mycket udda amatördetektiven Flavia de Luce och jag är fortfarande fast.

Det är karaktärsdrivna böcker som i princip helt och hållet bygger på att Flavia de Luce är en sådan fantastisk figur. Dessutom är det mycket absurd humor och klurigt språk, samt en hel del intressanta kemifakta och fantastifika lösningar av typ MacGyver fast bra. Alltihop förklätt till en klassisk pusseldeckare.

Den här gången träffar Flavia på en figur som är misstänkt lik A. A. Milne, med ett sårigt förhållande till sin son som är misstänkt lik Christopher Robin. Men det är förstås en ren slump.

Det här är den typ av bok som jag fnissar högt åt medan jag läser, och dessutom är serien mycket färgglad och snygg. Skriv mer, Alan Bradley!

Oöversättbar Shakespeare och skolflicksmord med knorr

Titlarna på Alan Bradleys deckare är alltid kluriga, men jag gillar särskilt den senast lästa: As chimney sweepers come to dust, en ordlek från en av Shakespeares sonetter:

\”Golden lads and girls all must,
As chimney-sweepers, come to dust.\”

Flavia de Luce är fortfarande en härlig karaktär: kemisavant och full av rackartyg. I den här boken skeppas hon iväg till en internatskola i Kanada där första nattens sömn störs av att ett lik faller ut ur skorstenen i hennes rum.

En annan tolvåring hade kanske fått en chock och drömt mardrömmar resten av livet men Flavia fokuserar istället på att hinna norpa åt sig så många ledtrådar som möjligt innan polisen stormar in och tar över det skojiga. Det blir ingen lätt match, för den här internatskolan ruvar på många mörka hemligheter.

Inte längre lika pigg och genial som de första i serien, men fortfarande upplivande läsning.

Från keminördsdeckare till spionthriller

En stor skillnad mellan Alan Bradley och Stendhal är att Bradleys böcker blir utlästa på en eftermiddag. Och så är de roligare.

The dead in their vaulted arches är ännu en trivseldeckare om hemlärda kemiwizen Flavia de Luce. I brittisk femtiotalsmiljö med Churchill och gamla slottsruiner löser hon kluriga mysterier. Som till exempel vem som knuffade den hemlighetsfulla främlingen framför tåget?

Bokserien har på ett smygande vis blivit mörkare och allvarligare i takt med att Flavia långsamt blir äldre och i den här boken lämnar Bradley plötsligt deckargenren och övergår till spiondrama. Det blir också mer personligt med Flavias mors begravning som inramning.

Jag gillade de första i serien bättre, de som var enklare och mer humorfyllda. Kanske blir det här den sista titeln jag läser i serien. Vore i så fall ett revolutionerande framsteg: att kunna sluta med en romanserie innan den kör i diket.

Den som lever får se…

Tematrio: saker ur havet

Lyran frågar efter tre tips på böcker som har något ur havet/sjön i titeln. Klurigt!

Musselstranden är en typisk Marie Hermansson: annorlunda mysteriedrama, spänning på gränsen till deckare men utan att vara det. En liten flicka försvinner och dyker upp igen på helt fel ställe. Vad är det som har hänt? Det jag läst av Hermansson hittills har varit både intressant och läsvärt, den här är inget undantag.

Per Olov Enquist beskriver ofta sin barndoms Västerbotten, till exempel i småsorgliga Kapten Nemos bibliotek om två pojkar som blivit hopblandade på BB. En rad olyckliga omständigheter leder till att den ene förlorar livet och den andre förståndet.

Red herring without mustard är den tredje titeln i underbara serien om Flavia de Luce av Alan Bradley. En oefterhärmelig deckarserie i femtiotalsmiljö med keminördstema.

Flavia de Luce går igen

Jag erkänner. Jag köpte en bok.

Jag skulle ha en bokklubbsbok och så råkade Flavia de Luce följa med på köpet, jag vet inte hur det gick till.

Speaking from among the bones är den femte delen i Alan Bradleys serie om nu tolvåriga Flavia, självlärd CSI-specialist i miniatyrformat. Femtiotalsmiljö och ett fantastiskt roligt och drivet språk – jag älskar böckerna. Mordgåtorna är trivsamma men egentligen mest ett alibi för att få läsa om Flavia, morbid och mordisk keminörd som kokar ihop gifter och smider planer mot storasystrarna.

Flavia de Luce vs Tomten

Alan Bradley skriver roliga och väldigt udda deckare om 11-åriga kemisten Flavia de Luce. Ett mycket speciellt barn som löser mordgåtor och tampas med sina äldre systrar. Roligt skrivna och fulla med intressanta kemifakta.

I I am half-sick of shadows (ett Lady Shalott-citat) planerar Flavia att fånga jultomten för att en gång för alla reda ut om han finns eller ej. Men innan juldagsmorgon gryr hittas en kvinna strypt och Flavia glömmer nästan bort att jaga tomtar.

Inte riktigt lika bra som de tidigare i serien men Flavia de Luce förblir en av mina favoritkaraktärer, alla kategorier.

Röd strömming utan senap

Eftersom jag är en återfallsläsare med viss beroendeproblematik har jag redan slukat del tre i Alan Bradleys deckarserie om Flavia de Luce: A red herring without mustard.

Det är vansinnigt charmiga deckare det här. Själva mordgåtorna är inte äckelfokuserade som moderna polisromaner, istället mer åt klassisk pusseldeckartyp. Berättarstilen är fantastisk, rolig och klurig. Och så gillar jag kemisnillet Flavia, denna begåvade miniterrorist.

Och så är de snygga och färggranna, vad mer kan en önska sig.

Tematrio: ätbart

Dags för veckans tematrio! Tema: Sånt en kan äta.

Alan Bradley är en författare jag upptäckte nu i år och som jag har tagit helt och fullt till mitt hjärta. Trots att han skriver deckare. The sweetness at the bottom of the pie är den första i serien om en elvaårig korsning mellan Pippi Långstrump och Walter White. Geniala. Läs dem.

För den som har ett alltför sunt förhållningssätt till mat är Günther Grass alltid ett säkert kort. De flesta av hans böcker är som inkörsportar till anorexi och bulimi. Flundran är inget undantag. Många äckeldetaljer, men jag minns den ändå som intressant. Misogyn – men intressant.

Vi renoverar just ett torp. När vi började med det projektet satte jag Eine deutsche Leidenschaft namens Nudelsalat i händerna på min livspartner, i förberedande syfte. Det är en novellsamling av tyske Rafik Schami och handlar om kulturkrockar. Till exempel krocken mellan en vänlig kontorsarbetande medelklassman och ett gäng hantverkare som ska bygga om hans hus… Det är fantastiskt roligt och med skruvad, lite drastisk galghumor. Tack och lov är våra hantverkare inte alls som de i novellen.