Villette – en Brysselspaning

Det är ett uselt foto, jag vet, men det här är faktiskt inte en sådan där flådig instagramblogg med proffsiga bilder. Den som har väldigt bra glasögon kanske ändå kan hålla med om att fotot visar den plakett som sitter på Bryssels kulturhus Bozar.
Där står följande: Här i närheten låg pensionat Heger där författarna Charlotte och Emily Brontë studerade 1842-43.
Den som kan sina Brontës listar förstås raskt ut att detta är samma pensionat som senare blev förlaga till flickskolan i Villette. Här träffar hjältinnan Lucy Snowe den ganska förfärlige läraren Professor Paul Emanuel (efter verklighetens förlaga: Constantin Héger) och en märklig relation uppstår. Desssutom förekommer ett nunnespöke, ett gäng osnutna skolflickor samt en ung och stilig läkare…

Tematrio: veckans namnsdagar

Lyran börjar säsongens tematrios med en riktig utmaning: tipsa om tre böcker som handlar om någon som har namnsdag i veckan (Adela, Heidi, Lilian, Lilly, Kevin, Roy, Alma, Hulda, Anita, Annette, Tord, Turid, Dagny eller Helny)

I Marilyn Frenchs storslagna roman Kvinnorummet förekommer både en Lily och en Adèle. Båda har det svårt men på olika sätt. En fantastisk bok, läs den!

Adèle spelar också en viktig roll i favoritboken Jane Eyre av Charlotte Brontë. Utan Adèle skulle Rochester och Jane aldrig ha träffats! Vem hennes pappa egentligen är spelar mindre roll.

Mario Vargas Llosa är däremot ingen favorit. Jag gillade inte Den stygga flickans rackartyg, kanske på grund av den gubbiga objektifieringen av den tuffa chilenska flickan Lily. Hon ställer egna krav, därför är hon \”stygg\”. Om jag kunde återkalla ett nobelpris skulle det vara det här samt Rudolf Euckens. Och Sully Prudhommes, när jag ändå är i farten.

Villette

Charlotte Brontë har ju skrivit mer än bara Jane Eyre, men jag hade märkligt nog inte läst någon av hennes andra romaner, tills nyligen.

Villette är en väldigt Brontësk roman om en ung, förnuftig och fattig flicka som ger sig av till den fiktiva franska staden Villette för att jobba som lärare. Hon blir förälskad i en ung läkare men det är inte en kärlekshistoria av det vanliga slaget och relationerna utvecklar sig åt helt andra håll än först förväntat. Huvudpersonen Lucy Snowe fajtas också med en ihärdigt katolsk lärarkollega som gärna vill sätta henne på plats. Dessutom förekommer ett nunnespöke, ett gäng ouppfostrade skolflickor samt en präst som nog inte är att lita på. Lucy är hårdhudad och tuff och har feministiska kommentarer på det mesta.

Slutet är både sorgligt, lyckligt och mystiskt. Romanen är långt från lika bra som Jane Eyre men ändå underhållande och intressant.

Tematrio: böcker jag borde läsa snart

Lyran frågar efter böcker vi äntligen kommit oss för att läsa eller böcker vi snart äntligen borde komma oss för att läsa. Jag har inte läst ut några långvariga läslisteböcker på senare tiden (mina läslistor blir sällan särskilt långvariga) men de här står på brådskande tur:

Lev Tolstoy, Krig och fred. Jag älskar ryska klassiker, så varför har jag inte än läst denna?

Charlotte Brontë, Villette. Jag älskar Charlotte Brontë, så hur kan jag ha missat den här?

Chimamanda Ngozi Adichie, Alla borde vara feminister. Ngozi Adichie är en av mina husgudinnor och jag gillar feministisk litteratur, så varför har jag inte läst den här ännu?

Ack, så många frågor, så få svar.

Tematrio: filmatiserade böcker

Måndagskväll och tematrio! Lyran frågar efter tre filmatiserade böcker.

Jag tycker om John Irvings Ciderhusreglerna både som bok och som film – det är inte ofta en kan säga det. Irvings bok handlar om moraliska dilemman kring abort, liksom om kärlek, äppelodling och barn som kanske inte är riktigt så föräldralösa som de verkar.

En annan lyckad bok-till-film-förvandling är den senaste filmversionen av Kalle och chokladfabriken av Roald Dahl. Det är förstås svårt att misslyckas med kombinationen Tim Burton + Johnny Depp + Helena Bonham Carter + choklad. Framför allt gillar jag den geniala tolkningen av oumpaloumpierna!

Favoritromanen Jane Eyre av Charlotte Brontë har filmats många gånger men allra bäst är BBC-versionen som mini-TV-serie från 2006. Ruth Wilson spelar Jane med den äran. Kolla in IMDB för mer information.

Fast allra allra bäst gillar jag ändå boken, alltid.

Tematrio: jag får inte vara med

Lyrans bokblogg får inte åka på bok- och biblioteksmässan. Trist! Fast vad är väl en bokmässa, den kan ju vara tråkig och dötrist och långtråkig och alldeles…alldeles… ja, jag vet inte vad.

Temat för dagens trio är i alla fall roliga fester som en inte får gå på.

Som i Tove Janssons underbara Vem ska trösta Knyttet? 

\”Och knyttet gick med trötta ben mot väster 
han var så ensam som ett knytt kan bli. 
Där satt en glad hemul med sina gäster 
och tände på ett stort fyrverkeri. 
Varenda en bar blommor i sin svans 
och inne under träden var det dans 
och fyra karuseller åkte runt med spel och sång 
där satt de tretton homsorna med varsin röd ballong 
hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör 
men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför. 
Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: 
stig in och säg godafton så de SER att du är här!\”

Eller som i Harry Potter och Halvblodsprinsen där Professor Slughorn har exklusiva kalas för en liten utvald krets. Neville Longbottom och andra som inte har något att glänsa med får den tvivelaktiga äran att hjälpa till som serveringspersonal…

Stackars Jane Eyre får också sitta igenom ett och annat kalas. Fast inte som gäst, bara som guvernant i bakgrunden, med ett öga på sin unga elev. Medan Mr Rochester dansar med de rika damerna i fina klänningar. Och medan de rika damerna syrligt och ogenerat kommenterar och kritiserar henne – inom hörhåll.

Du Lyran, jag håller tummarna för att det kommer en magisk gudmor till dig snart, med mässbiljetter, pumpavagn och allt!

Tre av mina favoritklassiker

Lyrans bokblogg föreslår en ny tematrio: tre favoritklassiker.

Varför ska man alltid välja ut bara tre tips? Jag älskar ju så många böcker. Jag tror bestämt jag är polylitterär.

Kära Lyran, efter många våndor och mycket vrakande får detta bli mitt svar:

Jane Eyre, Charlotte Brontë. För att det är en fantastisk huvudperson – Charlotte skrev Jane Eyre som svar på tal till systrarna och den övriga samtiden som påstod att en kvinnlig hjältinna som inte är strålande vacker kan inte älskas av läsarna. Där fick de så de teg, kan man väl säga.

Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf. För att den är magiskt galen, rolig och småhemsk som bara Selma kan.

Bröderna Karamazov, Fjodor Dostojevski. Jag har en liten vurm för ryska författare. Jag vet att många tycker det är alltför många namn och krångliga historier, men det är så genuint mänskliga människor i äldre rysk litteratur. Långt från de västeuropeiska idealen med überrationella huvudpersoner. Bröderna Karamazov ljuger, velar, ändrar uppfattning och är sådär allmänt mänskligt obestämda som folk är mest. Och så är det en rafflande deckargåta dessutom.