Jag läste Det som andra inte ser av Al Brookes, en liten ordpoetisk roman om ett slags triangeldrama mellan tre kvinnor i olika åldersspann.
Det handlar framför allt om Claire som har lurats hjälpa sin sjuka mamma att dö. Som reaktion på tragedin börjar hon snatta, vilket leder till samhällstjänst där hon möter en sängbunden äldre kvinna som hon formar en ny relation till och processar mammans död med.
Till en början verkar det vara standardberättelsen om vilsen ung kvinna som möter livsvis gammal tant och får hjälp att hitta sig själv i en generationsöverskridande vänskap. Men det finns ett par tvister och slutet är inte förutsägbart, det gillar jag.
Däremot tog det ett tag innan jag accepterade texten, den är nämligen skriven i andra person, det vill säga du-tilltal. Ett gott råd till alla författare: experimentera inte med andra person. Det blir inte bra. Det blir jobbigt och pretentiöst, dessutom misstänker jag alltid att författaren försöker dölja bristande intrig med \”nyskapande\” form. Jag gillar det inte. Förstår inte heller vad spökena tillför.
Nu tar sig berättelsen ändå, ju längre en läser, och blir en rar liten roman. Lite drömsk och med en hel del fina ordvändningar. Det är starka, bitvis mycket elaka, och alltid handlingskraftiga kvinnor i alla huvudroller, diskret feminism när den är som självklarast.
Litterärt ofog 