Den första boken jag inte läste med hjälp av biblio-appen var Karin Brunk Holmqvists Rapsbaggarna.
Det är en enkel farsartad skröna som ska föreställa rolig men som mest blir banal, svulstig och stereotyp. Två smutsiga och halvt förståndshandikappade bondbröder på skånska landsbygden möter godsherren och hans storbystade fru. Det interageras och uppstår missförstånd. Höhö.
Men den Stefan-och-Krister-liknande berättelsen var ändå inte det som mest fick mig att kränga obekvämt varje gång ljudboken gick – nej, det värsta var den förfärligt dåliga redigeringen.
Det är JÄTTEIRRITERANDE när en författare inte klarar av att välja ett tempus och sedan hålla sig till det. JÄTTEIRRITERANDE!
Brunk Holmqvist blandar presens och preteritum fullständigt ogenerat. Meningarna låter ungefär så här: Henning vände sig om och ser på Albert. Albert häller upp saft i glaset och sa: skicka snuset. Henning gick över gräsmattan och Albert säger till honom: sluta gå över gräsmattan.
Det går bara inte. Jag kan inte lyssna klart på detta. Jag vill inte veta om det blir någon intrig värd namnet. Jag bryr mig inte om huruvida Albert och Henning kommer att få \”klämma godsfrun på pattarna\” eller om det kommer ufon, poliser eller knarkare till bygden. Detta är rent skräp, både grammatikaliskt och berättarmässigt.
Grattis, Brunk Holmqvist, du har vunnit enkelbiljett till Svarta Listan.
Litterärt ofog 