Djävulens cigarrökande kattkompis

Michail Bulgakovs moderna klassiker Mästaren och Margarita var mycket bättre än jag väntade mig. Jag har gått och dragit mig för den lite, den verkade så jobbig.

Men rysk satir är ändå något alldeles särskilt! Jag antar att den här romanen kritiserar en hel del som jag missar för att jag inte vet tillräckligt om sovjetiskt trettiotal. Men jag plockar i alla fall upp en del trådar: korruption, hyckleri och människor som mystiskt ”försvinner” när de gått hemifrån med en polis. Jag misstänker att det finns en religionskritisk vinkel också, men den är så finurlig så jag kan inte lista ut åt vilket håll den är menad att slå – är Bulgakov mot kristendomen eller mot statsateismen? Kanske är det kängor åt bådadera.

Två poeter sitter och samtalar en varm sommarkväll när en främling kommer fram till dem och utmanar dem på filosofisk utläggning. Det visar sig vara Herr Satan själv, han är på besök i Moskva för att ställa till med en midnattsbal. Med sig har han ett par otäcka kumpaner varav en är en jättestor svart katt (katten Behemot är det bästa med hela romanen!). Alla som försöker stoppa eller ifrågasätta deras framfart hamnar snart på sinnessjukhuset. Det finns också två inflätade parallelspår: Jesus-på-korset-historien från Pontius Pilatus synvinkel samt kärleksrelationen mellan den misslyckade författaren Mästaren och hans älskarinna Margarita.

Att skriva politisk satir på trettiotalet var farligt, och det är väl därför Mästaren och Margarita är så absurd, komplicerad och inlindad. Ingen kan påstå att Bulgakov skriver någonting kritiskt rakt på sak. Jag gillar det. Det är knasigt, det är klurigt och det är ganska skojigt, om en gillar vansinnigt skruvade berättelser.