Tematrio: djur

Lyran har ett toppentema för veckans trio nu igen – böcker med djur i viktiga roller!

1. Rudyard Kipling, Djungelboken. Jag vet inte hur många gånger jag läst den, men inte tillräckligt många. Om du bara har sett Disneyversionen så har du INTE varit i närheten av Djungelboken, denna magiska, myllrande saga. I originalversionen är inte Baloo en tjock och skojig clown, Kaa är inte en bov och Mowgli är inte någon oskyldig liten pojkvasker, å nej. Pröva noga, o vargar.

2. George Orwell, Djurfarmen. Fyra ben bra, två ben bättre! En fruktansvärd allegori över kommunism i allmänhet och Stalin i synnerhet. Grym och pricksäker och när de skeppar iväg den gamla arbetshästen till slaktarn brister mitt hjärta, varje gång.

3. Apropå hjärtesorg, ska vi inte ta min gråtkatalysator nummer ett också, jo det gör vi. Sheila Burnford, Den otroliga vandringen. Två hundar och en katt smiter från hundvakten och försöker promenera tvärs över Kanada för att komma hem till riktiga husse och matte. Slutet är så förskräckligt sorgligt så jag kan knappt skriva om det. \”Jag är glad att du fick tillbaka din Tao-katt\”, säger lillhussen ädelt och mycket sammanbitet, det hade inte jag gjort i samma situation. Jag hade löpt amok i skogen.

Mitt djur. Får inte gå vilse i skogen.

Annons

Bokslukarens bekännelser: Den otroliga färden

Pälstrollet Tassa, 16 veckor gammal, skuttar i trädgården med sin snuttefilt, en blå tygnoshörning. Det har blivit lite mindre läsning sedan hon flyttade in hos oss… men det är det värt!

Min allra mest känsloladdade läsupplevelse handlar naturligtvis om en hund. Eller snarare om två hundar och en katt. I Sheila Burnfords ungdomsroman Den otroliga färden rymmer en ung labrador, en gammal bullterrier och en egensinnig siameskatt från hundvakten när deras familj har åkt på semester. De beger sig tillsammans på vandring tvärs igenom Kanada för att komma tillbaka till familjehemmet. En helt omöjlig resa. Mamma läste den högt för mig och syskonen någon sommar när vi var små och det gick åt massor med näsdukar åt oss allihop.

Jo, för den är så förskräckligt sorglig att jag gråter bara jag tänker på den här boken. Om någon säger \”det gör inget pappa, jag är glad för din skull\” måste jag blinka jättemycket. Än idag.

För labradoren och katten klarar sig ju, de är unga och friska – men gamle Badgers odds är dåliga redan från början.

I nyare översättningar heter boken Den otroliga vandringen och det blev också namnet på Disneyfilmen som jag inte sett men som knappast är lika sorglig som boken.